valrost

Igår förgiftades hennes kropp av en sång. Den slank genom vänstra örat när hon sov och puttade ut resten på andra sidan. Nu vilar verkligheten i gropen som hennes huvud har lämnat, en ljummen pöl tillsammans med två ögonfransar och intorkat saliv. Den smet in genom den öppna balkongdörren när molnen var som mest ihåliga på himlavalvet och pulserade hotfullt över golvet, penetrerad av månljuset och tystnaden. Den omslöt trassliga mattfransar som döda alger i stömt vatten, absorberade damm när den blint plaskade över furugolvet och kysste kvistarna som stirrade likt tomma fiskögon i de torra plankorna. Stirrar upp mot parapyerna fyllda av damm i taket och sylvassa flaggor med världens alla städer på gräddvita snören. När golvet gråter om natten med sina kvistögon träffar saltet silkespappret som pistolkulor och körsbärsblommorna i bläck förblöder och blir till gråa, olyckliga regnmoln mellan bambusolens fingrar.
Pölen dansar tafatt mot hennes medvetslösa kroppshydda som ligger blottad högt upp på den avlånga pedistalen i tyg, den rymmer tiotusen minugrader, viskande blodröda löv och ljudet av brosk. Den smälter som tjärna runt sängbenet, rinner uppåt de vita lakanen och fingertopparna som vilar över sängkanten. Dom rycker i otakt, som om hon försöker greppa tag i någonting väldigt viktigt. Eller så spelar hon piano, en symfoni fast att hon inte vet hur man gör. Den når den mulliga sängkanten, en liten blixt biter luften ögonblicket innan den omsluter trasiga nagelband och solskensfärgad hud. Den slickar sig över blåa motorvägar under transparant hud, ett grenverk av lögner. Den delar hennes puls i tre och ett halvt hjärtslag innan den letar sig vidare över det karga landskapet. Sedan tar den sig igenom en urskog av gyllende hårstrån, en gräsmatta av guld och tretton mörkbruna stjärnor som punkterar huden i påhittade konspirationer. Den går från svart till kvicksilver när den rundar axeln och möts av hennes andetag. Den balanserar över nyckelbenet och vilar i halsgropen innan den klättar upp för strupen som en stege under ett täcke av silikon. Den slickar hennes frasiga läppar som mjölken i cornflakesen på morgonen. Sedan trillar den ner för kindbenet, tiden står still en sekund när den slickar tinningen som penseln över en skör kanvasduk. Genom den beiga labyrinten gömd i örat för att sedan porla ner längs öronkanalen som en giftig vårbäck. Den sveper med sig öronvaxet och bokstäverna som fastnat på vägen, når till sist havet av tankarna och beblandas som saftkoncentrat i vatten. En kolsvart virvelvind drar efter andan under ytan, mörka lockar av melodier jagar sin svans i det sterila vattnet likt silke.
När hon vaknar nästa morgon till ljudet av den vrålande soluppgången smakar läpparna sött. Hon slickar dom tills smaken tar slut. Svartvinbär och tjära. Det svider innanför kraniet, som aceton och julgransglitter. 07.01. Hon drar täcket över ansiktet och knycklar ihop ögonlocket som papper hårt hårt hårt innan hon dyker ner i sin bottenlösa ocean åter igen utan vetskapen att någonstans i det trygga, böta vakum hon gömmer sig i har hösten planterat sin giftiga sång.