valrost

Jag försöker i efterhand övertyga mig själv att publikhavet älskade oss, det flög underkläder, att alla fick en tjusig dam, och skivkontrakt, och pengar och så red vi därifrån på en flygande häst och allt blev bra. Men min fantasi har oanade gränser. Jag spelade fel, och det gjorde Tim också, vilket resulterade i att Gustav sjöng fel. Majoriteten av de suddiga kropparna i rummet var placerade i en slags sittande, avslappnad ställning och gestikulerade med kamraten bredvid om hurvida stubben på den finniga hakan var stiligt eller ej. Jag försökte se häftig ut. Som dom på TV. Som om jag faktiskt visste vad jag höll på med, som om det slumpartade rörelsemönstret på gitarrens hals var alldeles under kontroll. Nej, inte springa där ifrån. Det var inte förens förvånade ansikten och pekfingrar vändes åt mitt håll som jag märkte blodstänket på gitarrens blanka kropp. Jag blev erbjuden plektrum men tackade artigt nej. Jag spelade vidare och lät adrenalinet dämpa smärtan. Jag kände mig plötsligt lite häftigt, insåg att jag distraherade dom från mitt usla, musikaliska utförande med blod och leenden. Jag går nu under namnet "Hon som blöder". Bandet, jag älskar er.

Cykla hem med en frusen Frida för att spendera kvällen i en tyst källare med vackra kvinnor, film och Te. Vi sprang ut i natten med rop och fladdrade lemmar för att välkomna Bells och Cornelia med andfådda kramar vid den mörka busshållplatsen. Bells gillar äldre män. Men det är en hemlighet. Vi låg i ett varmt trassel under filtarna och tittade på "The Science of sleep" samtidigt som vita moln dansade över tekopparna och vi småpratade om husbåtar och transor. Dom var tvungna att åka hem, och jag förbannade alla otillgängliga bussar som tog min utomordentliga sällskap ifrån mig. Ni måste komma tillbaka. Omedelbums.

I ett tafatt försök att fly från mig själv nästa morgon, tar jag bussen upp till Jensifers tillhygge av dova ljus och trassliga hår. Det blåser ute och träden pratar med varandra. Jag försöker säga åt dom att inte ramla på mig, men min trädiska är lite ringrostig. Men jag tror dom förstod ändå.

Efter några timmar av tristess, mjukis-byxor, skolkataloger, och muffins, kastar vi oss ut i mörkret och gör kullerbyttor i det döda gräset och springer i trädgårdar tills vi blev berusade av lycka. Containrarna stod och gapade i väntan på att några trasiga fingrar skulle rota i dom. Vi strök fram mellan lyktstolpar och sovande bensinmackar tills vi fann en skatt bakom beigea tegel-väggar. Vi kröp under stängslet och fann en olåst container med mat, och en kundvagn med nya nudel-skålar i svart och blått. Jag tog vad som fick plats i ryggsäcken, fyra skålar och en ananas och ett paket soya-fil. Paranoid som man blir i såna här situationer, var vi övertygade om att en man klädd i i svart var en hemlig polis-ninja-dinosaurie som skulle ta fast oss och tortera oss och aldrig låta oss gå. Men han var bara ute och gick med sin hund. Långt långt långt och Mörkt mörkt mörkt var det på vägen hem. Kollapsade i en odefinierbar hög någon enstaka minut efter att hennes föräldrar öppnar ytterdörren.