valrost

En knut dras åt i mellangärdet och kvällens överkonsumption av grönt te gör sig påmind men jag låtsas att det är vårkänslor och ligger kvar i sjöstjärne-formation på lakanet. Ler inåt. Det är egentligen för tidigt att gå upp. Morgonsolen gräver försiktigt in sina röda, varma fingrar mellan klibbiga ögonlock och bjuder upp dammet till vild vals i den tiger-randiga luften som om för att muntra upp mig. Jag sväljer slem. Sväljer igen. Tänker på att stjärnor och skärnor faktist inte alls är samma sak. Täcket ligger i en trippelknut vid mina fötter, fjunen på mina lealösa lemmar ser ut som guld i det brinnande morgonljuset.  Små, röda hjärtan reflekteras i över väggarna från mobilen i fönstret. Dom darrar, nervösa av sin plötsliga existens, och gömmer sig långt in i hörnen. För varje brun fräken som flyter upp till ytan från baksidan av mitt kranium, släpper bröstkogen in en sockerbit luft mellan cementent och kalla tuggumin.
En sne kullerbytta och en enkelstöt förflyttar min morgonförlamade kroppshydda över det väsande golvet fram till fönstret. Jag sitter där en stund och räknar sockervadd på det overkligt blå himmlavalvet, försöker halvhjärtat lokalisera ett hårstå på tungan utan framgång. Klappar på min kaktus, kammar mattfransarna under den omöjliga vinkeln mina bara, bleka ben hamnat i. Jag slår med viss imöda upp knuten på mig själv och snubblar med min röda morgonrock dramatisk dansade bakom mina fötter, ner mot lukten av rostat bröd och marmelad.