valrost

Swp swp swp låter det när mina skulderblad passerar de torra spacklet i de turkosa skarvarna under min blottade ryggtavla. Min själ plaskar i kapp med kloret någonstans i botten av mitt kranium som avslagen läsk någon lämnat kvar på discot bland serpentiner och chipssmulor och smöriga Backstreetboysballader. Rutchkanans kanter ramar in himmlen ovanför och jag vaggas varsamt i svängarna. Jag är en stupad ek som floden omfamnar och slickar med sina vitkantade tungor, på väg mot vattenfallets knytnävar. Ryggraden stämmer in i melodin, Swp swp swp. Jag blinkar hårt och låter svindeln dra i venerna som marientttrådar, sväljer ögonblicket med ögonlocken. Kisande ögon metar bland bomullsmolnen som sitter fastnålande på den låtsasommriga himmelen. Jag ligger begraven i en kupande, blå hand. Mitt hår slingrar sig som svarta ormar i kloret ovanför mitt huvud, vattnet dämpar alla ljud och sveper in bilarnas väsanden i ett ljuvligt blött täcke. Jag ligger raklång på rygg och låter den höstkalla luften ta tag i ögonfransarna som segel. Runt, runt glider jag och ler för fan vad fin världen är genom ett nät av endrofiner och ensamhet.

Det känns lite som att hoppa höjdhopp i lågstadiet. Man tog fart, sprang som bara fan. Dom svarta shortsen prasslade och väste mellan låren. Hästtofsen fladdrade röd som en fana i famnen hos en lilagittrig tofs. Blodet rusade, hjärtat knuffades och trängdes om plats i bröstkorgen. Golvet kvittrade som sparvar mot gummisulan, blickarna i nacken jagade en som hyjenor. Man var ostoppbar, adrenalinpumpad, on the top of the world. Så kom flaxande, beniga lemmar ända fram fram till ribban och den ljuvliga slow motion man befunnit sig går av som okokt spagetti. Sväljer pulsen i en slemmig kallsup, tvärstannar och trillar omkull. Ribban i magen och mattan i ansiktet, lukten av svett och plast rinner ner i halsen tillsammans med näseblodet. Brännsår på knäet hjärtat. Inget vunnet. Längst bak i kön igen.

Samvetet greppar efter hjärtat som slinker mellan fingrarna likt en hal fisk. Min våta brynja kastar solkatter i björktopparna, krampande dansar jag i sanden och lämnar nakna kommatecken efter mig som smakar salt utan ord att dra i kjolkanten. Jag låtsas att tråden i min mungipa är en spindeltråd. Gälar frasar som cornflakes och munnen gapar tom som min ocean av leopardmönstrade lakan. Ögonen ekar som en bjällra av plast, utan ögonlock att gömma sig bakom. Tomma och vassa på låtsas. En bottenlös brunn med svart tjära som slukar den som lutar sig över kanten. En o-önskebrunn, dom sa åt dig att inte gå nära. Om du får tag i mig kommer du slunga mitt huvud i stenarna, lyssna på hur brosket krossas som en symfoni av minusgrader. Blodet kommer kyssa stenen svart, min brynja kommer fallera och fastna på dina läppar. Som paljetter kommer du tänka. Du kommer känna dig fin. Jag kommer vila mot den orangea galonen i ditt knä, blodet kommer lämna ett blött moln på plasten. Mina broskläppar kommer fortsätta mima som om jag försöker viska någonting och mina brunnar kommer fortsätta vissla. En sista spasm, jag kastar en blick över min axel och lämnar sedan mitt silverkärl och flyter upp genom dina näsborrar som en svans av kompakt luft. Sen slår jag mig till ro där bakom det blå och simmar vidare i ditt tankehav. Världen smakar klor, ett komvext universum slickar mina fingrar bakom en kam av ögonfransar.  Du har en liten skattkista i imiterat trä som släpper ut bubblor med jämna mellanrum som vilar skevt mellan sötsliskiga glaskulor i pastell. Här kommer jag bo tills någon slungar ditt huvud i stenarna till en symfoni av minusgrader, plaskar i dina visslande brunnar till ögon medans du blöder mot galonen. Du kommer lämna ditt patetiska plastkärl och smaka kloret.