valrost

Trillar fram som en vilsen snöflinga som vintern glömde kvar, lämnar ett vitt spår av död efter mig och om man lyssnar riktigt noga prasslar det när jag andas. Han sa något om att ränderna som flygplanen lämnar efter sig är dragkedjor man kan öppna himmelen med om man sträcker sig tillräckligt högt. Skulle universum rinna ner då? Ögonen blir blå om man tittar på himmelen för mycket, men det gör mig inget. Trippelknutar flyter ut mellan revbenen, lättar från glansiga ögonlock och liftar med molnen som seglar förbi på havet som fastnat där uppe. Envisa hjärnspöken vinkar äntligen adjö, dom frågade efter mitt nummer men jag bara rabblade det första jag kom på. Mitt ansikte smälter ut över mitt kranium som biarnesås och betongen bakom fontanellen är behagligt ljummen. Luften är tjock av ultraviolett och sammet och man blir behagligt meningslös i jämnförelse med tusen ton luft ovanför mitt huvud. Vinden dirigerar trädkronornas orkester och dansar med godispapper och döda löv. Veckorna trillar mellan fingrarna när jag tänker efter. Jag försöker att inte tänka efter. Saker trillar mellan fingrarna om man tar tag i dom, kragar rycks ur trasiga sömmar. Vid vättern häckar dinosaurier och jag rullar inte längre i tusen kilometer i timmen över dammig asfalt, jag  räcker fula fingret till den fan som stal min svarta, ståtliga hingt i metall. Må djävulen ta dig. Kände mig sådär "spontan och lite galen" som i kontaktannonserna när jag dammade av inlinesen och steppade svettig och blåslagen till skolan utan vidare självbevarelsedrift eller verklighetsuppfattning. Vattenblåsor är ju ganska roliga att peta på.
Moder jord och jag sällskapar på balkongen och gula fingrar trycker ner sovande, blanka ädelstenar i djupaste röd och torraste beige långt under jorden där dom vaknar ur sin dvala och sträcker upp sina törstiga fingrarna mot solen. Jag känner mig allsmäktig och drabbas av vindlande högförräderi när koncentreat liv klibbar mot min salta, kuvade handflata och jag håller dom alldeles nära ansiktet så dom hör när jag önskar dom lycka till. Tänk att det verkligaste kan verka så overkligt verkligt. Vattnar jorden med otåliga blickar och moderkänslor, om jag älskar dom tillräckligt mycket kanske dom växer hela vägen till stjärna och då tar jag mitt pick och pack och lämnar den här dödsdömda planeten.

