valrost

Jag sparkar blöta löv med kängorna i en mörk gränd. Två små svarta sår på fotknölarna skvallrar om alldeles för raska steg. Stubben jag förträngt frodas på anklarna som ett kalt, blekt landskap med döda träd. Nikotinet snurrar mitt huvud som spagetti på en gaffel, ljudet av metall mot porslin. Små klumpar av köttförsås och ketchup skaver beskt mellan krälande gluten och flott, trillar ner och stutsar mot talriken i ett öronbedövande dån. Axlarna skär hål i mörkret, nakna utan ett gyllene täcke av döda celler. 90 graders vinkel och sylvassa, stoppade med brosk och skam. I botten av min ryggsäck väser en plastpåse med det stympade guldet mellan puder och kvitton man inte längre kan tyda. Vänstra benet framför det högra, i en berusad manöver tar jag stöd mot tegelväggen. En av stenarna är en pausknapp som jag gömde i mitt förra liv som murare, så att vilsna barn kan stanna upp och tänka när jorden gör snea kullerbyttor genom kosmos. Ett duntäcke sänker sig över hustaken. Lyktstolpen spyr sitt gula ljus och brinnande bark kastar groteska skuggor på sina geometriska kusiner. De vita bären i buskarna ser ut som snöflingor som fastnat i luften, i tiden, frosten får marken att glittra som nittiotalsjeans. Kinden mot det vassa, kött mot sten. Min andredräkt går i kras mot murbruket. Jag mimar för jag är rädd att orden ska explodera. Jag frågar hur hur det känns att sitta fast och vara konstant och inte kastas runt i tiden som en ensam socka i en torktumlare. Den svarar inte, jag viskar blöt mossa. Orden fastnar i molnen som stiger från mina spruckna läppar, vadderade och stumma. Som mjölk i ett glas med vatten späds dom ut i kletiga tinningar. Spökvatten. Bussarna ser ut som mekaniska daggmaskar tuggar sig igenom tystnaden. Jag vet inte vad jag letar efter. Stenen smittar, planterar grus i magsäcken. Jag absorberar gravitationen. Genom axeln pumpas tyngd in i lungorna, botar gnisslande fjädrar. Fötterna möter asfalten igen. Jag drar efter andan, tackar med ett diskret ryck i ögonlocken, plockar upp balansen mellan skarven i plattorna där jag tappade den. Grönlackerad dörr och utan ett spår av helium i själen.

Ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lanke koff koffe lane binke bane ole dole doff kinke lane koff koffe lane binke bane ole dole doff.

När jag vaknar upp efter att ha ätit pepparkaksdeg och tittat på den Gode, den Onde och den Fule till Sex på morgonen och alla replikerna gick rakt in i hjärtat som frusen ståltråd. Vi hade seglat på jeanshav och besökt den djupa djungeln, magneterna längst bak i mitt kranium absorberade varje blick som en handduk. Jag hittade ett litet rum i källaren där ljuset var lika rent som Ramlösa och i mina ögon gömde det sig en urskog. Mossan växte på insidan av irisen. En cyllinder av fukt rakt in i själen, mina sekunder var kaksmulor. Det var tusen dörrar att välja på, varje dörr ledde till tio andra. Badrumsmöblerna var mintfärgade som för att göra toalettbesöket lika kliniskt som en tandläkartid. Efter att tusenfotingarna avlägsnade sig från undersidan av mina fötter dansade mina fingrar över mobiltangenterna övertygad om att jag var ett poetisk geni, orden rullade ut som varma äpplen mellan revbenen. Dom säger att keso är köttfärs gjort på mumintroll, mina mungipor rann ner i avloppsrännan.

04.12

När stämningen snärjer tiden som en karamell
sylvass cellofan
runt tidens glukos

Anteckning nummer anka
Origamichipspåsar peruker
Hyperventilera
Han spyr ut sin själ i
handfatet

Tips på att vara cool:
Ha alltid en smutsig fimp i mungipan
Kisa alltid med högra ögat
Prata långsamt
Bär en mantel
Doppa ansiktet i trälim

Det tar slut nör himmelen lyser kliniskt vit
Jag smakar krita

Jag går inte nedför trappor som är röda

Kurra inte så högt
Min puka parkerar på handikappsplatser
fast man inte får
Jag kittlar små oskyldiga barn

K är som bokstävernas tappra riddare
Jag vet inte hur gallopp stavas

Kasta tårkanalerna åt krokodilerna
Hur vågar de trostsa sin cecar dressing

Jag är en pet poet
panta mig och köp
tuggumi för pengarna

Annars blir nyckeln inget annat än en
Rostfläck
på tapeten

Fram tills den dagen NASA hör av sig, får jag helt enkelt nöja mig med att flyta runt i Cyberrymden.

