ensamma tanter
Red rabbits
Athazagoraphobia
Num lock
Så jävla snäll
Jag är så snäll, jag är så snäll så snäll så snäll ska du veta, att jag är så snäll att du anar inte, nej du ANAR inte hur snäll jag är, du kan aldrig ens en gång GISSA hur snäll jag är, så snäll är jag! Kan du TÄNKA dig, FÖRESTÄLLA dig hur genomträngande och så in i märgen jävla satans bajs-snäll jag är alltså, nej för fan du har inte den blekaste, alltså hör du det, det är sant jag svär I fucking swear I tellya den BLEKASTE aaning om den snällhet som jag besitter det säger jag dig bara! Hör du det va? Jag ska tala om för dig att det ska du veta, det ska du ha jäävligt klart för dig att min snällhet, sanna mina ord, den, den, den du går då RAKT inte, det kan du skriva upp, av för hackor nej!!!
26 stages of death
Moment of Death:
1) The heart stops
2) The skin gets tight and grey in colour
3) All the muscles relax
4) The bladder and bowels empty
5) The body’s temperature will typically drop 1.5 degrees F. per hour unless outside environment is a factor. The liver is the organ that stays warmest the longest, and this temperature is used to establish time of death if the body is found within that time frame.
After 30 minutes:
6) The skin gets purple and waxy
7) The lips, finger- and toe nails fade to a pale color or turn white as the blood leaves
8) Blood pools at the lowest parts of the body leaving a dark purple-black stain called lividity
9) The hands and feet turn blue
10) The eyes start to sink into the skull
After 4 hours:
11) Rigor mortis starts to set in
12) The purpling of the skin and pooling of blood continue
13) Rigor Mortis begins to tighten the muscles for about another 24 hours, then will reverse and the body will return to a limp state.
After 12 hours:
14) The body is in full rigor mortis.
After 24 hours:
15) The body is now the temperature of the surrounding environment
16) In males, the semen dies
17) The head and neck are now a greenish-blue color
18) The greenish-blue color continues to spread to the rest of the body
19) There is the strong smell of rotting meat
20) The face of the person is essentially no longer recognizable
After 3 days:
21) The gases in the body tissues form large blisters on the skin
22) The whole body begins to bloat and swell grotesquely. This process is speeded up if victim is in a hot environment, or in water
23) Fluids leak from the mouth, nose, eyes, ears, rectum and urinary opening
After 3 weeks:
24) The skin, hair, and nails are so loose they can be easily pulled off the corpse
25) The skin cracks and bursts open in many places because of the pressure of Internal gases and the breakdown of the skin itself
26) Decomposition will continue until body is nothing but skeletal remains, which can take as little as a month in hot climates and two months in cold climates. The teeth are often the only thing left, years and centuries later, because tooth enamel is the strongest substance in the body. The jawbone is the densest, so that usually will also remain.
1) The heart stops
2) The skin gets tight and grey in colour
3) All the muscles relax
4) The bladder and bowels empty
5) The body’s temperature will typically drop 1.5 degrees F. per hour unless outside environment is a factor. The liver is the organ that stays warmest the longest, and this temperature is used to establish time of death if the body is found within that time frame.
After 30 minutes:
6) The skin gets purple and waxy
7) The lips, finger- and toe nails fade to a pale color or turn white as the blood leaves
8) Blood pools at the lowest parts of the body leaving a dark purple-black stain called lividity
9) The hands and feet turn blue
10) The eyes start to sink into the skull
After 4 hours:
11) Rigor mortis starts to set in
12) The purpling of the skin and pooling of blood continue
13) Rigor Mortis begins to tighten the muscles for about another 24 hours, then will reverse and the body will return to a limp state.
After 12 hours:
14) The body is in full rigor mortis.
After 24 hours:
15) The body is now the temperature of the surrounding environment
16) In males, the semen dies
17) The head and neck are now a greenish-blue color
18) The greenish-blue color continues to spread to the rest of the body
19) There is the strong smell of rotting meat
20) The face of the person is essentially no longer recognizable
After 3 days:
21) The gases in the body tissues form large blisters on the skin
22) The whole body begins to bloat and swell grotesquely. This process is speeded up if victim is in a hot environment, or in water
23) Fluids leak from the mouth, nose, eyes, ears, rectum and urinary opening
After 3 weeks:
24) The skin, hair, and nails are so loose they can be easily pulled off the corpse
25) The skin cracks and bursts open in many places because of the pressure of Internal gases and the breakdown of the skin itself
26) Decomposition will continue until body is nothing but skeletal remains, which can take as little as a month in hot climates and two months in cold climates. The teeth are often the only thing left, years and centuries later, because tooth enamel is the strongest substance in the body. The jawbone is the densest, so that usually will also remain.
