Fiskfjäll
Busskurens smutsiga glasruta lämnar ifrån sig ett likgiltigt, stumt "d" när min panna med en rytmiskt rörelse möter ytan och jag trycker händerna hårt mot dom kalla öronen. En suddig ring av flott. Kniper ihop ögonen. Gräver in fingrarna. Hårdare. "d" två sekunder "d" två sekunder "d" två sekunder. Som en fluga som envist försöker flyga igenom sommarstugans fönster. Om och om igen. Försöka hitta takten. Billyktor och neonskyltar. Lyktstolparnas ljus ramar in stormen i prydliga trekanter. Jönköping är i kaos. Människorna på gatan hukar sig för den rasande vinden som sliter i deras kappor, biter i deras hud. Dom tar skydd. Men det finns inga ramar för stormen inuti. Ingenstans att gömma sig. Organ Andetag kastas våldsamt omkring och lämnar små mörka märken som smärtsamma minnen. Mitt universum för oväsen, möbleras om. Stolar som släpas över golv, vaser som krossas. Försänkningar i mattan som berättar hur det brukade vara. Dammet yr men jag andas inte in det. Andas inte alls. Assymetri. Blinkande ljus. Inkräktare.
Jag och mig själv begraver oss bland varma lakan. 03.01. Mina armar ligger omlott för att hindra tjäran innanför att flyta ut på golvet. Det sipprar igenom torra fingrar. Kväljningar. Absorberas av fårskinnsfällen, omfamnar tassarna på porsinsfigurerna med sina tomma blickar mot horisonten som om dom väntar på någon. Men ingen kommer. Om dom bara visste att ingen någonsin kommer att komma. Kryper in mellan sidorna i böcker och förenar dom svarta bokstäverna och orden på prydliga led som väntar på mina armerade fingertoppar och vidgade irisar. Väntar på att få simma runt i mitt mörkblå kranium och flätas ihop till ett rött sidensnöre. Ensamma bokstäver är dom ensammaste. Orden är alltid flera, står bredvid varandra. Ensammast är i. Här i, mitt i, i universum. Det enda som skvallrar om min existens är fotspåren i snön. Snöängeln utanför mitt fönster som rimmar med min rygg. Jag vet fortfarande inte hur man reser sig utan att ta sönder den. Jag lär mig aldrig. Fingrarna dansar tafatt på mina skulderblad. Smärtsam otakt, vidrig vals. Jag speglar mig i svarta väggar för jag förtjänar inte bättre. 3,6 cm av luft som är det enda som finns. Jag vänder mig själv ut och in. Gräver efter vingar. Dom måste finnas där någonstans. Under huden. Någonstans, någonstans. Ögonlocken vibrerar och ger rummet en suddig slöja. Revbenen borrar girigt in sina långa fingrar i mina krampande lungor för att få mer. Som en fisk som sakta kvävs till döds. Gapar efter luft. Gälar som blöt siden. Fjäll som reflekterar regnbågarna som gömmer sig i luften. En fisk i silver som har simmat i det stora blå långt under det vilda skummet, för feg för att svälja en krok. På botten är det kallt lerigt tryggt. Idioter. Idioter som sväljer krokarna. Nu ligger jag på bryggan och sprattlar och barnen med sina fräkniga näsor och smaklösa sandaler sitter på huk och pekar. Solskenet filtreras genom håvarna som står med raka ryggar. Vågorna går sönder mot stenarna. Fiskmåsarna cirkulerar på himlavalvet ovanför. Mamma, varför sprattlar den? Har den ont?
Kommentarer
Trackback
