valrost

Vi är så vidunderligt små. Som gruset i skorna, som ett hårstrå på tungan. Vi gick ut mitt på fotbollplanen och gummigrusen sprätte runt fötterna. Det var milkshake i huvudet och isbitar i skelettet som inte ville lossna, vi behövde släppa ut allt på insidan genom pupillerna som vulkaner. Som laser som dushar som spya, vi ramlade genom bokhyllor av känslor och insikter och kroppen fick inte plats på själen. Vred sig och knarrade som ett frö som gror. Och det var inte fören vi började darra av den blöta frosten som vi kände oss verkliga, på min sida av himmelen såg jag tre satelliter och jag tror du såg mer och alla åkte åt samma håll runt Tellus. Jag tänkte på vad jag skulle vilja säga till rymden. Jag tänkte att jag fick ögonkontakt med någon där ute som tänkte precis som jag. Jag tänkte på att man borde titta på himmelen oftare. Det kom aldrig något UFO och milshaken stelnade bara men försvann aldrig, men på vägen hem trampade jag lite mer målinriktat och den natten fick jag näseblod.