Les Fuilles Mortes
Mitt kråkbo luktar av damm, sömn och musik och är fyllt av ofantliga skatter jag antingen stulit eller funnit i en av våran stads containrar och smutsiga gränder. Golvet väser föraktfullt när jag släpar mina bleka fötter mot det, och andas tungt när morgonsolen värmer det. Jag sörjer liken av från flugor som en gång hållit mig sällskap under salta nätter. Feta Böcker vänder nonchalant ryggen mot mig i bokhyllan och en tom ram hänger på väggen i väntan på att fyllas av någon verkligt. Det ligger högt upp bland molnen och väggarna här sjunger tyst tillsammans med vinden när jag ska sova. Minnen av forna liv dansar den tjocka luften tillsammans med det dova ljuset. Som en djungel av underbar ångest.
Konsten att skrika tyst
Jag behöver inte kärlek. Inte sex. Inga vänner. Bara pengar, för man kan tydligen köpa lycka och sätta det på fötterna. Där har du dom; världens stiligaste skor. Frasen är väl använd, det vet jag mycket väl om. Men dom är stiligast i världen, på riktigt.
Eftersom jag är så förskräckligt rädd för att bli tjock och oälskad, har jag befunnit mig i en av stadens många svettdrypande gymnastiksalar i stort sätt var eviga dag under dom senaste veckorna. Årskort i julklapp, och jag tänker minsann använda det. Jönköpings medelålderskvinnor och jag hör helt enkelt ihop. Det är ren kemi. Frida var där med sin totala brist på kroppskontroll och gjorde allt åt fel håll, och var allmänt charmig.
Idag utförde jag Yoga. Placerade kroppen i alla möjliga vinklar som inte borde gå egentligen, men gick inte sönder som jag så illa farade för. Hel och fortfarande vid liv promenerade sedan mot Myrorna med ett illavarslande knip i magen, som jag inte insåg var ett mycket angeläget nödläge. Naturen kallade, men jag lyssnade inte på. När jag började gå lustigt, med knäna ihop och miserabelt uttryck på ansiktet insåg jag att något borde göras. Önskade för tillfället att jag hade en stor rynkig penis som jag kunde hänga ut lite diskret över byxkanten och utföra mitt behöv mot en tigande lyktstolpe. Men flickor har inga penisar. Och jorden är inte rund. Det var bara att acceptera.
Kom fram till Myrorna, dansar den klassiska ( ganska pinsamma ) Urindansen fram till disken och frågar om "Ni inte råkar ha en toalett till hands?" Neit. Ingen toalett. Järnspikar.
Så där gick jag runt i den stökiga affären med min sedan barnaben, väldigt olydiga urinbehållare. Om jag bara som liten flicka hade gått på toaletten, även fast det var så förskräckligt tråkigt, och inte behärskat mig tills olyckan skedde.
Mirakulöst nog, trots att jag ständigt såg scenariot med en nästan vuxen flicka stående i en gul pöl på trägolvet med pekade människor, fyndade jag både 60-tals skor, senaps färgade-sammetskuddar och en rolig väska för endast 125 svenska riksdaler. Kvinnan i kassan såg mitt lidande och underrättade mig om att det fanns en toalett inne på Mc-donalds mitt emot. Ville skrika "VARFÖR IN I HELVETE SA DU INTE DET INNAN" Men det blev "hnngg... ta... ck" och jag dansade iväg. Kissade sedan och tyckte att jag hörde en änglakör bakom handfatet. Bussen hem, duscha, baka Valnöts bröd, fåna mig, skriva låtar, äta naglar. Allt utfört med mina förtjusande skor på, självfallet.
I found Hitler in my heart
Hektisk vecka. Jag har såriga läppar som orsakats av den helvetiska kylan och mitt rostiga, underbara munspel. Sen Julklapp som är bättre än alla dom andra tillsammans. Tack Dafni ♥ Det är Tyskt och rostigt och jag leker att det var Hitlers en gång i tiden. Så jag har nu Hitler-DNA i mig, som inte kommer försvinna på högst Fem år. Så det kanske blir nynazist av mig i alle fall.
