Det var en sådandär löjlig dag, som vilken dag som helst egentligen. Jag var ensam hemma och rastslöheten brusade bakom ögonen och kittlade mig under fötterna. Jag lade mig raklång på köksbordet med händerna bakom huvudet och lät Tchaikovskys mästerverk ljuda mellan väggarna på högsta tänkbara volym. Jag lät tankarna flyta ut ur mina öron och trassla sig i mitt röda hår, slita och dra sig loss. En ide slog mig plötsligt och jag flög upp samtidigt som trumpeterna gav ifrån sig ett harmoniskt vrål.
Jag dansade mig egendom rummen som jag sett dom göra på Television, graciöst utan några som helst kläder. Jag dansade mig upp till mina föräldrars rum och satte på mig Fars rutiga kavaj bak och fram Mors smaklösa underkjol. Hatt på sned, trasig kikare runt halsen. Musiken löd genom huset, var rörelse jag utförde var i perfekt harmoni. I de dramatiska styckena kastade jag mig genom hallen med stora hopp och fäktande armar. Hunden hade vid det här laget gömt sig under bordet.
Uppklädd som jag var, ställde jag fram vårat finaste porslin, tände ljusen, och gjorde spenatsoppa på spisen. Jag tog de ärbara gästerna under armen och bar dom till bordet. Alla tre var där, sannerligen. Till allas förtjusining framförde jag ett nummer av skickliga hopp och konster, och deras repade ögon av glas sken av uppskattning. Jag slog vad att om dom kunde skulle de ha applåderat. Jag tog mig friheten och gjorde det åt dom. Jag hällde upp Spenatsoppa i var kopp, och lade en bananskiva på kanten. Nalle kunde inte bärga sig och kastade sig ner i sin kopp med nosen före, med resultatet att spenaten emigrerade till resten av bordet, och den väldigt vita duken som prydde den. Å andra sidan mycket Förståeligt, min spenatsoppa har ett sådant förskräckligt gott rykte. Jag drack upp i ett svep och fann att mitt sällskap inte hade rört sig ur fläcken. Jag tog kikaren och såg efter, mycket sant, deras koppar var fulla. Bestört över denna föromjukning, frågade jag vad som var på tok. Dockan sa att de var leksaker, och inte besatt inre organ, och var inkapabla att äta av det som serverades. Lustigt tänkte jag, att jag inte tänkt på det innan.
Jag diskuterade finanskrisen med dom, samtidigt som den klassiska musiken simmade ut ur högtalarna. Efter några minuter somnade jag på golvet, och hunden vågade sig fram och slickade på mina fötter. Illamåendet kom tillbaka och jag låg och grät tyst en stund. Tog mig samman, kastade mig upp ur den plötsliga misären och diskade med bubblor flygande genom köket, och falska toner pressades ur min strupe till mina gästers bittra missnöje. Muntert städade jag upp efter mig, satte tillbaka sällskapet på hyllan och satte på mig anständiga kläder. Jag bosatte mig sedan i soffan med knäna under hakan och stirrade in i väggen tills min familj kom hem och frågade vad jag hade spenderat dagen med. Ingenting särskilt sa jag, Ingenting särskilt.
Nu ska jag isolera mig på mitt rum och bli tjock och skriva anonyma brev till främlingar.
Blöder på fingret igen efter repet med bandet, stod och betraktade dom mörka molnen av kajor som försökte få plats på hustaken tills mina bröstvårtor blev till sten av den kyliga vinden. Ville flyga högt, bort med dom. Dagarna flyter förbi som tunga fartyg på asfalt och mitt hår är äckligt. Jag har återupptäckt den nostalgiska duon av fil och Oboy-pulver och tar min stiliga cykel till skolan nu när isen har smält bort. Hemliga möten med Frida mitt i natten. Vill ha sommar med festival, fräknar och varma nätter. Bara kroppar, gräs mellan tårna och stora solglasögon. Vill ha sand i ögonen och samtal i soluppgången.
Hjärtat behöver något att drunkna i. Flyta på. Försvinna bortom. Allt utanför din hud är bara svart, inom dig lever du mer än någonsin. Blodet blir till kolsyra, tjära eller varm ånga. Bort bort bort från verkligheten.
