Pastell
Om jag hoppas på vår nu kommer jag ändå bara bli besviken.
Mellanrum
Tiden luktar ruttet kött och vanilj, nafsar mig i ögonen och vill att jag ska följa med. Lock i hjärtat Jag stannar kvar en stund till. Glömmer bort hur månen ser ut för jag vågar inte hoppa högre än såhär. Den tjocka isen slår hala knutar på luften i halsen. Huden brinner nu, jag släcker den med bläck och blåmärken. Jag släcker det brusande glaset med galla. I träden blommar dom svarta fåglarna och silar himlen från ensamheten. Solen dansar en dans med döden i skuggan av kolsyran och spiller sin värdighet över den trasiga savannen. Vassen viskar, saltet dansar med. Dom letar efter dig. Längst bak i bussen ramar jag in någons ansikte med verkligheten och inte ens bajs-bruna lockar kan rädda honom. Inte ens två sekunder av tyg.
overall
The a-ha experience
fuck you fuck this fuck yeah
grow till tall
Så snurrar universum åt höger igen och jag andas istället för kallsuparna. Smaken av klor sitter kvar där, som om dom gröpt ur min mun från insidan och alltid kommer passa med min gom, inte ens cigarettrök och främmande saliv kan sudda ut spåren. Jag vrider min spegelbild ur led, snubblar över orden, reser mig upp igen. Jag äter kiwi med skal för det har min moster lärt mig och det får mig att känna mig vild och farlig. Dragkedjan i plast ger ifrån sig ett gnagande, behagligt grubblande när jag drar upp den ända till näsan. Jag gräver ner händerna långt ner i fickorna bland krossade drömmar, flottiga enkronor och smulor av tuggumipapper och horisonten tänder eld i mina ögonfransar när jag halkar mot grinden med klagande, isländska pojkar i lurarna.
ignorera
Oh spine of mine
Bajsballad
Merry Crisis and a happy new fear
På senaste har jag tittat ner i asfalter mer än jag brukar. Låtsats att knölarna i snön är bergskedjor och landskap, gruset trädtoppar, pölarna bottenlösa hav. Jag flyger högt över allt och det biter i kinderna för att det är ju klart det är kallt i stratosfären. Tyngdlösheten bakom ögonhålorna smittar inte min bröstkorg. Betong kanske inte går att bota. Sten kanske är konstant. Jag behöver dynamit.
Andas i halsduken tills den blir varm och blöt, undvika blickar, räkna mina fötter. En två. Världen ser annorlunda ut när man tittar ner, gör statistik över fimpar av olika märken, röstar fram det finaste och mest estetiskt tilltalande fotavtrycket ( Min röst vinner alltid ) Hittar blöta hundralappar, inhandlingslistor i samma pastell som tuggummina på asfalten, nerkluddade med arga, torra bläckpennor. Jag ser var bläcken tog slut, hålet i pappret, frustrationen och hur orden sedan byter färg från djupaste blå till våtaste lila. Jag hittar på människorna bakom dom trassliga bokstäverna och bygger upp deras liv och deras brister och deras hemliga älskare och tjocka hundar och krossade drömmar. Sparkar små avgrunder på busshållplatsen som människor ramlar ner i och förvinner, letar reda på andra fötter med omaka strumpor och förälskar mig i dom. Går inte på skarvarna mellan plattorna för då dör man. Kroppskontakten som uppstår när en främling i fart och fläkt går in i min vassa axel och muttrar någon svordom jag inte kan urskilja känns finast, för visst gör det lite ont men min hud ekar så och jag ler alltid lite och känner mig lite mindre ensam när jag hittat balansen igen. Sakta ser jag till att flyta bort från verkligheten för att det ska bli lite lättare att andas. Jag försvinner sakta, en liten bit om dagen, som pusselbitar i snön. Dom lossnar och smälter ihop med fotstegen bakom mig. Dom försvinner ner i mellanrummet mellan sängen och väggen när jag sover och gör monsterna sällskap, fastnar i min spegelbild, drunknar i teet. Mina fotspår är som halsband, sitter ihop. Trä pärlor på ett tunt snöre. Jag önskar att jag satt ihop.