Två Spindelägg låg i en av dom små facken. Märkte inte det förens efter en dag eller två. Jag lyckades pilla ut dom, men jag tror att det lät bättre när dom var i. Och nu känner jag mig elak för att ha dödat två Spindelbebisar. Borde låtit dom vara. Jennifer är musikalisk och talangfull och har lyckats lära sig Broder Jakob innan mig. När jag spelar låter det inte alls lika bra. Inte rättvist alls. MEN JAG KAN SPELA MED NÄSAN. OCH DET KAN INTE HON. KANSKE.
Vi hade en 8 minuter och 31 sekunder lång rast under HistoriaLektionen, och vi tänkte att vi skulle vara så produktiva som det bara gick. Så vi kastade oss ut genom dörren och störtade ner genom korridoren så snabbt vi kunde. Vinden ven i våra öron och alla dom andra barnen tittade på oss med kritiska blickar. SPRING SKOGEN, SPRING. Ut genom byggnaden, halka över isen, in i den andra byggnaden. Snabbare snabbare snabbare. En varv runt receptionen, upp för trapporna, ner igen, FEL HÅLL, Skaka hand med alla dom vita statyerna och säga Goder afton, Springa tyst genom biblioteket, blunda och dra handen över bokryggarna, "Människan i Rymden", Slet ut boken ur bokhyllan, slog upp den på måfå, Lärde oss att de första djuren som överlevde en Rymdfärd var två Apor vid namn "Baker" och "Ad...e...el...någonting" Dom åkte upp på 350 km höjd i en kvart och dog lite när dom kom tillbaka. Men det räknas inte. TILLBAKA MED BOKEN. UT FRÅN BIBLIOTEKET. NER FÖR TRAPPORNA. GENOM KORRIDOREN. ÖVER ISEN. HALKA. AJ. UPP FÖR TRAPPORNA. MOT KLASSRUMMET. KOMMER FRAM. FEM MINUTER KVAR. HHNGGGGG- Vi spenderade dessa minuter med att springa upp och ner för trappor tills Jennifer fick Andningssvårigheter och vi fick sätta oss ner och vila.
Hittade senare en toalett borste av något slag som jag beslagtog och nu gör den min brandkylt, en dresserad sten, ett halsband av plastblommor och en hjärter kung sällskap i mitt skåp. Detta efter att jag viftat med den över värdskartan på en redovisning om Slavhandeln såklart. Och efter att den räddat Volly-bollen från ett tragiskt öde under gympa Lektionen. Men det kanske ni redan listat ut.
På vägen hem besökte jag Röda Korset ( På pricken röd ligger i närheten någonstans, men jag hittade inte var ) och köpte en retro långkjol som jag ska sy om till en klänning, och en hårborste från 1800talet som var så vacker att jag tänker börja borsta håret. Besökte en undangömd Antikaffär som jag spenderade andlösa timmar i, livrädd för att förstöra någonting. Tavlor och hyllor lät täckte väggarna och uråldrigt porslin stod packade i högar. jag känner mig alltid dum när jag påpekar det uppenbara, men jag var tvungen att berätta för ägaren att han hade väldigt många saker i sin affär. Det visste han redan om. Gamla telefoner, speldosor, smycken, porslindjur, stolar,kastruller,böcker,dockhuvuden,meningslösa prydnader och allt annat du kan tänka dig.
Åka bussen hem och ofrivilligt råka låta fantasin skena iväg, och se framför sig hur den unga, finniga mamman men barnvagnen på sätet framför mig levererade en väsande Voldermort mitt där på det slaskiga, glittriga bussgolvet. Blod och vaginor och jag borde verkligen sluta med sådant. Fick kväljningar och försökte tänka på hur snön såg väldigt lustig ut den dagen. Vilket den faktiskt gjorde.
