valrost

"Det känns som att jag har en stor betongkloss i väskan... vänta... lol" Jag skulle se om jag kunde komma över muren på ett ställe som verkade väl användt för detta syfte. Ramlade omkull med bravur och raserade lite kulturmärkt egendom när jag väl var igång. Berlinmuren var ju så förfärligt dyr. Sachenhausen Muren var fin. Tung, Men fin.

Jag gillade det stället. Ja, Koncentrationslägret. För inte så länge sedan piskade män i uniform människor på njurarna, och hängde upp som på stolpar med kroppen buren över den smutsiga marken av endast senor och muskler. För armarna var vridna ur led. Sen drog nazizterna i dom. SCHNEEEEELA HESTAR. Jag tappade bort mig från gruppen och sprang runt lite. Det var spännande. Det fanns en halvt nedbränd barrack med ett vackert tak som jag trodde skulle förvandlats till svarta fjärilar och flyga iväg. Flagor av färg. Vill ha.

Jag kan måla fina hattar på mina fingrar så dom ser ut som rynkiga, bittra gubbar. Bröderna bitter. Men rynkorna på tummen stämde inte överrens, så den fick vara den fjärde, utstötta brodern. Broder Bra. Han blinkar med ena ögat och ser kåt ut. Om ni frågar snällt får ni ha äran att träffa dessa, besynnerliga karlar. Dom ytterst lustiga ut.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den kriminella Fiskpinnen lutade sig nonchalant mot bardisken med ett glas mensblod i sin vänstra, knastrande näve.

Här satt han längst in, varje onsdagskväll, I det kalla ljuset från den blå neon-skylten. "Pleasure Bar". Han hade med åren blivit mer utav en smaklös möbel än en gäst. Bartendern, en Albinopojke vid namn Vlad, serverade nu honom två Gin and Tonics, för att sedan hälla tillbaka den ena, orörda, i flaskan igen. Alla visste. Brustet hjärta, det fanns förmånga sådana i den här staden.

Med tomma, gula ögon tittade han på de ljust rosa-färgade Kattkropparna som dansade förföriskt till den Tyska techno som pumpades ut ur de dammiga högtalarna. Tankarna flög som svarta fjärilar i hans synfält , hindrade ljuset från att bada i hans näthinna. Smutsiga tankar.

Han blev hård.

Kinesbananen hade sett på honom som ingen annan hade gjort förut. I den döda stad dom bodde i, verkade denna avlånga frukt vara den enda som var vid liv. Lustigt. Det fick det att bubbla i venerna på honom värre än tjugo koppar svart kaffe, och orsaka kvälningar som om en hel automat med överbetalda, psykotiskt färgglada studsbollar inuti hans kranium ( Om nu fiskpinnar har sådana ).

Han var inte van vid den sammetslena, gula huden mot hans högljut panerade yta. Kall och blöt, som om denöshet precis hade legat i den fuktiga fruktdisken, medan fiskpinnen var oljig och het. Det fick håren i nacken att resa sig. Och begäret röt som ett lejon i hans sköte. Kines bananen visste. Lade mjuka, ljuvliga lögner i hans öra för att sedan andas honom högljutt i nacke så att hans huvud gled åt sidan i uppmuntring och lögnerna diskret ramlade ner i hans bedövade tankar. Han blundade och njöt av skammen och upphetsningen som bredde ut sig som en äng av svarta, giftiga blommor på insidan av paneringen. Dom kittlade mot det råa fiskköttet.

Han drog sin grova hand längs den gula, vackra evigheten tills den nådde toppen. Han andades tungt och sysselsatte kinesbananen med intensiva kyssar, och utbytte andetag tills sprickorna i taket ovanför deras huvuden snurrade och skapade en enda suddigt meningslöshet.

I en aggresiv rörelse bröt han av den kalla toppen med ett rivande ljud. Han kunde blotta fruktköttet och adrenalinet fick händerna att darra. Med ivriga händer började han skala av de doftande skalremsorna. Kinesbananen stönar uppmuntrande och trycker det blottade, söta köttet mot hans gyllenbruna, vidbrända panering.

Den heta drömmen avbryts av en intensiv smärta i hans högra öga. Han slungas våldsamt tillbaka till den vedervärdiga verkligheten, och landar på det kalla betonggolvet och lyckas lämna kvar andan på uppe på barbordet någonstans brevid det halvfulla Gin and Tonic glaset. Ett kvävt jämmer pressas fram mellan ihop bitna läppar. Han försöker förbryllat resa sig upp men huvudet pressas åter igen ner mot betongen med våldsam kraft. Det knastrar när han känner hur paneringen slits sönder. Smärtan får honom att vråla. Någon letar igenom hans fickor. Varm klibbig vätska bildar små, hopplösa floder som svämmar över hans fyllda ögonhålor och blandas med dammet på golvet i en smutsig gloria. Med möda lyckas han blinka bort det, och för ett ögonblick ser han silhuetten av en slank, avlång figur på höga stilettklackar. Tusentals små, vassa tänder brer ut sig i ett skrämmande leende under två reflekterade irisar. I Den vänstra handen håller Sliuetten ett Rutigt, ihop fällt paraply som det med upprepande, aggressiva rörelser stöter i hans öga. Gul hud. Så vacker. Fiskpinnen Ler. Tårar blandade med blod och damm.