valrost

Jag sparkar blöta löv med kängorna i en mörk gränd. Två små svarta sår på fotknölarna skvallrar om alldeles för raska steg. Stubben jag förträngt frodas på anklarna som ett kalt, blekt landskap med döda träd. Nikotinet snurrar mitt huvud som spagetti på en gaffel, ljudet av metall mot porslin. Små klumpar av köttförsås och ketchup skaver beskt mellan krälande gluten och flott, trillar ner och stutsar mot talriken i ett öronbedövande dån. Axlarna skär hål i mörkret, nakna utan ett gyllene täcke av döda celler. 90 graders vinkel och sylvassa, stoppade med brosk och skam. I botten av min ryggsäck väser en plastpåse med det stympade guldet mellan puder och kvitton man inte längre kan tyda. Vänstra benet framför det högra, i en berusad manöver tar jag stöd mot tegelväggen. En av stenarna är en pausknapp som jag gömde i mitt förra liv som murare, så att vilsna barn kan stanna upp och tänka när jorden gör snea kullerbyttor genom kosmos. Ett duntäcke sänker sig över hustaken. Lyktstolpen spyr sitt gula ljus och brinnande bark kastar groteska skuggor på sina geometriska kusiner. De vita bären i buskarna ser ut som snöflingor som fastnat i luften, i tiden, frosten får marken att glittra som nittiotalsjeans. Kinden mot det vassa, kött mot sten. Min andredräkt går i kras mot murbruket. Jag mimar för jag är rädd att orden ska explodera. Jag frågar hur hur det känns att sitta fast och vara konstant och inte kastas runt i tiden som en ensam socka i en torktumlare. Den svarar inte, jag viskar blöt mossa. Orden fastnar i molnen som stiger från mina spruckna läppar, vadderade och stumma. Som mjölk i ett glas med vatten späds dom ut i kletiga tinningar. Spökvatten. Bussarna ser ut som mekaniska daggmaskar tuggar sig igenom tystnaden. Jag vet inte vad jag letar efter. Stenen smittar, planterar grus i magsäcken. Jag absorberar gravitationen. Genom axeln pumpas tyngd in i lungorna, botar gnisslande fjädrar. Fötterna möter asfalten igen. Jag drar efter andan, tackar med ett diskret ryck i ögonlocken, plockar upp balansen mellan skarven i plattorna där jag tappade den. Grönlackerad dörr och utan ett spår av helium i själen.