Under bröstkorgen ekar en halvmåne av vakum, hjärtat hänger som en dyngsur hängmatta. Gnisslar och klagar efter varje steg som vaggar den, turkosa snören dränkta i syra visslar och trasslar in sig i pupillerna. Friterat, en tjock deg av vetemjöl dämpar pulsen och fallet. Blockerar musiken och vattnar ekot med ljummet flott. Jag fäller ut skulderbladen som amputerade vingar och flaxar vått under kavajen, genom skolkorridorerna och genom trottarkantens vinklar. Jag vill ha en jävligt snabb bil att trasa sönder tiden med, riva upp stora sår i rustningen och lämna melankolins dova kropsshydda. Jag vill ha ett blankt piano att punktera andetag med, med flaggorna på noterna giftiga som scorpiontaggar. Ballonger fyllda med avgaser och majonäs, fläkas upp på furugolv och där ska plasten ska vila som Dalis klockor. Sylvassa och ihåliga. Jag vill ha en hög hatt att konservera tankarna i, tillräckligt stor att rymma gröten inuti kraniet innan det flyr upp i stratosfären och bara skalet. Jag vill ha en egen dammig måne som i sången man sjöng med glittertofsar i håret och gnälliga gympaskor, Jag vill ha och jag vill ha. Ibland tror jag att en björn bor inuti min mage.

Hösten tuffar på och jag tuffar tusen meten bakom. Hostar, haltar, snubblar, kalla det vad du vill. Hösten har svalt staden hel, utan att tugga en enda gång. Näshåren klibbar ihop med fruset snor när jag låter lungorna absorbera lukten ruttnande löv och avgaser som en torr svamp. Barken blottas som sårskorpor och träden står sårbara och nakna i stenhårda minusgrader. Röda högar av deras kläder prasslar kring anklarna, gör kullerbyttor och krossas under gummisulor. Vita korvar av andetag klättrar över horisonten och ner på andra sidan. Kylan som vrider ur benpipor som handdukar och jag rycker envist upp frostens rötter ur blött kött utan resultat. Hjärtat pumpar syra, i min ryggrad bor det elektiska ålar och golfbollar. Kisspölar och snorloskor glittrar ikapp på asfalten och Animal Collective skvalpar i mitt kranium med små, trubbiga kuber dig när blytunga kängor klampar målmedvetet och ihåligt som pulsen. Jag slingrar mig ur en puppa av existens, tävlar med min egen spegelbild. Jag spenderar dygnets timmar med att själdiagnosera mig själv och skriva listor. Jag vill dela in allt i spalter och svart och vitt och ditt och datt för att organisation är min sprillans, fina badring som luktar kemikalier och klibbar fint mot huden. 
Mina nya hatobjekt är: 1. Tjejer med höga hästtofsar som gungar uppkäftigt i takt med deras hurtiga steg mot gymmet. 2. Torra suddiummin som man tror är bra men sen är dom inte det. 3.  Människorasen.
Mina nya glädepiller är: 1. Barn som sover i barnvagnar med armarna i kors som hiphoppare. 2. Vika sedlar och vinkla pappret så kungligheterna ser tokiga ut. 3. När man väntar på bussen hittar något mellan tänderna som smakar helt ok. 4. Kissa riktigt hårt så alla i båsen bredvid hör. 5. Ljudet av frosten som dör under fötterna när man man går ut barfota tidigt på morgonen och dom små skalbaggarna som klättrar upp för ryggraden. 6. Inehållsförtäckning på finska 7. Bilderna på människor som ser ut som att dom bajsar på sportsidorna 8. Smaken av salt hud. 9. Samla på skrynkliga inköpslistor som människor slängt. 10. Ordet Iktuarpok.

I huvudstaden finns det röda rum av sammet som rymmer bisarra sammanträffanden och sammarbeten och några mer ord med samman kommer jag inte på. Två är bättre än en. Mikrofoner som tjuter och stämband som dansar av nervositet.

