valrost

Slalom mellan gula pölar av galla om morgonen, svansen slokar snett åt vänster och jag kan räkna hans revben under dom svarta vågorna. Våra bröstkorgar passar ihop som pusselbitar. (Bröstkorg är veckans favoritord)  Jag somnade bredvid honom på kakelgolvet igår. När hans matta pupiller slog bakåtvolter i pölar från tvskärmen såg jag en svart solnedgång på en blöt, röd savann. Jag såg cowboys och vita rektanglar. Men savanner är inte blöta och solnedgångar gömmer sig inte i min hunds sömndruckna ögon. Jag planterade min kalla nästipp i det varma havet bakom hans öron och försökte andas in det giftiga och trasiga till det lilla envisa hålet med kvicksilver bakom min halsgrop där det alltid verkar dra iskallt, hur hårt jag än stänger fönstret. Blåa naglar på gult tinades mot hans febriga tassar och jag viskade saker jag inte vågar berätta för mig själv. 
Hundar är lättare att älska än människor. Enkelriktat, enfärgat, medströms, takt. Symfonier med tre strängar inte tiotusenetthundratjugosju. Som knutarna löser upp sig under vatten. Som rött garn drar efter andan i Ramlösa och slow motion. Om jag var hund skulle jag vara stor och mörkblå och kanske flyga och äta falukorv.