valrost

Jennifer ropar på mig och jag häver mig upp från den tunga minuten jag badade i. Jag håller i hennes hand. Vi balanserar mellan verklighet och vansinne. Om man håller ut armarna går det bättre. Tågrälsen är ligger tyst och ensam. Jag spelar en usel melodi för att muntra upp den, den låter sig inte roas. Den ligger kvar mellan fågel-kadaver och grus i väntan på ett tungt tåg ska trycka ner den längre ner i jorden och ge den ett syfte.

Philadelphiaost och Limpa och Tom&JerryKex och Vaniljyogurt och smutsig filt och dött gräs. Det var en ihålig dans i skenet från de döda gatulyktorna. För en timme eller två var jag fri och fel. Jennifer och jag en kylig vårkväll i April.

Hon berättade om förgången kärlek och jag lyssnade samtidigt som jag badade i hennes silver-blå ögon. Jag drunknade inte, jag simmade på ytan. Jag har lärt mig simma nu. När tåget kom sprang jag upp från värmen under filten och skrek dom elakaste sakerna jag kom på. Jag lät orden gå sönder och slukas i vrålet från den tjocka metall-masken som slet upp ett hål i den mörka nattens andedräkt. Tåget lämnade ett sår av vakum efter sig som tjöt i mina röda öron. Vi fyllde såret med hemligheter och skratt. Kalla fingrar känner ingenting.

Vi promenerade vidare genom den sovande staden och rotade igenom containrar och våra skuggor lämnade avtryck i den dammiga asfalten och våra andetag smälte hål i luften. Den nostalgiska vaniljyogurten formade ordet "Fascistsvin" på ett av de sovande tågens smutsiga kroppar. Vi var oövervinnliga och sömniga. Bussen hem till mitt kvarter och möta två cyklande, övergivna pojkar i skenet från lyktstolpen. Vi målade en ko med filen på marken och Kristoffer smakade. Han var nästan som jag kom ihåg honom. Kortare hår. Tafattare lemmar. Adjö och in under ny-tvättade lakan. En rastlös Frida på min gräsmatta som får följa med upp på mitt rum. Besöket blev kortvarigt, och hon lämnar oss för vidare äventyr ut i natten. I samma ögonblick som jag somnar till ljudet av mörker och luft och den ovana närvaron av en annan människa, vaknar en bisarr värld bakom mina bleka ögonlock fylld av gnisslade tänder och färg-granna neon-skyltar. Håriga tungor och Flickor i vattenpölar. Döda kattungar och vit målarfärg.

Jag serverar glass på sängen till frukost och lämnar det tomma huset med flickan i för att gå promenad med Hunden. Mina ögon är kalla och blöta. Fåglarna för en förskräcklig massa oväsen. Håret är en torr, trasslig hopplöshet.

Ett hål i stängslet lyckas locka min närapå obefintliga uppmärksamhet och jag stiger plötsligt in i en värld som verkar vara tagen direkt ur en dålig tonårs-skräckfilm från 90-talet. Övergivna badbassänger med rostiga cyklar och kadavret efter en antastad stationär dator. Skogen har slukat det forna turist-paradiset och det som är kvar är kala skelett och kratrar av sprucken betong. Grodorna i bassängen lämnar knölar på den regnbågs-skimrande vattenytan, Kvarterets bråkiga pojkar har byggt ramper av trasiga skjul. Jag slår i knäet i ett tafatt språng och är glad att ingen såg mig. Ligger kvar på den blöta mossan på botten av bassängen efter fallet och låter kläderna absorbera fukten när jag tittar upp på den bleka, motbjudande himmelen. Biter mig i läppen för att inte börja gråta. Dumma knä. Dumma kant. Dumma mossa dumma himmel dumma allt.