Tugga kex
Befinner sig i ett relativt trevligt sinnestillstånd med tanke på den brutala brist på sömn jag har orsakat mig själv. Fosterställning i gymnastiksals förråd på en knölig matta med 90-tals hits på högsta volym och kväljningar. Ett underhållande vintermöte där Frida och jag blev utskällda två gånger av Våran gruppledare ( En trevlig karl detdär! ) och sedan utslängda ur gruppen. Vi fördrev tiden på andra kreativa, dekadenta sätt. Hela min chilla-med-krista-människor-utan-konsekvenser-princip har fallit samman. Nytt år, förväntningar som inte blir som man tänk sig och förändringar som jag är rädd för. Dricka te, urinera som aldrig förr, ge tips på samtals-ämnen till min kära Gingerkvinna ( Är enhörningar bara hästar med svärd på huvudet? Skulle du reproducera dig med en kamel om det var genetiskt möjligt och ni var dom sista i världen? Är jorden platt? ) Lovade att storma in och kidnappa henne, eller ringa ett desperat om-du-inte-kommer-nu-tar-jag-livet-av-mig- samtal om den okända Pojken visar sig vara en kuk. Eller kanske till och med ful.
Huston, we don´t have a problem.
Så vi sätter oss ner för att äta gröt. Dunkel belysning, tända ljus. Jag är tyst, tänker att dom ska få märka det själva. Pappa KLAPPAR MIG PÅ HUVUDET men märker ingenting. Herregud. Herregudherregudherregud. Fem minuter in på måltiden, och jag har inte förmått mig mer än att pilla lite oengagerat i gröten. Då ber syster om smöret som står bredvid min tallrik. Tittar på mig. Tittar på mig igen. STÄLLER SIG UPP. VAD HAR DU GJORT ELIN. Oansvarigt, brist på respekt, impuls, tonårsfitta, Du ska dö osv. Far sitter där brevid mig OCH FÖRSVARAR MIG. TYP. DET KOMMER ORDNA SIG. SKRATTAR LITE. VI HAR NÄSTAN SAMMA HÅR JU. KLAPP PÅ ARMEN.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
JAG... vet inte vad jag ska säja. Jag var förberedd på blod och våld och mänsklighetens vrede som skulle släppas lös, men icke. Jag måste sluta vara så förskräckligt melodramatisk. Måste. Min syster tycker det ser ut som skit, men vi har ju sannerligen inte samma stil. Och det blir ingen riverdance-konsert för mig. Och Mor pratar inte med mig. Men jag lever. Hej.
Memento mori
Så där står man i ett helt tomt hus med "Bad kids - Black Lips" på högsta volym för den regelbundna fin slipningen på det fåniga, ouppfostrade röda håret som växer frenetiskt på min skalp. Håller en näve hår i handen och placerar det mellan kökssaxens slitna, blänkande blad. Bara på lek. Bara på låtsas tänker jag. Du vågar inte. Sen klipper jag. Saxen tuggar sig genom med ett lustigt ljud. Adrenalinkick, blir yr. KAHSKJSFHkjas. Ramlar nästan omkull. Skrattar högt och fortsätter klippa. Håller en näve med perfekt, friskt hår i näven. Hår som fått förtjusta blickar och ivriga rynkiga tanter att fnittra av extas. Slänger lite med det i luften. Åt helvete med det.
Nu återstår det bara att presentera mitt nya jag för familjen. Undrar om det ser lika bra ut när jag ligger i en blodpöl på golvet med inslagna tänder och krossat kranium. Kanske rent ut av framhäver det hela. Ska presentera det riktigt uruselt också. Typ. HEJ PAPPA HÅR KLIPPA HEJ JAG ÄR GRAVID OCKSÅ HEJ AIDS. Högljutt förneka att jag tar droger, men ha en mystiskt vit överläpp. Sedan kan jag hångla upp min syster och säga att jag exprimenterar lite, och nog är lesbisk.
Har börjar kladda ner mitt Testamente på en postit-lapp. Det blev inte så mycket. Pony får gitarr, en grön klänning hon nog gillar, mina pengar och sin julklapp och allt annat hon vill. Agnes får resten av mina kläder, den tomma ramen på min vägg och mina pokemonfigurer. Dafni får allt som finns på mina väggar, och den nyfunna, läckra spegeln jag hittade igår och alla mina frimärken. Frida får Lennart, Barbro, den vita bröllopsklänningen som jag har bestämt att hon ska ha på sitt bröllop och livmoders-stolen. Jake får min Gasmask. Gåsha får Porslinhunden och min poesi-samling.
Jag tror det var allt. Resten kan ni dela på. Jag äger mest bara skrot, ändå.