För att mina kära föräldrar ansåg att jag var på tok för destruktiv, oförutsägbar och oansvarig för att stanna hemma medan dom åkte iväg på den traditionsenliga Åka-med-långa-hala-plankor-på-fötterna-nedför-ett-snöbeklätt-berg, fick jag göra det bästa av situationen. Så där sportiga underställ och reflekterande skidglasögon förväntades finnas, låg nu tjocka böcker och svällde tillsammans med trassliga garn nystan i ett suddigt hav av skjortor och stickade sockar. Kompletta Liftarens guide till galaxen, Norwegan wood och Gramatica obscura samt en dator tvångsmatad med filmer och musik och min bästa Te-kopp. Jag var nöjd med med vad jag åstadkommit.
12 Timmar i en klaustrofobisk lastbil med min enerverande familj. Jag höll ut. Tro mig, jag var tapper. Målade springande människor i frosten på fönsterrutan och lyssnade i David Bowie så att mina öron blödde för att överrösta rix fm musiken och spekulationer hurvida "Potentialutjämningsledarcentral" Passade in på lodrät under "Diarré".
Stugan luktade dammigt stearin och diskbänk det stod kaktusar i fönsterna och väggar och tak var täckta av gul-blekta furu plankor. Jag räknade kvistarna i taket i mitt rum. 289 stycken. 311 om jag räknade med dom suddiga och trasiga. Jag räknade dom varje kväll innan jag somnade. Tänk så var det inte alls kvistar. Tänk så var det ögon. Tänk så tittade plankorna på mig. Observerade, dömde och viskade till varandra på ett språk ingen förstod och misstod för oljud. Hela huset tittade på mig. Jag tittade tillbaka.
Om dagarna när resten av min familj hade lämnat mig ifred, höjde jag musiken till högsta volym och stekte blåbärs pankakor till mig själv som jag åt i solskenet med en tjock bok i knäet. Efter att ha utforskat varenda vrå i stugan och sällskaps-rummet blev jag rastlös och begav mig ut på äventyr. Jag hittade en rostig spark under trappan med gråa, håriga plankor som gnisslade en trevlig melodi när jag åkte på den. Hunden sprang brevid och gjorde den vita snön gul och vacker.
Jag hittade en stig upptrampad av renar vid vägkanten några kilometer från stugan som gick in mellan de tigande granarna, och jag lämnade sparken vid mynningen. Det var helt tyst förutom ljudet från den uppretade Husky-kenneln som jag hade passerat på vägen dit. Vinden blåste lekfulla moln av snö på den frusna sjön som fastnade i mitt hår och stack nålar i mina ögon. När skogens tunga kropp slöt sig omkring mig slutade vinden bita mig och solskenet blev trasiga fragment på trästammarna. Snön sjöng under mina skor och Städen andades tunga, sömniga andetag samtidigt som dom dansade i trans. Hunden åt på renbajset och jag plockade skägg från liket av en gran.
Jag berättade mina hemligheter och blev ett sår i närvaron av evighet och Kajor. Tiden glömde bort mig. Jag tuggade och spottade ut. Tuggade och spottade ut. Ingen visste vem jag var.
När träden försvann fanns det ett ensamt hus som en gång i tiden inte riktigt kunde varit rött och väntade. Snön vilade sig på fönsterkarmen, dörren var öppen, tapeterna var trasiga, luften var tom. Det fanns mögliga foto-album och dansband musik i bandspelaren. Svartvita minnen med utvecklingsstörda barn och kalla leenden. Soffor och möbler hade ställt sig på varandra som om dom var rädda för att nudda golvet. Dom gråa mössen blev dynornas blod och gav illusionen av liv. Kartonger med kläder. Kartonger med Porslin. Kartonger med kartonger. Trasigt glas och gapande fönster. Det kändes fel att rota. Det kändes rätt att kännas fel.
Jag gick tillbaka till huset varje dag efter det, fann tillskott till min samling med fotografier-på-människor-som-blundar-på-bild-utan-att-det-egentligen-är-meningen och norska, erotiska romaner. Jag lärde känna mannen som bott där någon gång utan att träffa honom.
