valrost

Jag imploderar av vakumet inuti och skapar ett stort svart hål som blir mänsklighetens efterlängtade undergång. Rostar sönder och förgiftar sjöar, hav och dödar utrotningshotade arter. Ruttnar och blir till jord där träden absorberar minnen av nerslagna blickar och skosulor som petar i gruset och andetag. Tills jag blir atomer som ni andas in i era smutsiga lungor där jag simmar i hopplöshet och tjära, fastnar under era naglar och blir en utmärkt andledning till att undvika ögonkontakt med den främling som du släckt törsten efter existens med under berusade och ljumna sommarnätter. Jag blir det där gula, oförklarliga i ögonvrån på morgonen, det svarta ni trodde var en sårskorpa på era hårdnade knän. Jag blir det döda krypet i någon annans hår, en anledning till att beröra en främling. Jag blir det i botten av kaffekoppen som får dig att rynka på näsan och skuta ifrån dig det meningslösa, kala porslinet med ett väsande ljud över det smaklösa furu-bordet. Jag blir gruskornet under pappret som bryter blyertspetsen på din stympade, söndertuggade ikea-penna. Jag blir dammet i halsen som får dig att gråta och spotta okontrollerat framför ögonon på någon vacker. Jag blir mer än jag är nu.