valrost

En knut dras åt i mellangärdet och kvällens överkonsumption av grönt te gör sig påmind men jag låtsas att det är vårkänslor och ligger kvar i sjöstjärne-formation på lakanet. Ler inåt. Det är egentligen för tidigt att gå upp. Morgonsolen gräver försiktigt in sina röda, varma fingrar mellan klibbiga ögonlock och bjuder upp dammet till vild vals i den tiger-randiga luften som om för att muntra upp mig. Jag sväljer slem. Sväljer igen. Tänker på att stjärnor och skärnor faktist inte alls är samma sak. Täcket ligger i en trippelknut vid mina fötter, fjunen på mina lealösa lemmar ser ut som guld i det brinnande morgonljuset.  Små, röda hjärtan reflekteras i över väggarna från mobilen i fönstret. Dom darrar, nervösa av sin plötsliga existens, och gömmer sig långt in i hörnen. För varje brun fräken som flyter upp till ytan från baksidan av mitt kranium, släpper bröstkogen in en sockerbit luft mellan cementent och kalla tuggumin.
En sne kullerbytta och en enkelstöt förflyttar min morgonförlamade kroppshydda över det väsande golvet fram till fönstret. Jag sitter där en stund och räknar sockervadd på det overkligt blå himmlavalvet, försöker halvhjärtat lokalisera ett hårstå på tungan utan framgång. Klappar på min kaktus, kammar mattfransarna under den omöjliga vinkeln mina bara, bleka ben hamnat i. Jag slår med viss imöda upp knuten på mig själv och snubblar med min röda morgonrock dramatisk dansade bakom mina fötter, ner mot lukten av rostat bröd och marmelad.

Slalom mellan gula pölar av galla om morgonen, svansen slokar snett åt vänster och jag kan räkna hans revben under dom svarta vågorna. Våra bröstkorgar passar ihop som pusselbitar. (Bröstkorg är veckans favoritord)  Jag somnade bredvid honom på kakelgolvet igår. När hans matta pupiller slog bakåtvolter i pölar från tvskärmen såg jag en svart solnedgång på en blöt, röd savann. Jag såg cowboys och vita rektanglar. Men savanner är inte blöta och solnedgångar gömmer sig inte i min hunds sömndruckna ögon. Jag planterade min kalla nästipp i det varma havet bakom hans öron och försökte andas in det giftiga och trasiga till det lilla envisa hålet med kvicksilver bakom min halsgrop där det alltid verkar dra iskallt, hur hårt jag än stänger fönstret. Blåa naglar på gult tinades mot hans febriga tassar och jag viskade saker jag inte vågar berätta för mig själv. 
Hundar är lättare att älska än människor. Enkelriktat, enfärgat, medströms, takt. Symfonier med tre strängar inte tiotusenetthundratjugosju. Som knutarna löser upp sig under vatten. Som rött garn drar efter andan i Ramlösa och slow motion. Om jag var hund skulle jag vara stor och mörkblå och kanske flyga och äta falukorv.