valrost

Idag väger ungefär tre gram tyngre än igår. 0.06666666666666667 gram per sekund som gör att visan tickar öronbedövande som pistolskott. Som trädstammar som går itu, tick fucking tack. Det är inte mycket, men tillräckligt för att smula sönder min ryggrad. Ansiktet känns varmt och kompakt som stelnande lava. Mina leenden ekar håltomma liksom dom lerbruna kakelplattorna på nedervåningen. Lika ihåligt som hörnet under porslinskåpet som alltid skramlade så fort han rusade förbi och vakumet på översta trappsteget framför ytterdörren. Jag sväljer ekot, det fastnar som svarta karborreband på insidan av bröstkorgen. Det rinner bak och fram, ut och in. Rinner ner i ett hålrum som jag så omsorgsfullt urholkat till vänster om blodpumpen. När det försöker krypa upp igen, som sömniga daggmaskar ur en glasburk, begraver jag det under ett lager av slem. Under tusen ton blytung blodsmak. En dag kommer dom bli fula fossiler.
Den blåhudade Indianhövding som brukade svansa omkring och dom kastanjeögon som jag tillät mig drunkna i vilar under daggvåt jord. Daggen klättrade på gräset, tappade greppet och rann ner igen. Jorden på mina skor biter tag i min halsgrop och försöker dränka mig. Fåren stirrade på mig genom duggregn och kolsvarta rektanglar från andra sidan elektriciteten som om dom undrade varför jag inte andades. Ögonen rullar som pingisbollar fyllda med betong och syra. Tinningarna puttrar som havregrynsgröt, varje bubbla som når ytan kastar en blick ner i gruset. I ögonvrån pulserar en transparant mask, den fastnar i den gråa himmlen. I ett fängelse av fallande regndroppar, ståltrådar som desperat håller himmlen från att lämna jorden alldeles naken. Jag håller desperat i min gråa himmel för att den inte ska lämna mig naken.

Jag köpte en håv på zooaffären mitt emot parken med den drömmande pojken i brons som pekar på molnen, den som har elva betongsteg ner till en spraylackerad, mörkblå dörr. Tre av elva trappsteg är trasiga. Dom har spruckit och blottar dammiga sår som moder natur vadderar omsorgsfullt med mossa och smuts. Håven har ett tvinnat handtag och är inte mycket längre än min underarm och består av två tjocka stålstänger täcka i fulgrön plast, dom påminner om två ormar som parar sig. Om man tittar genom nätet blir allt dimmigt och grönt. Den får inte plats på mitt huvud, mitt huvud får inte plats i den.
Nu har jag väntat två dagar i rad, stirrat upp i takdammet. Letat i köksfläkten, mellan besticken i kökslådorna. I skarven mellan min säng och väggen. Mellan sidorna i böckerna, i vinklarna och mellan soffdynorna. Jag har tänkt fånga dagen men jag hittar den inte. Jag vet inte ens hur den ser ut, jag vet inte vad jag egentligen letar efter.  Jag försöker hitta kryptiska meddelanden och ledtrådar men orden är lika tomma som dom ser ut. Jag stavar det bak och fram, upp och ner. meid epraC. Jag ska fånga den där dagen, var den än gömmer sig. Vänta du bara.

Igår förgiftades hennes kropp av en sång. Den slank genom vänstra örat när hon sov och puttade ut resten på andra sidan. Nu vilar verkligheten i gropen som hennes huvud har lämnat, en ljummen pöl tillsammans med två ögonfransar och intorkat saliv. Den smet in genom den öppna balkongdörren när molnen var som mest ihåliga på himlavalvet och pulserade hotfullt över golvet, penetrerad av månljuset och tystnaden. Den omslöt trassliga mattfransar som döda alger i stömt vatten, absorberade damm när den blint plaskade över furugolvet och kysste kvistarna som stirrade likt tomma fiskögon i de torra plankorna. Stirrar upp mot parapyerna fyllda av damm i taket och sylvassa flaggor med världens alla städer på gräddvita snören. När golvet gråter om natten med sina kvistögon träffar saltet silkespappret som pistolkulor och körsbärsblommorna i bläck förblöder och blir till gråa, olyckliga regnmoln mellan bambusolens fingrar.
Pölen dansar tafatt mot hennes medvetslösa kroppshydda som ligger blottad högt upp på den avlånga pedistalen i tyg, den rymmer tiotusen minugrader, viskande blodröda löv och ljudet av brosk. Den smälter som tjärna runt sängbenet, rinner uppåt de vita lakanen och fingertopparna som vilar över sängkanten. Dom rycker i otakt, som om hon försöker greppa tag i någonting väldigt viktigt. Eller så spelar hon piano, en symfoni fast att hon inte vet hur man gör. Den når den mulliga sängkanten, en liten blixt biter luften ögonblicket innan den omsluter trasiga nagelband och solskensfärgad hud. Den slickar sig över blåa motorvägar under transparant hud, ett grenverk av lögner. Den delar hennes puls i tre och ett halvt hjärtslag innan den letar sig vidare över det karga landskapet. Sedan tar den sig igenom en urskog av gyllende hårstrån, en gräsmatta av guld och tretton mörkbruna stjärnor som punkterar huden i påhittade konspirationer. Den går från svart till kvicksilver när den rundar axeln och möts av hennes andetag. Den balanserar över nyckelbenet och vilar i halsgropen innan den klättar upp för strupen som en stege under ett täcke av silikon. Den slickar hennes frasiga läppar som mjölken i cornflakesen på morgonen. Sedan trillar den ner för kindbenet, tiden står still en sekund när den slickar tinningen som penseln över en skör kanvasduk. Genom den beiga labyrinten gömd i örat för att sedan porla ner längs öronkanalen som en giftig vårbäck. Den sveper med sig öronvaxet och bokstäverna som fastnat på vägen, når till sist havet av tankarna och beblandas som saftkoncentrat i vatten. En kolsvart virvelvind drar efter andan under ytan, mörka lockar av melodier jagar sin svans i det sterila vattnet likt silke.
När hon vaknar nästa morgon till ljudet av den vrålande soluppgången smakar läpparna sött. Hon slickar dom tills smaken tar slut. Svartvinbär och tjära. Det svider innanför kraniet, som aceton och julgransglitter. 07.01. Hon drar täcket över ansiktet och knycklar ihop ögonlocket som papper hårt hårt hårt innan hon dyker ner i sin bottenlösa ocean åter igen utan vetskapen att någonstans i det trygga, böta vakum hon gömmer sig i har hösten planterat sin giftiga sång.