Blodet flöt som smälta gelehallon och dörrknoppen gick inte att vrida, det pastellfärgare golvet i imiterad marmor ekade under alldeles för svarta skor och rullväskorna knäppte montont när hjulen rullade över fogarna. Lägenheten luktade lotion och var klaustrofobiskt avlång, jag klev rakt in i 80-talet med kallsvettiga händer och kvälningar. Flygplansmaten slog kullerbyttor i magen och jag slog kullerbyttor i dubbelsängen i gräddvit plast, glittrande låtsasstenar och flagnande guldfärg och fjädrarna i madrassen gnisslade i kör som jag är ganska säker betyder "välkommen" på möbelspråk.
Ulf, en 50+ långtradarförare med güntermustash och speedos från Norrland hade omtänksamt nog lämnat sina smutsiga nikestrumpor som dansade förföriskt i draget från balkongdörren tillsammans med brödsmulorna runt brödrosten och ett femtal romaner som han författat själv. Sidorna var sträva och luktade torrt av kemikalier och ryggen gav inga tecken på att någon mänsklig själ faktist gjort annat än att halvhjärtat bläddra igenom den. Jag gjorde detsamma och det hann flimmra förbi ett dussin "Vällingaryd" och "baggis" i en suddig skugga av något i stil med "Bengt" och "bensinmack" innan jag kände gallsmaken i gommen igen. Böckerna låg nog ganska bra där dom låg.
Gran Canaria gick i nyanser av smutsigt tegel och dammigt kaffe, planterade palmer gungade behagligt på luxiösa, konstbevattnade golfbanor som låg som felplacerade färgklickar det karga landskapet. Dom vulkaniska kullarna rullade torra och döda i det obermhertiga skenet från det vita klotet på himlavalvet. Vassa klippor ignorerar tålmodigt de skummande vågorna i blötaste blå som leker tafatt tjugo meter under golvet på bussen som slingar sig otympligt och en bra bit över hastighetsgränsen på landsvägen mellan byarna. Asfalten slickade sig som svarta ormar längs kustens knäckebrödskant. Beirut flyter genom lurarna och solglasögonen glider ner på min svettiga, fläckbeklädda näsa i den rutiga skuggan som min solhatt kastar över mitt ansikte. Mellan sidorna i min bok ligger svart sand och solsken, hetsiga mopedister i badshorts och hästsvans misshandlar sina signalhorn och rynkiga, sönderbrända kroppar ligger uppradade likt cigarrer i en ask på smaklösa handukar inhandlade i närmsta sovenir-butik. Min moster, min kusin och min Mor och jag äter nybakat bröd och tomater på balkongen varje morgon och dricker blaskigt, Spansk kaffe till ljudet av morgontrafiken och våra grannars dagliga dispyt. Poolen gapar ljusturkos och tam fem våningar ner och havet skrattar skummande och överlägset i jämnförelse till sin kliniska avbild. Jag lyckas på något vänster trassla med grundinställningarna på den knubbiga TVn och en Indisk, kristen kanal vid namn "rainbowTV" blir det vi gemensamt åtnjuter på kvällen i det kvava köket på plaststolarna med en ljummen CubaLibre.
Jag boogiesurfar och fläker upp mina smalben i den dånande Atlanten, bondar med de kringströvande gatukatterna och pallar kockosnötter från grannhuset tillsammans med barnen. Familjen Elveblom bjuder in oss på en grillkväll med havets alla frukter och blaskigt bål, jag äter regnbågsfärgade popcorn och smuttar på en Mojito till ljudet av syrsor och det brusande havet. Mitt salta, trassliga hår tämjer jag med en tjock fläta som löper ner över mitt högra nyckelben och min vintertrötta kroppshydda absorberar desperat varje soltråle och ljummen vindpust som den får tag på. Jag lever på mangosorbé, vattenmelon, bokstavskex och grillad bläckfisk. Vi tar båten till de mindre sönderturistade grannbyarna när solen ännu inte står som högst och besöker marknader, restauranger och fiskehamnar och jag faller handlöst för ett slags Spansk Venedig och försöker ångestladdat och desperat fånga ögonblicken av perfektion med min billiga engångskamera. Sekunden när Fiskaren med cigaretten i mungipan håller uppe det turkosa nätet symetriskt korrekt framför ansiktet, när svettpärlan från den sandiga joggarens nästipp släpper taget, gnistan i flickans violblå ögon som reflekteras i glassbarens flottiga glas och när servitrisen snavar över sina glammiga flipflopp och avslöjar under den tafatta räddningsmanövern tre millimeter av den ceris-rosa spetkanten under sin jeanskjol.
Bakom Gran Canarias neonskyltar, kylskåpsmagneter och solstols-landskap finns det fortfarande lite karaktär kvar för den som inte nöjer sig med klorerat vatten och sovenirer men den kvävs sakta under den överväldigande charter-pulsen. Svenska kyrkan hade till och med slått sina envisa rötter i en av kuststäderna där tanterna broderade grytlappar och påsk-pyntade under tiden de knaprade på sina torra kanelbullar och läste svenska dagbladet. Min nära intill obefintliga solränna har redan försvunnit och man trillar lydigt ner i samma söndertrampade stig men mellan inbiten bitterhet och klaustrofobi andas istället våren och gör stegen tre gram
lättare.

(Min kära Mor fotograferade aktivt med sin halvtaskiga mobilkamera när jag minst anande och mitt kameraskygga sinneslag överlistades med ljämna mellanrum av hennes slughet när hon inte lyckades övertala mig att posera krystat under tiden hon fumlade över knapparna. Min engångskamera är ännu inte förbrukad men kommer att publiceras snarast)