Nonsens nr 1

Träpanelen sjuder av mystik
undrar vad som finns bakom
En tyst minut för fåglarna
som krossas mot våra fönsterrutor
Bugar för korset som tog deras liv

Kvistarna gapar håltomma
tittar på mig
nafsar med ljummen blick
Trädens minnen har fastnat
gråter koda
Bläcken spelar ingen roll,
bara när döda löv faller

Viskade
Lovade om evig död
Blodet smakar metall,
som att bita i gafflar
Kvicksilver pulserar
innanför sandpappret och sågspånet
Lakanen frasar som morgonflingor
under trasiga tår

Väggarna ekar baklänges
och viker själen ut och in
Ekar elakt och kantigt

Rubikskuber
Jag lär mig inget av mina framgooglade algorytmer
Försöker tygla skakiga fingrar
med korslagda ben
Men vad gör man med tonen
fastslemmad i strupen?
Sjung en sång för sorgen


Nonsens nr 2

Kalaspinglor ljuder likt
sår genom natten
Gruset stämmer in
Infekterade äpplen
mumlar
smakar lika sött som blodet vi spillde
längs skolkorridoren

Sakta slukas våra drömmar
av svärtan och frasiga fingrar
Äts upp av ihåligheten

bli min 4-ever
5-ever
6-ever

Vattenblåsor som kratrar
Du rimmar fint med månen
med kosmos
Acne förklädd till fräknar
som växer fast
i min högra kammare

Kajalen flyter som ett bevis
på att du är
människa
Men neonen skonar ingen alls

Rosor är röda, smultron är blå
Stubiner brinner inte lika snabbt
som ordet "vi"
Inte lika snabbt som halmen
mellan revbenen

Tretton pojkar tog livet av sig
den natten
Hängde det på krokar
som vinterrockar

Idag väger ungefär tre gram tyngre än igår. 0.06666666666666667 gram per sekund som gör att visan tickar öronbedövande som pistolskott. Som trädstammar som går itu, tick fucking tack. Det är inte mycket, men tillräckligt för att smula sönder min ryggrad. Ansiktet känns varmt och kompakt som stelnande lava. Mina leenden ekar håltomma liksom dom lerbruna kakelplattorna på nedervåningen. Lika ihåligt som hörnet under porslinskåpet som alltid skramlade så fort han rusade förbi och vakumet på översta trappsteget framför ytterdörren. Jag sväljer ekot, det fastnar som svarta karborreband på insidan av bröstkorgen. Det rinner bak och fram, ut och in. Rinner ner i ett hålrum som jag så omsorgsfullt urholkat till vänster om blodpumpen. När det försöker krypa upp igen, som sömniga daggmaskar ur en glasburk, begraver jag det under ett lager av slem. Under tusen ton blytung blodsmak. En dag kommer dom bli fula fossiler.
Den blåhudade Indianhövding som brukade svansa omkring och dom kastanjeögon som jag tillät mig drunkna i vilar under daggvåt jord. Daggen klättrade på gräset, tappade greppet och rann ner igen. Jorden på mina skor biter tag i min halsgrop och försöker dränka mig. Fåren stirrade på mig genom duggregn och kolsvarta rektanglar från andra sidan elektriciteten som om dom undrade varför jag inte andades. Ögonen rullar som pingisbollar fyllda med betong och syra. Tinningarna puttrar som havregrynsgröt, varje bubbla som når ytan kastar en blick ner i gruset. I ögonvrån pulserar en transparant mask, den fastnar i den gråa himmlen. I ett fängelse av fallande regndroppar, ståltrådar som desperat håller himmlen från att lämna jorden alldeles naken. Jag håller desperat i min gråa himmel för att den inte ska lämna mig naken.

Jag köpte en håv på zooaffären mitt emot parken med den drömmande pojken i brons som pekar på molnen, den som har elva betongsteg ner till en spraylackerad, mörkblå dörr. Tre av elva trappsteg är trasiga. Dom har spruckit och blottar dammiga sår som moder natur vadderar omsorgsfullt med mossa och smuts. Håven har ett tvinnat handtag och är inte mycket längre än min underarm och består av två tjocka stålstänger täcka i fulgrön plast, dom påminner om två ormar som parar sig. Om man tittar genom nätet blir allt dimmigt och grönt. Den får inte plats på mitt huvud, mitt huvud får inte plats i den.
Nu har jag väntat två dagar i rad, stirrat upp i takdammet. Letat i köksfläkten, mellan besticken i kökslådorna. I skarven mellan min säng och väggen. Mellan sidorna i böckerna, i vinklarna och mellan soffdynorna. Jag har tänkt fånga dagen men jag hittar den inte. Jag vet inte ens hur den ser ut, jag vet inte vad jag egentligen letar efter.  Jag försöker hitta kryptiska meddelanden och ledtrådar men orden är lika tomma som dom ser ut. Jag stavar det bak och fram, upp och ner. meid epraC. Jag ska fånga den där dagen, var den än gömmer sig. Vänta du bara.

