valrost

"Vad krävs för att någon som du ska stanna? Viska vack kra ord och ligga nära koå kom ta mig med storm, snälla"

"hej felix. jag tycker du ær fin ochhelt jætte bra. ppuss. ledsemn om du inte riktigt an se vad ddet står. skrivmaskin suger"

"jag önskar jag var en dlfin"

"molntussar. narvalt. æckligt. usch va"

"jag kænner mig som en detektiv nu."

"rosa.gurkaJhejsn"

"loves horses and her boyfriend to någon, sjunger. fredag creamsoda. d d det skulle vara fint med en sånhär jag fäll hamdlöst för hans ögon han var allt"

"hej jag hete hejj och är just nu jävligt kåt i enröd hårig tjej somj ag int vet namne på. jaaaaaaaaag är desperaaaaat i bruden... hur sk jag gör a varför har gud strasffat mig åhär.. sk a nulevaiexil somen unk inöd skkkkkkk kkkkkkkk" Jag tänker låtsas att den rödhåriga ( röda, håriga ) bruden är jag.

"visst finns det d ag ar då det k an göra ont att se dig raml a hær omkring. konstig a krumelurer som formar bokstæver . som formar ord somfår betydelse"

"ämnet är: arga människor. ddetta ar llsa., vad äreentligen en arg människa,, jg... med det är då självaste helvett... nu skiter jaag o ski. ny start. nu blev det mycket lättare att skriva om arga människor för jgg blev precis en sådan, varför undrar ni, jo för att den som uppfann denna styggelse. styggelse till maskin v ar ant gligen full, hög, eller rent av bara jävligt pantad,.. duger inte penna kanske,jja... ny fräsh början igen då..... svårt att hålla sig till ett ämne när man knappt kan hantera bastarden till maskin alla här inne idag verkar vara äüldüg. väldigt svåra, speciella, missöfs missförstådda, ja till en viss dell är ni väl det för jag förstår då fan inte det har nog dock m hur f an formulerar jag mina meningar. man kan tro att denna somskriv personen som skriver detta genomgår en stroke, suddiga.in linser samt"

"uppsnærjd ide. uppsnærjd i det blå. dommmåste læra sig gå det ær vad folk sæger nær det ær vi två. vi måste hærifrån, den här staden drar ner oss till botten av ån. dekadensen ær hård allamina vænner har gett upp sömn:. dekanden ær så svårt ochjag har aldrig fångat en enda dröm. jag stårframför speglen, jag vill förändra all och allt ja g ser i den. du har varit ute i værlden i flera år nær jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå. så uppsnærjd i det p blå. prinsessan eva, i nylacker ade skor. h_lmon ær min væn, eva jag hænger mig för kærleken. var inte så högtid_lig. du med din dramatik ochstedlodld. en dag kommer jag och du ver kligen bli gamla med jag ælskar dig nu"

"Abdulla var ute ochckakade s sin matta sen kom grannen ch frågade om ha ej ej an hejsan vad händer denna underbara dag åhåhåhåhå"

"Sagan om en grodan, oj groda. det var en gång en ledsen groda lågnt ute i skogen,. han drömmde om att den dag bli kär i en vacker flicka med långt blondt g hår. problemet var att han var en ful, äcklig, slämmig groda. varje gång han försökte kyssa en vacker blond flicka"

"ehej hej på dig. jag hoppas du vet att du ær ælskad och værdefull jaghoppas du vet att jesus ælskar dig mer æn du och jag k rst på. det ær bara g ud som kan fylla vår"

Och sist men defeninetivt inte minst, Marcus Albinsson, vinnaren av novellduellen med temat "kungen":

"okej, det var en g ång ett land som kallades sverige. okej. så var det minsann. visst var det så. sverige var fullt med olika folk och annat. lösa föremål som flög i vinden. allt rörde sig i en, i en, rörelse. en turbulens av melankolisk lycka bland svensson svensson. sverige hade en k kungafamilj. haha. och denna familh var ririk. jag ær inte politiskt inriktad. den var rik. sverigen konung hette bengt, minsann, och han hade flera stycken banr att uppfostra. han hade pnegar så han kunde ge dem glass nær som helst. oftast nær de ville ha glass. men ibland köpte han fel. dom gillade piggelin. konungen av sverige var ett dystert sinne dock med stark karakör karaktär. han var kung, han kunde göra som han ville. men han var fångad i sig sjælv och ville inte gör något. finns det inget annat æn allt det hær. brukade han tænka nær han k olla ut över det fyrkantiga landet svea. nej, var det så. åh. var det så. barn, fru som inte tillfredställde, en vacker flicka i ungdomens dar men gammal, tråkkig, fyrkantig idag. hund, flera stycken hade han, men gå ut han aldrig hann... minsann. kungen hade en bankett fær slækten och vænner. han åt utan att dyllas. ingen vila för de som aldrig finner tomrummet i sig sjælva. han var dyste r, likgiltig. nu skall jag hålla ett såståttligt tal sa han i mitten av middagen och alla dess tillbehör. dipp dippen stelnade:. han sa, jag orkar inte vara olycklig. men mina sinnen t försvinner inte om jag reser ut i den vida værlden, man kan ej fly från sig sjælv sjælv. konfunderade och mycket riktigt funderande kolla alla påden ståtliga kungen. jag læmnar er alla till er sjælva. må ni finna, fylla, fylla upp, tomrummet i erat respektive hjærta. man kan sæ sækert ha k ul hela tiden, man kan sækert varalycklig hela tiden. men jag har inte lyckats. han hade en colt. 45a steel gun in hand, powerd by gas turbine and amagasine of b yullets. jag... sa han, sade han lyckligt. dog med ett leendeppå læpparna. han sköt sin hjærta itu på mitten. clownen skrattade"

