valrost

Om jag var ett tåg skulle jag aldrig stanna. Jag skulle ha tomma vagnar och låta den stympade horisonten fylla dom med flackande ögonblick och vind. Dom som vill med får springa ikapp, tiotusen kilometer i timmen. Jag skulle elda tankar som bränsle och spy ut svarta korvar av sot på den marinblå himmelen. Himmelen är marinblå för att den är avundsjuk på havet. För havet har en botten.
Jag skulle mosa kungligheternas leenden på mynten som barnen placerar på rälsen. Mosa dom tills dom blir fula och flytande och ingen kommer älska dom någonsin igen. Jag skulle vissla genom hålen i bergen. Riva stenen med min fart. Jag skulle susa över öppna fält och punktera dammmoln och trasa sönder skeva broar. Jag skulle aldrig någonsin stanna.

Himmlen smakar sotig vanilj och kvicksilver. Tystnaden vibrerar på trumhinnan, trädtopparna ekar ihåliga och gräset gråter dagg. Kvarterets kött slukas av madrasser och duntäcken och lämnar tiden kliniskt ren och blytung i mina kuvade händer. Jag gör en en ängel. Den går sönder när jag reser mig. Det är jag och en trasig sparv som är vakna, den skriker och smular sönder tystanden som brödsmulor och jag skriver mitt svar med pekfingret i det gyllende gruset. I himlavalvet rymmer pulsen och det bottenlösa havet i min halsgrop. Blek och kall som den frusna reflektionen i smutsiga vattenpölar men ren som pärlemor. Så stor att färgen på insidan av bröstkorgen flagnar och bjälkarna täcks med en päls av skrikande, torr frost. Jag sväljer ett bowlingklot eller två.  Blicken snubblar över luft och ihåliga stenar, slickar trottoarkanten med ögonfransarna. Halsen visslar ihålig som en flaska av marinblott dam. Nikotinet får fötterna att domna. Kajor blir svarta stjänor på en vit himmel när molnen slukar vaniljljuset som av avund och brinner upp i sekunder av marmor. Stilla seglar morgonen in med segel fylld av andetag, vid rodret viskar en spegelman och ett timglas med kokain. Besättningen släpar fötter rasslar kedjor andas skum sväljer blickar. Skeppet lurar bakom varje blank tanke av klor, dömd att segla på sylvassa vågor av glas tills evigheten tar slut.