När jag inte lekte Spiderman med Sam, eller fick spretiga flätor i håret av Milla, eller pratade om alldeles för vuxna saker med Leo försökte jag gömma mig på rummet, undan sociala krav. Min moster dansade roligt, och hennes man imiterade någon från TV som jag inte kände igen. Dagarna spenderades annars I skjorta och stor halsduk i solskenet som omfamnade mig med sin varma andedräkt. Alldeles tyst. Levande. En oändlig dal med ett hav av tigande dalar vilade tyst under ett molnfritt, ljusblått himlavalv. Kunde inte sluta titta på det. Ville att inte att det skulle ta slut. Önskade att jag dog där och då. Ville fånga ögonblicket i en glasburk för en regnig dag, men det gick inte.
Blev melodramatisk och självmordsbenägen på vägen hem. Vi stannade på en restaurang och jag tappade ett glas i golvet och den klassiska sitta-inne-på-toan-och-gråta proceduren återupprepades. Den börjar bli lite tjatig. Jag hade en blink-tävling med en pojke i rymd-dräkt som satt på bordet mitt emot och förlorade. Jag hatade allt och ville vara ensam, vilket inte var möjligt i en fyra kvadratmeter stor bil. Miserabel poesi och billig choklad. Kom hem och huset luktade konstigt.
Jag promenerar hurtigt till insikten, Frida och Jennifer skulle inte komma men Gustav ( Tjocka kommunisten ) Skulle vara där, så jag var optimistisk och tänkte att det skulle bli spännade att kasta sig ut och träffa nya männsikor. kommer fram, ok. Han svarar inte, ok. Massa arga punkare, ok. Jag skickar desperata sms "Örnen har landat, örnen har landat" Utan svar. Springer in och gömmer mig bakom en dörr och hör skrik och arga män som moshar. Desperata sms, rop på hjälp. Jude-fest på andra sidan i lokalen. Judar överallt. Judar och punkare. Hjälp. Gömmer mig på en toalett och sitter där och är rädd och snygg i någon kvart tills jag börjar hör stön på andra sidan väggen. Någon har samlag. Springer ut igen och bestämmer mig för att DET ÄR NOG BÄST ATT ÅKA HEM NU. Har smink på mig och får alla fyllons uppmärksamhet. Utmärkt. Missar bussen med en sekund. Två män stöter på mig. En grupp med amerikaner står brevid mig och manar en av killarna att gå fram till mig. Jag måste ha sett livrädd ut. Bion är stängd. Hjälp. Ringer mamma. Mamma kommer och hämtar mig.
Jag promenerar hurtigt till insikten, Frida och Jennifer skulle inte komma men Gustav skulle vara där, och sällskapa mig. Optimistisk promenerar jag med visslande fransmän i hörlurarna. kKommer fram, ok. Han svarar inte, ok. Massa arga punkare, ok. Jag skickar desperata sms "Örnen har landat, örnen har landat" Utan svar. Springer in och gömmer mig bakom en dörr och hör skrik och arga män som moshar och ser nitar som reflekterar sig i stålkastarna. Springer upp och sätter mig i en spiraltrappa men tjocka kvinnor med klackar och smink skrämmer bort mig. Desperata sms, rop på hjälp. Jude-fest på andra sidan i lokalen. Judar överallt. Judar och punkare. Hjälp. Gömmer mig på en toalett och sitter där och är rädd och snygg i någon kvart tills jag börjar höra stön på andra sidan väggen. Glödlampan i taket vibrerar något. "SOS, SOS, SOS" Springer ut igen och bestämmer mig för att DET ÄR NOG BÄST ATT ÅKA HEM NU. Har smink på mig och får alla fyllons uppmärksamhet. Utmärkt. Missar bussen med en sekund. Två män stöter på mig. En grupp med amerikaner står brevid mig och manar en av killarna att gå fram till mig. Jag måste ha sett livrädd ut. Vill gömma mig. Ska aldrig ha på mig smink någonsin igen. Bion är stängd. Hjälp. Ringer mamma. Mamma kommer och hämtar mig. Hon gör varm choklad i min favorit-mugg och klappar mig på huvudet och jag går och lägger mig tidigt. Inte en häftig kväll.