'
PARTY LÅDAN
Pepparkaks massakern
Fridas bilder!Make art, not friends
Mina föräldrar trodde att jag låg och sov så ljuvt mellan lakanen men Torpaskolans tysta gungor och Hjortronglögg var den bistra sanningen. Om det inte var för den goda karaktär och moral som dom så tappert försöker införstå mig i, så skulle jag traska runt mest hela natten. Men jag lyckades smyga ut, och jag är inte särskilt graciös av mig.
Hur som helst så hade Frida och jag, med våra mirakulösa lemmar lyckats skapa något vid liknelse av ett pepparkakshus. Ett av dom grannaste jag sett i mina dar, minsann! Du måste bara låta den ta sin tid. Det var lågkonjunktur i Tomtelandet förstår du, resurserna var mycket begränsade.
Jag spelade en skrikig låt för min kära mor på gitarren, så att hon skulle bli ledsen och gå och lägga sig. Vilket hon gjorde. Mycket duktig. Vi begav oss sedan till traktens hus för att mötas av tysta, tomma fönstergluggar och jag blev lite arg på alla vettiga människor som var ute och dansade och söp som man nog ska. Eller kanske sov. Ville kasta rönnbär. Men vi hade det ganska bra där mellan dom sovande husen. Trots den tysta misären.
Att vara smålullig mitt i natten med en kamrat på ett så tryggt ställe som skolgården utanför den skola där du upplevt din oskuldsfulla barndom är det finaste som finns. Frida kissade bakom någon buske, jag fick inte smygtitta sa hon. Så det gjorde jag inte. Jag steppade frenetiskt på parkbord med mina same-stövlar och Frida sjöng för mig.
Hem till kvinnans boning, titta lite på Hajen. dåligdåligDÅLIG film. Högljudda dörrar och och skakarumpan musik på MTV. Inte väcka föräldrarna.
På vägen hem kunde jag inte låta bli att smyga in i människors trädgårdar. För dom sov, och det gjorde inte jag. Hittade en bekväm sitthängmatta i ett knarrade päronträd och bestämde mig för att slå mig ner. Satt där och lyssnade på nattens märkliga ljud tills jag började darra av kölden. Vinden och flaggstångar och flygplan och billarm och löv som landar blygt på asfalten och maskar som äter sig igenom ruttnade lik och drömmar som gör ont. Mötte en ensam pojke när jag balanserade på dom vita sträcken mitt på vägen och pratade med mig själv. Utbytte blickar. Undrar vad han tänkte på.
Irrelevanta drömmar om förgångna vänner i sköldpadd-hattar av glas, uppstoppade kattungar och min kära mor som målar abstrakta saker med sina bröst på en stor betongvägg. Vill inte somna om.
Bye, bye, Bicycle
Så, nu har jag införskaffat min fjärde cykel för detta året. Mina föräldrar är mycket stolta över mig, det kräver talang för att bli av med såhär många Cyklar, förstår ni. Den är svart, den är snabb och den har män i badkläder som seigheilar på den. Giftermål nästa söndag, ni är inte inbjudna.
Frankly my dear, I don´t give a damn.
Fann en väldigt liten ( 10*15 cm ) anteckningsbok med paljetter på som jag hade stulit från min kusin när jag var liten, där jag hade skrivit meningar som jag gissar är samtal mellan människor jag lyssnat på, och frustrerade och irrelevanta målningar med torra tushpennor . Det som jag trodde var resultatet av en 8-årig flicka med kletiga händer, en penna och livliga vanföreställningar var faktiskt texter skrivna spegelvänt. Jag hade försökt i alle fall, och några meningar lyckades jag med viss möda tyda. "Om limousiner är jättelånga behöver man inte åka i dom" Inte... riktigt säker på vad jag försökte antyda.
Jag ville gråta lite när jag kom ihåg vilken fan jag var av Leonardo Da Vici ( Fast jag var inte medveten om att han hette så. En man i skägg som vet allt, var min benämning på honom ) när jag var yngre. Måste hittat någon bok om Karln´och börjat skriva hemliga saker baklänges, precis som honom för att sedan ge upp av ren frustration och låta det falla i glömska. Dör lite. Det finns till och med märken efter mina kladdiga fingrar.