Igår förgiftades hennes kropp av en sång. Den slank genom vänstra örat när hon sov och puttade ut resten på andra sidan. Nu vilar verkligheten i gropen som hennes huvud har lämnat, en ljummen pöl tillsammans med två ögonfransar och intorkat saliv. Den smet in genom den öppna balkongdörren när molnen var som mest ihåliga på himlavalvet och pulserade hotfullt över golvet, penetrerad av månljuset och tystnaden. Den omslöt trassliga mattfransar som döda alger i stömt vatten, absorberade damm när den blint plaskade över furugolvet och kysste kvistarna som stirrade likt tomma fiskögon i de torra plankorna. Stirrar upp mot parapyerna fyllda av damm i taket och sylvassa flaggor med världens alla städer på gräddvita snören. När golvet gråter om natten med sina kvistögon träffar saltet silkespappret som pistolkulor och körsbärsblommorna i bläck förblöder och blir till gråa, olyckliga regnmoln mellan bambusolens fingrar.
Pölen dansar tafatt mot hennes medvetslösa kroppshydda som ligger blottad högt upp på den avlånga pedistalen i tyg, den rymmer tiotusen minugrader, viskande blodröda löv och ljudet av brosk. Den smälter som tjärna runt sängbenet, rinner uppåt de vita lakanen och fingertopparna som vilar över sängkanten. Dom rycker i otakt, som om hon försöker greppa tag i någonting väldigt viktigt. Eller så spelar hon piano, en symfoni fast att hon inte vet hur man gör. Den når den mulliga sängkanten, en liten blixt biter luften ögonblicket innan den omsluter trasiga nagelband och solskensfärgad hud. Den slickar sig över blåa motorvägar under transparant hud, ett grenverk av lögner. Den delar hennes puls i tre och ett halvt hjärtslag innan den letar sig vidare över det karga landskapet. Sedan tar den sig igenom en urskog av gyllende hårstrån, en gräsmatta av guld och tretton mörkbruna stjärnor som punkterar huden i påhittade konspirationer. Den går från svart till kvicksilver när den rundar axeln och möts av hennes andetag. Den balanserar över nyckelbenet och vilar i halsgropen innan den klättar upp för strupen som en stege under ett täcke av silikon. Den slickar hennes frasiga läppar som mjölken i cornflakesen på morgonen. Sedan trillar den ner för kindbenet, tiden står still en sekund när den slickar tinningen som penseln över en skör kanvasduk. Genom den beiga labyrinten gömd i örat för att sedan porla ner längs öronkanalen som en giftig vårbäck. Den sveper med sig öronvaxet och bokstäverna som fastnat på vägen, når till sist havet av tankarna och beblandas som saftkoncentrat i vatten. En kolsvart virvelvind drar efter andan under ytan, mörka lockar av melodier jagar sin svans i det sterila vattnet likt silke.
När hon vaknar nästa morgon till ljudet av den vrålande soluppgången smakar läpparna sött. Hon slickar dom tills smaken tar slut. Svartvinbär och tjära. Det svider innanför kraniet, som aceton och julgransglitter. 07.01. Hon drar täcket över ansiktet och knycklar ihop ögonlocket som papper hårt hårt hårt innan hon dyker ner i sin bottenlösa ocean åter igen utan vetskapen att någonstans i det trygga, böta vakum hon gömmer sig i har hösten planterat sin giftiga sång.

Swp swp swp låter det när mina skulderblad passerar de torra spacklet i de turkosa skarvarna under min blottade ryggtavla. Min själ plaskar i kapp med kloret någonstans i botten av mitt kranium som avslagen läsk någon lämnat kvar på discot bland serpentiner och chipssmulor och smöriga Backstreetboysballader. Rutchkanans kanter ramar in himmlen ovanför och jag vaggas varsamt i svängarna. Jag är en stupad ek som floden omfamnar och slickar med sina vitkantade tungor, på väg mot vattenfallets knytnävar. Ryggraden stämmer in i melodin, Swp swp swp. Jag blinkar hårt och låter svindeln dra i venerna som marientttrådar, sväljer ögonblicket med ögonlocken. Kisande ögon metar bland bomullsmolnen som sitter fastnålande på den låtsasommriga himmelen. Jag ligger begraven i en kupande, blå hand. Mitt hår slingrar sig som svarta ormar i kloret ovanför mitt huvud, vattnet dämpar alla ljud och sveper in bilarnas väsanden i ett ljuvligt blött täcke. Jag ligger raklång på rygg och låter den höstkalla luften ta tag i ögonfransarna som segel. Runt, runt glider jag och ler för fan vad fin världen är genom ett nät av endrofiner och ensamhet.