valrost

Helgen har åter tagit fram mina bättre sidor men ingenting går inte att bota med alvedon, tusen liter vatten och en löjlig mängd självdistans. Sex stycken blåmärken, en blodblåsa (ganska fin) hakkors i ansiktet och minnesluckor stora som höghus. Kunde bokstavligen lokalisera gårdagens lunch i mitt hår när jag försökte dusha bort illamåendet på morgonen. Eftersom att min image mer liknar en silverfisk i respirator under någons svettiga skinnsoffa så har jag inte mycket att fara för, dock kastar jag ut ett snörpligt, otillräckligt "Förlåt" i internätets svarta djup till dom stackars varelser som var så illa tvugna att skyffla upp mitt maginnehåll och största delen av det som kunde vara min stolthet från toalettgolvet. Om jag faktiskt hade någon gnutta självbevarelsedrift kvar, förmågan att tänka logiskt och inte fingrat på pappas undanskymme av syndigt mörkt, urinfärgat helvete skulle det inte gått så långt. Men det gjorde det, så there you have it. Jag är nu officiellt världens sämsta fyllo.
Moder natur driver för den delen med mig och jag envisas med att bära min nyinförksaffade fuskpäls och lufsa runt som en björn i skolkorridorerna men när man äntligen vant sig vid kylan så kommer värmen igen och man får nog egentligen inte önska tillbaka snön men det gör jag ändå. Om en vecka lämnar jag det påsk-fula Sverige med min mamma, moster och kusin för att få sand mellan tårna och fjällande näsor bland tjocka turister på Puerto Ricos stränder. Lägenhet med havsutsikt och balkong, fem minuter till vattnet. Jag tänker äta vattenmelon och bygga sandslott med kusinen dagarna i ända. Förhoppningsvis ska det hålla klaustrofobin i schack fram tills sommaren. Idag såg jag en man med hästtofs köpa sju stycken 50 cl flaskor med ättika i affären och påse chips. Läser Alice i underlandet, dricker hemmagjord fläderblomssaft, tittar på dom vita sträcken på himmelen och tänker inte längre på föroreningarna utan istället på om solhatt kanske är min grej ändå.