HUR som helst, här om dagen bestämde sig Jennifer och jag för att en promenad i vår granna stad alrig sitter fel. Vi letade febrilt efter Lussekatter, men konditorierna hade bestämt sig för att det var på tok för tidigt på året. Så vi nöjde oss med en gräddfylld sak som smakade spännande, även om grädden hade emigrerat till den västra sidan av bullen, som inte alls var min del. Vi pratade om världsliga ting och lekte med de köttätande växterna till vi blev ut slängda, och sminkade glittriga blåmärken inne på Åhlens utan vidare framgång. Sprang iväg till biblioteket och Jennifer åt en smörgås och jag en bakelse med en torr kiwi på och gammal grädde. Vi planerade våran framtida karriär inom filmbranschen som surrealistiska regissörer till bland annat filmen "En kiwis bästa dagar" Som kommer vara 6,66 minuter lång och endast filma en ensam kiwi i hörnet på ett serveringsbås ( inspirerad av min bakelse såklart ) i fastforward som sakta skrynklar ihop och dör samtidigt som suddiga människor går förbi i bakgrunden. Låter som en hit, tycker ni inte? Det kommer också förekomma en hel film där det under hela tiden kommer vara en fluga på skärmen, och allt annat kommer vara irrelevant förutom bilder på barn i underkläder som du inte kommer märka för du inte ska göra det.
Läsa böcker om Punk, älgar och spännande gatukonst för att sedan bege oss till Peset där det spelades musik av Musik2orna, och jag fick en nästbästakompis som hette David och var fin fast jag inte träffat honom innan. Långt uppe i hörnet satt vi och jag applåderade så mycket jag orkade. Förutom dom fånigt nostalgiska Sum41 låtarna så var det tolerant musik. Det var en karl där som jag hört growla på Gårdsband, men som kunde sjunga jättefint och då blir man gladapa. Promenera hem i regnet fast jag inte alls ville hem. Har glömt bort hur man sover.
Pappersväggar
Jag har fortskridit min äventyrliga utforskning av våran kvava källare, och har funnit en påse med gamla frimärken som räcker sig så långt bak i tiden som 1939. Då fanns inte en massa människor. Inte mina föräldrar. Inte... en massa människor.
03.56
Jag sitter här i ihopkurad i det mörkaste hörnet jag hittade i mittrum med en stor balja där frimärken lossnar från det trygga, beiga kuveret och simmar lite tappert som en halvt död fisk mot ytan. Hittade en stearinstump och tände för jag såg inte vad jag gjorde. Ställde upp speglar mot väggen så ljuset reflekterades och lös upp hela den gråa natten som fastnat i väggarna på mitt rum.
Hårtork, pincett, kallt golv och knästrumpor. Stearin, brända flugor, Lim och förlorade drömmar.
Med skrynkliga fingrar drar jag sakta av det sköra frimärket, och funderar på vem som skrev brevet. Vems våta tunga som slickat baksidan av frimärket och vems fingertoppar som tryckt fast det på kuveret och lagt det i brevlådan. Var det ett par Mint doftande tonårsläppar med räls och busiga slangord, eller en tandlös käft med rynkig hud och kaksmulor? En halvmullig, nazistisk sjöman med och en underlig besatthet av att sjunga John Eltonlåtar baklänges som skriver en fumlig kärleksförklaring till den fräkniga Grannpojken hemma i Bratislava?
12.28
Så nu har jag ett halvt golv täckt med blöta frimärken och Karln´ från musikaffären har inte hört av sig. jag vill ha min gitarr. Jag vill ha den, sen vill jag klä den i frimärken. Det vill jag göra.
Jag tänker nu fördriva tiden med att skissa på återvinnings uppgiften jag har tills imorgon och baka Lussekatter. Mest baka Lussekatter.
MAX 40W E14
Bytt två Glödlampor idag och tagit sönder en. Jag är ju så nedrans händig av mig.
Gömde mig i vår källare en stund när solen höll på att gå upp och jag hade mina vanliga Morgon-kväljningar. Ville vara naken för inga kläder verkade passa mitt bittra humör, och ville inte gå upp igen för då skulle Föräldrarna märka att jag var vaken. Dumma elaka kalla dumma källargolv som förhindrar min nakna framfart.
