valrost

Hur som helst så hade Frida och jag, med våra mirakulösa lemmar lyckats skapa något vid liknelse av ett pepparkakshus. Ett av dom grannaste jag sett i mina dar, minsann! Du måste bara låta den ta sin tid. Det var lågkonjunktur i Tomtelandet förstår du, resurserna var mycket begränsade.

Jag spelade en skrikig låt för min kära mor på gitarren, så att hon skulle bli ledsen och gå och lägga sig. Vilket hon gjorde. Mycket duktig. Vi begav oss sedan till traktens hus för att mötas av tysta, tomma fönstergluggar och jag blev lite arg på alla vettiga människor som var ute och dansade och söp som man nog ska. Eller kanske sov. Ville kasta rönnbär. Men vi hade det ganska bra där mellan dom sovande husen. Trots den tysta misären.

Att vara smålullig mitt i natten med en kamrat på ett så tryggt ställe som skolgården utanför den skola där du upplevt din oskuldsfulla barndom är det finaste som finns. Frida kissade bakom någon buske, jag fick inte smygtitta sa hon. Så det gjorde jag inte. Jag steppade frenetiskt på parkbord med mina same-stövlar och Frida sjöng för mig.

Hem till kvinnans boning, titta lite på Hajen. dåligdåligDÅLIG film. Högljudda dörrar och och skakarumpan musik på MTV. Inte väcka föräldrarna.

På vägen hem kunde jag inte låta bli att smyga in i människors trädgårdar. För dom sov, och det gjorde inte jag. Hittade en bekväm sitthängmatta i ett knarrade päronträd och bestämde mig för att slå mig ner. Satt där och lyssnade på nattens märkliga ljud tills jag började darra av kölden. Vinden och flaggstångar och flygplan och billarm och löv som landar blygt på asfalten och maskar som äter sig igenom ruttnade lik och drömmar som gör ont. Mötte en ensam pojke när jag balanserade på dom vita sträcken mitt på vägen och pratade med mig själv. Utbytte blickar. Undrar vad han tänkte på.