valrost

Idag sprang jag ifrån min skugga. Idag sprang jag så jävla snabbt att min skugga lossnade från hälarna och landade med ett blött duns i mossan och jag vågade inte se mig över axeln som dom gör i filmerna när dom blir jagade av salivslaskiga och eldsprutande och avrundsvrålande dinosaurier för då kanske den skulle komma ikapp mig igen. Barken och laven lämnade en kall, brun kyss på mina handflator när jag kastade mig över det fallna trädet vars färska sår skvallrade om att den nyss stupat och den mörka, ruttna insidan blottades i sterilt ljus som silades mellan regnmolnen. Tallarna omkring stod likgiltigt  i sina kappor av duggregn över knäckebrödshud och ignorerade liket vid deras fötter.
Kyssen på mina handflator blev till ett dyngblött hångel med när jag trillar framfota i leran men jag fortsätter att trampa som jag var ett uppvriden leksak och jag försätter upp, upp upp för backen. Lungorna vrider jag ut som blöta trasor med sur mjölk, hjärtat slåss och skakar galler i bröstkorgen men trådarna som sitter fast på mina våta axlar kittlar min puls med arsenik. Små skalbaggar av metall gräver ner sig i halsgropen och kolsyran i revbenen gör kullerbyttor genom ryggraden. Jag biter mig i tungan medans stumma stammar lämnar bruna regnbågar i ögonvrån och regnet smattrar ilsket på pannbenet för att sedan gömma sin i ögonbrynen och slicka sig längs tinningen och absorberas ljudlöst av det illgula svettbandet. Adrenalinet leker datten i mina vener och när skogen spottar ut mig i en soggig glänta kastar jag ansiktet mot regnet och stannar med armarna längs sidan som döda grenar.
Jag låter smaken av metall leta sig in i varendra vrå i min munhåla när bruset och våldet under min hud släcks med en tung filt av tystnad. Jag hör bara min puls som dovt och blött försöker komma loss från sitt fängelse under mitt käkben. När farten rinner av min kropp och späds ut i pölen under mina fötter öppnar jag sakta ögonen för att mötas av en likgiltig vägg av betong som hänger högt ovanför skogens trädtoppar. Sakta smälter gruset i botten av pölen, som brustabletter i ett glas med vatten. Under ringarna på ytan flätar mörkret sina fingrar i sina syskon för att i takt med att en liten ljusblå spricka krackelerar i betongen väva mig en ny, om ännu mörkare skugga.

Igår hittade jag tre blodiga fågelvingar på gräsmattan, blöta och tunga av regnet och tänker att någonstans springer en och en halv ångestfågel omkring utan att kunna flyga och jag ska samla dom i en plastpåse och sätta upp lappar så att den som saknar sina vingar kan kontakta mig. Tills dess att de återfår sina rättmätiga ägare tänker jag blänga extra hårt på kvarterets tjocka katter som smälter på betongtrappor och altaner likt påsar med smör.
Jag har fyllt min ipod med det här under den senaste veckan och gjort förortsoboy precis som Dogge Doggelito i reklamen. Med socker som knastrar mellan tänderna, en dassig morgonrock och blaskregn utanför balkongdörren känner man sig 81% odödlig. Jag kan inte längre räkna upp alla vårtecken på mina tio solskensfingrar så jag har börjat räkna med tårna även om dom helst trängs i svarta strumpor och endast ser ljuset genom hålen som jag inte bryr mig om att laga. Jag brukar sträcka och böja och dressera dom när jag ligger i badkaret som om dom var tio knubbiga små män i sovsäckar som gäspar och vaknar ur sin vinterdvala. De är härdade efter klampande och tunga skor med metall som jag insisterar att bära så att jag inte ska flyga iväg och förvinna. Jag har hört historier om personer vars huvuden expanderat av tankar, att blodkärlen i ögonen spräcktes som trädgårdsslangar och kraniet fyllts likt luftballonger och bara lyft och förvunnit och jag är rädd för att jag kan stå på tur. Jag är rädd för att fågelvingarna jag samlar på sakta skalar av min gravitation, som huden på fingerspetsarna. Att det växer tillbaka men inte tillräckligt snabbt. Vattenblåsor är ett pris jag är villig att betala.

Vi är så vidunderligt små. Som gruset i skorna, som ett hårstrå på tungan. Vi gick ut mitt på fotbollplanen och gummigrusen sprätte runt fötterna. Det var milkshake i huvudet och isbitar i skelettet som inte ville lossna, vi behövde släppa ut allt på insidan genom pupillerna som vulkaner. Som laser som dushar som spya, vi ramlade genom bokhyllor av känslor och insikter och kroppen fick inte plats på själen. Vred sig och knarrade som ett frö som gror. Och det var inte fören vi började darra av den blöta frosten som vi kände oss verkliga, på min sida av himmelen såg jag tre satelliter och jag tror du såg mer och alla åkte åt samma håll runt Tellus. Jag tänkte på vad jag skulle vilja säga till rymden. Jag tänkte att jag fick ögonkontakt med någon där ute som tänkte precis som jag. Jag tänkte på att man borde titta på himmelen oftare. Det kom aldrig något UFO och milshaken stelnade bara men försvann aldrig, men på vägen hem trampade jag lite mer målinriktat och den natten fick jag näseblod.

Jag övervägde att lägga in en GIF på ett par tunga, röda ridåer som stängs. Slut på föreställningen, slut på den knivsudd av mitt i regel ganska löjliga, kryptiska jordliv som jag planterar i en jord av pixlar och vattnar med salt och radioaktivt urin. Det är ju ändå inget mer än överkokt havregrynsgröt med fult glitter och trasiga atomer här inne, slafsig hjärnsubstans med som ständigt rymmer hals över huvud ut genom näsborrarna som för att rinna ner i något unkelt gatuhörn och starta sitt eget liv. Pulsera fram genom kloakerna, bygga ett fort av borttappade vantar under vintern och slicka i sig majonäs från veka, blöta sibyllakartonger på trottoaren. Smeta sig längs mörka tegelväggar under nätterna och akta sig för duvornas vassa näbbar och barnens glansiga irisar. Kanske skulle den trivas bra i friheten. Något säger mig att den inte är skapad för att vara inlåst i ett kvavt kranium. Hoppas den skulle skicka mig ett brev och berätta hur den mår, även om jag inte skulle sakna den särskilt mycket.
Men nej, nu sitter jag fast här igen. Samma dåliga hållning och samma psykadeliska pokemontröja och samma salta fingertoppar. Och här kommer jag nog sitta ett bra tag, Hipp jävla Hurra.