När jag slutat fascineras av min knottriga, bleka hud letade jag igenom mammas undangömda Kartong med gamla kläder. Hittade fina Hängsebyxor som jag planerar att ha på mig på måndag, och skjorta som luktade skalbagge som allt annat där nere. Trampade på en Julgranskula som gick sönder och blodet och dom spegelblanka skärvorna bildade något som såg ut som en arg sten med hår som blir jagad av flera glada stenar med dålig andedräkt och sandaler. Eller möjligen John Lennon med mjäll. Det gjorde inte så ont. Slickade på en klump av frusna hjortron från frysboxen och hittade en ensam fastfrusen Twister som fick hålla hjortrona sällskap nere i min Missnöjda Mage. Bakom dammiga Fiskskålar och lustiga inlagda grönsaker hittade jag några gamla Tyg-färger, så jag planerar att slänga ner lite tråkiga kläder i tvätten och färga dom fina. Gul, grön och rosa. MEN ÄNDÅ. Lite omväxling skadar ju inte nu när höstmörkret gör allt grått och tråkigt. Måste till Myrona och hitta en grammofonspelare, min Mor äger nämligen ett flertal Tintin skivor som jag vill lyssna på innan jag stänger in dom i ugnen och gör märkliga skålar.
Blev trött igen och gick och la mig i badkaret som läckte så jag blev blöt och ledsen och gick och lade mig upp och ner i sängen för sova vanligt är inte roligt. Vaknade på rätt håll.
Jake som skulle ta med sin tröja igår men glömde den i källaren, jag slo g mig för pannan jätte hårt när jag märkte det. Tankspridda pojke. Annars så hade vi ganska trevligt, fast filmen inte var sådär utomordentligt fantastisk. Blåa Chips förgyller det mesta. Vi turades om att somna lite, så vi kunde förstå handlingen. "The Big Labowskij". Eric kom, det var Jakes granne. Han frös om sina händer. Sitta i köket mitt i natten och samtala om våra misslyckade fyllor. Viska. Far betedde sig som en kuk.
"Be Quiet, Homo!"
STUMFILMER. ÅH, HERREGUD STUMFILMER. Jag har nu suttit med knäna under hakan och uppspärrade ögon i Timmar med en burk Grön Tomat Marmelad och skrattat högljutt i stort sätt hela denna mörka Höstdag. Datoreffekter och snabba bilar och Pistoler och Skärpa är så förskräckligt överskattat. Jag har också pausat varje gång jag såg en fluga på filmen och pekat på den och sett väldigt nöjd ut, och den vita texten Prnt Scrn Knapp böjar sakta nötas bort. TREVLANS SÄGER JAG. Det fanns en hund som hette "Homo", jag ska döpa mitt barn efter honom.
The man who Laughs ( 1928 )- Paul Leni
Det våras för Stumfilmen - Mel Brooks
Pandoras Box ( 1929 ) - G.W Pabst
The Cocoanuts ( 1929 ) The Marx brothers - Robert Florney
Nos Feratu ( 1922 ) - F. W Murnau
Jag har för övrigt lekt schnell flicka och stannat hemma och hållit min Kära Far sällskap, För både Mor och Syster är bortresta. Tyst och skönt. Jag köpte en Kokbok med Thailändsk mat i till honom, så han ska sluta släpa hem ljummna Pizzor fram mot kvällen. Ett fint kort med en Enhörning till paketet, för dom är tuffa. HAN BLEV GLAD.
Vi var hurtiga och bestämde oss för att faktisk använda den samma kväll. Jag fick promenera till en spännande affär nere på Torpa och köpa spännande saker av Kvinnan med Exotisk brytning och glittriga byxor. Dom hade inlagda ägg där. Men jag köpte inte några.
Utan vidare katastrofer så lyckades vi göra något som skulle kunna liknas vid den fina bilden i boken. Nej. Men det smakade gott, och jag fick näseblod under måltiden och blodade ner hela tallriken, men var glad och åt upp allt som en väluppfostrade unge jag är.