Fjärilarna slåss blodigt i mitt pilträd och kvarterets ungar vrålar indiana-jones låten och jagar varandra med bandyklubbor på gatan. Jag kan inte somna om och gör hemmagjord melonglass till frukost som jag enligt tradition äter alldeles för snabbt på min balkong för att få sådär ont innanför huvudet så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Under huden sväller venerna som maskar av vårvärmen och kråmar sig obekvämt när jag spelar luftpiano på dom randiga skuggorna pinnstolens bleka rygg kastar på golvet. Jag har jord och snor under naglarna och sår på knogarna, mina tummar är armerade med rosa efter att gång på gång flåtts av sina långa, ståtliga grannar. Man kan fortfarande ana ett hakkors på höger handled och det som i själva verket är vad som är kvar av en röd bak-och-fram klocka jag målat (i hopp om att tiden skulle börja gå baklänges) ser ut som ett stypmärke i linje med ett perfekt cirkel-format ärr som faktist inte alls är från en fimp. Jag funderar på om jag borde tatuera in en ledsen gubbe på ena handflatan och en glad på den andra för att ge min omgivning en chans att uppfatta mina inkompetenta, barnsliga känslomönster men trassliga regnbågar går inte riktigt att dela in i svart och vitt. Men tänk va, hur enkelt allt skulle vara.
Igår var 16 timmar koffein nonstop. Kulturhuset var fyllt till brädden med rockstars, fula frisyrer och pastasallad och mina fötter kändes som varma blodballonger fram mot småtimmarna. Ett behagligt smatter ljöd genom kulturvinden och några få vågade slå sig ner och knacka in några bokstäver på de gamla skrivmaskinerna som stod rygg mot rygg på vita spetsdukar. Resultatet av några kallsvettiga, ångestladdade novelldueller och uttråkade, nyfikna klåfingrade vemsomhelstare höll mig uppe hela natten, fascinerad av hur fint något fult (mänskligheten) kan vara. Bland felstavade ord, kent-citat och bläckklumpar hittar jag litterära mästerverk och hemliga kärleksförklaringar som gör mig stum av förundran.

Helgen har åter tagit fram mina bättre sidor men ingenting går inte att bota med alvedon, tusen liter vatten och en löjlig mängd självdistans. Sex stycken blåmärken, en blodblåsa (ganska fin) hakkors i ansiktet och minnesluckor stora som höghus. Kunde bokstavligen lokalisera gårdagens lunch i mitt hår när jag försökte dusha bort illamåendet på morgonen. Eftersom att min image mer liknar en silverfisk i respirator under någons svettiga skinnsoffa så har jag inte mycket att fara för, dock kastar jag ut ett snörpligt, otillräckligt "Förlåt" i internätets svarta djup till dom stackars varelser som var så illa tvugna att skyffla upp mitt maginnehåll och största delen av det som kunde vara min stolthet från toalettgolvet. Om jag faktiskt hade någon gnutta självbevarelsedrift kvar, förmågan att tänka logiskt och inte fingrat på pappas undanskymme av syndigt mörkt, urinfärgat helvete skulle det inte gått så långt. Men det gjorde det, så there you have it. Jag är nu officiellt världens sämsta fyllo.
Moder natur driver för den delen med mig och jag envisas med att bära min nyinförksaffade fuskpäls och lufsa runt som en björn i skolkorridorerna men när man äntligen vant sig vid kylan så kommer värmen igen och man får nog egentligen inte önska tillbaka snön men det gör jag ändå. Om en vecka lämnar jag det påsk-fula Sverige med min mamma, moster och kusin för att få sand mellan tårna och fjällande näsor bland tjocka turister på Puerto Ricos stränder. Lägenhet med havsutsikt och balkong, fem minuter till vattnet. Jag tänker äta vattenmelon och bygga sandslott med kusinen dagarna i ända. Förhoppningsvis ska det hålla klaustrofobin i schack fram tills sommaren. Idag såg jag en man med hästtofs köpa sju stycken 50 cl flaskor med ättika i affären och påse chips. Läser Alice i underlandet, dricker hemmagjord fläderblomssaft, tittar på dom vita sträcken på himmelen och tänker inte längre på föroreningarna utan istället på om solhatt kanske är min grej ändå.