valrost

Fjärilarna slåss blodigt i mitt pilträd och kvarterets ungar vrålar indiana-jones låten och jagar varandra med bandyklubbor på gatan. Jag kan inte somna om och gör hemmagjord melonglass till frukost som jag enligt tradition äter alldeles för snabbt på min balkong för att få sådär ont innanför huvudet så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Under huden sväller venerna som maskar av vårvärmen och kråmar sig obekvämt när jag spelar luftpiano på dom randiga skuggorna pinnstolens bleka rygg kastar på golvet. Jag har jord och snor under naglarna och sår på knogarna, mina tummar är armerade med rosa efter att gång på gång flåtts av sina långa, ståtliga grannar. Man kan fortfarande ana ett hakkors på höger handled och det som i själva verket är vad som är kvar av en röd bak-och-fram klocka jag målat (i hopp om att tiden skulle börja gå baklänges) ser ut som ett stypmärke i linje med ett perfekt cirkel-format ärr som faktist inte alls är från en fimp. Jag funderar på om jag borde tatuera in en ledsen gubbe på ena handflatan och en glad på den andra för att ge min omgivning en chans att uppfatta mina inkompetenta, barnsliga känslomönster men trassliga regnbågar går inte riktigt att dela in i svart och vitt. Men tänk va, hur enkelt allt skulle vara.
Igår var 16 timmar koffein nonstop. Kulturhuset var fyllt till brädden med rockstars, fula frisyrer och pastasallad och mina fötter kändes som varma blodballonger fram mot småtimmarna. Ett behagligt smatter ljöd genom kulturvinden och några få vågade slå sig ner och knacka in några bokstäver på de gamla skrivmaskinerna som stod rygg mot rygg på vita spetsdukar. Resultatet av några kallsvettiga, ångestladdade novelldueller och uttråkade, nyfikna klåfingrade vemsomhelstare höll mig uppe hela natten, fascinerad av hur fint något fult (mänskligheten) kan vara. Bland felstavade ord, kent-citat och bläckklumpar hittar jag litterära mästerverk och hemliga kärleksförklaringar som gör mig stum av förundran.