Sweet Molly
Fiskfjäll
Busskurens smutsiga glasruta lämnar ifrån sig ett likgiltigt, stumt "d" när min panna med en rytmiskt rörelse möter ytan och jag trycker händerna hårt mot dom kalla öronen. En suddig ring av flott. Kniper ihop ögonen. Gräver in fingrarna. Hårdare. "d" två sekunder "d" två sekunder "d" två sekunder. Som en fluga som envist försöker flyga igenom sommarstugans fönster. Om och om igen. Försöka hitta takten. Billyktor och neonskyltar. Lyktstolparnas ljus ramar in stormen i prydliga trekanter. Jönköping är i kaos. Människorna på gatan hukar sig för den rasande vinden som sliter i deras kappor, biter i deras hud. Dom tar skydd. Men det finns inga ramar för stormen inuti. Ingenstans att gömma sig. Organ Andetag kastas våldsamt omkring och lämnar små mörka märken som smärtsamma minnen. Mitt universum för oväsen, möbleras om. Stolar som släpas över golv, vaser som krossas. Försänkningar i mattan som berättar hur det brukade vara. Dammet yr men jag andas inte in det. Andas inte alls. Assymetri. Blinkande ljus. Inkräktare.
Jag och mig själv begraver oss bland varma lakan. 03.01. Mina armar ligger omlott för att hindra tjäran innanför att flyta ut på golvet. Det sipprar igenom torra fingrar. Kväljningar. Absorberas av fårskinnsfällen, omfamnar tassarna på porsinsfigurerna med sina tomma blickar mot horisonten som om dom väntar på någon. Men ingen kommer. Om dom bara visste att ingen någonsin kommer att komma. Kryper in mellan sidorna i böcker och förenar dom svarta bokstäverna och orden på prydliga led som väntar på mina armerade fingertoppar och vidgade irisar. Väntar på att få simma runt i mitt mörkblå kranium och flätas ihop till ett rött sidensnöre. Ensamma bokstäver är dom ensammaste. Orden är alltid flera, står bredvid varandra. Ensammast är i. Här i, mitt i, i universum. Det enda som skvallrar om min existens är fotspåren i snön. Snöängeln utanför mitt fönster som rimmar med min rygg. Jag vet fortfarande inte hur man reser sig utan att ta sönder den. Jag lär mig aldrig. Fingrarna dansar tafatt på mina skulderblad. Smärtsam otakt, vidrig vals. Jag speglar mig i svarta väggar för jag förtjänar inte bättre. 3,6 cm av luft som är det enda som finns. Jag vänder mig själv ut och in. Gräver efter vingar. Dom måste finnas där någonstans. Under huden. Någonstans, någonstans. Ögonlocken vibrerar och ger rummet en suddig slöja. Revbenen borrar girigt in sina långa fingrar i mina krampande lungor för att få mer. Som en fisk som sakta kvävs till döds. Gapar efter luft. Gälar som blöt siden. Fjäll som reflekterar regnbågarna som gömmer sig i luften. En fisk i silver som har simmat i det stora blå långt under det vilda skummet, för feg för att svälja en krok. På botten är det kallt lerigt tryggt. Idioter. Idioter som sväljer krokarna. Nu ligger jag på bryggan och sprattlar och barnen med sina fräkniga näsor och smaklösa sandaler sitter på huk och pekar. Solskenet filtreras genom håvarna som står med raka ryggar. Vågorna går sönder mot stenarna. Fiskmåsarna cirkulerar på himlavalvet ovanför. Mamma, varför sprattlar den? Har den ont?