Vi besökte Farfars Grav, och jag frågade massa dumma frågor och sade dumma kommentarer som jag brukar göra när jag inte kan hantera människor som gråter. Ironiskt nog fick vi inte eld på tändstickorna när vi skulle tända ljuset på graven, och skrattade lite. Karln´ rökte faktiskt ihjäl sig. Timbo var fin och Urinerade på Gravstenarna.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag blev lite kär i en Tjock Köttätande växt och tog hem honom och planterade honom omsorgsfullt i en trasig Grej med ett handtag på. Kvinnan i Kassan tyckte nog att jag hade besynnerliga Solglasögon, för hon tittade lite konstigt på mig. Men Anna sa att dom var fina. Solglasögonen då. Och det var dom. Heflof heter han, och han äter snälla barn. Men inte för tillfället, han försöket nämligen dra ner lite på kilona. Jag försöker förklara för honom att Kurvor uppskattas, men han lyssnar inte. Jag har sprungit runt och letat efter undernärda små barn, eller döda flugor som ligger under någon fåtölj badande i damm. Hittade en fjäril. Eckel sa Heflof.
Makrill med Tomatsås
Grejen med att äta Makrill i Tomatsås är att få upp det där sista slafset som befinner sig i hörnen av Metallbehållar vid slutet av måltiden. Många slänger det. Dumdristiga Människor slänger det.
Det är finurligt på det sättet att det krävs en väl utarbetad taktik för att få upp det. Du måste Bemästra Tomatsåsen. Förstå Tomatsåsen. Utrustad med gaffel och inga aningar om det tragiska slutet ( För det gick ju så bra hittills ) kommer du inte uppnå något. Du kommer förgäves skrapa med gaffeln som nonchalant låter den utsökta mosade Tomaten slippra mellan dess Vassa, stål tänder.
Du behöver en Sked.
Men nu har du ju en Gaffel. En kladdig Gaffel. Du vill ju inte springa ner till köket och hämta en Sked. Ner för den långa, farliga trappen. Över det hårda, kalla golvet. Genom den oändliga hallen med det smaklösa mattan där blodtörstiga Syskon befinner sig, redo att tugga på ditt huvud och äta dina inälvor. Du kan inte äta Makrillen med en Sked. Desperat börjar du slicka upp såsen från insidan av behållaren, men skär dig på den Vassa kanten. Järnspikar. Du känner hur blodförlusten får rummet att snurra. Du kan inte sluta. MÅSTE. HA. UTSÖKT. SÅS. Du flämtar. Blodet svämmar över och rinner över lakanen som suger upp den varma vätskan och färgas mörkt röda. Tjutet i öronen avtar och du ramlar ihop på golvet. Bitar av din tunga simmar fridfullt runt i blodet som fyller din munhåla, och rinner ner för din hals. Öppna ögon. Du gurglar. Du säger något som ingen kan urkilja.
Ghhsåååågs. grghhrl. GHHHSÅÅSGHL.
Det är finurligt på det sättet att det krävs en väl utarbetad taktik för att få upp det. Du måste Bemästra Tomatsåsen. Förstå Tomatsåsen. Utrustad med gaffel och inga aningar om det tragiska slutet ( För det gick ju så bra hittills ) kommer du inte uppnå något. Du kommer förgäves skrapa med gaffeln som nonchalant låter den utsökta mosade Tomaten slippra mellan dess Vassa, stål tänder.
Du behöver en Sked.
Men nu har du ju en Gaffel. En kladdig Gaffel. Du vill ju inte springa ner till köket och hämta en Sked. Ner för den långa, farliga trappen. Över det hårda, kalla golvet. Genom den oändliga hallen med det smaklösa mattan där blodtörstiga Syskon befinner sig, redo att tugga på ditt huvud och äta dina inälvor. Du kan inte äta Makrillen med en Sked. Desperat börjar du slicka upp såsen från insidan av behållaren, men skär dig på den Vassa kanten. Järnspikar. Du känner hur blodförlusten får rummet att snurra. Du kan inte sluta. MÅSTE. HA. UTSÖKT. SÅS. Du flämtar. Blodet svämmar över och rinner över lakanen som suger upp den varma vätskan och färgas mörkt röda. Tjutet i öronen avtar och du ramlar ihop på golvet. Bitar av din tunga simmar fridfullt runt i blodet som fyller din munhåla, och rinner ner för din hals. Öppna ögon. Du gurglar. Du säger något som ingen kan urkilja.
Ghhsåååågs. grghhrl. GHHHSÅÅSGHL.
Dramatisering av när jag åt en burk med Makrill i Tomatsås här om dagen.