Kalla fötter
Höststorm
Jag sveps med i en skummande, porös våg av varmt tyg. En torr, hård kallsup slår sig fram genom halsen mot mina krampande lungor. Mitt skepp av trasiga drömmar som jag seglat under det nattsvarta himlavalvet sjunker och min tappra besättning vars vita, fluffiga innanmäte nu slukas i en våldsam storm av känslor. En kloförsedd orkan som river upp lager av bly och betong som sakta förvandlat mitt krävande inre till en pulserande fossil. Jag slåss hejdlöst med bomullsvågorna men har ingen chans. Jag trasslar in mig i mig själv, sparkar och spottar och fräser och slåss för mitt liv. Stormen vrålar i den stjärnlösa natten och sliter sönder luften jag desperat försöker andas. Jag försvinner ner i ett svart hav av salta tårar och knytnävar bland vrakdelar av något som en gång höll mig ovanför det tjocka luften och de starka strömmarna av blickar och ord. Kopparröda och flottiga lockar på min skalp sticker fram mellan lakanen och mörkret omfamnar varsamt min lamslagna kropp när den sjunker mot botten. Jag är död. Det smakar salt.
Solen andas sakta genom det vita tyget och jag slår upp mina salta ögonlock som väser avvisande mot den strukna bomullsytan. Ett milt ljus fyller det lilla hålrum av existens jag beslagtagit under täcket. Jag kommer plötsligt ihåg att andas och jag lyckas fokusera blicken på blodet under mina naglar på den främmande hand som ligger ihålig och torr på kudden framför mig. Verklighetens stela närvaro gör sig påmind likt locket på en glasburk och jag blir plötsligt medveten om en kompakt värld utanför mitt mörkblå kranium. Hud och porslinsprydnader och damm och frosten i gräset. Täcket viskar till mina fingertoppar, mina flackande blonda ögonfransar gör så att dammet slår kullerbyttor luften. Här tänker jag ligga tills ni glömmer bort mig. Persikofärgad, ljuv glömska.
Chloroform
Jag är inte din Mio
Till slut slår Mio svärdet ur riddar Katos hand. Då sliter han upp sin rock och ber Mio att noga sikta på hjärtat: "Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont".
Neutral milk
Jag imploderar av vakumet inuti och skapar ett stort svart hål som blir mänsklighetens efterlängtade undergång. Rostar sönder och förgiftar sjöar, hav och dödar utrotningshotade arter. Ruttnar och blir till jord där träden absorberar minnen av nerslagna blickar och skosulor som petar i gruset och andetag. Tills jag blir atomer som ni andas in i era smutsiga lungor där jag simmar i hopplöshet och tjära, fastnar under era naglar och blir en utmärkt andledning till att undvika ögonkontakt med den främling som du släckt törsten efter existens med under berusade och ljumna sommarnätter. Jag blir det där gula, oförklarliga i ögonvrån på morgonen, det svarta ni trodde var en sårskorpa på era hårdnade knän. Jag blir det döda krypet i någon annans hår, en anledning till att beröra en främling. Jag blir det i botten av kaffekoppen som får dig att rynka på näsan och skuta ifrån dig det meningslösa, kala porslinet med ett väsande ljud över det smaklösa furu-bordet. Jag blir gruskornet under pappret som bryter blyertspetsen på din stympade, söndertuggade ikea-penna. Jag blir dammet i halsen som får dig att gråta och spotta okontrollerat framför ögonon på någon vacker. Jag blir mer än jag är nu.
Sparrow heart
Jag begravde en fågel idag och grät för första gången på över ett år. Det var en sparv. Grannen hade kört över den med cykeln. Kraniet krossat. Trasiga ögon. Den flaxade hjälplöst i mina kuvade händer. Slutade flaxa. Fortfarande varm. Jag har svårt för att känna medlidande för människor ibland.
Lost fur
Kolsvarta knappnålsögon ser rakt in i mig och ut på andra sidan. Gallret filtrerar bort det som gör mest ont, det som blir kvar är kvadrater av tjock luft som jag sväljer och placerar till höger om det torra blöta svarta. Små skära tassar läser rubriker och bokstäver på botten av det gamla skåpet som de nu kallar hem, kroppar av luft och morrhår somnar tätt intill varandra. Två regnmoln bor på mitt rum och delar ensamheten i tre. Ens amh eten.
Veckorna får inte plats inuti magen, och även om hela blogg-trenden inte är min grej, behöver jag bekräftelsen för att hålla ihop mitt dimmiga universum. Jag förvränger och förtränger så gott det går så att ni inte ska förstå vad som egentligen sker. Mellan svåra, sentimentala ord syns jag inte.
Nog. Snoret bildar en droppe på nästippen under tiden mina såriga fingrar dansar över tangentbordet och råttorna lever rövare inne i buren och hindrar som planerat mina fräkniga ögonlock från att slutas och verkligheten från att släppa taget. Det ligger böcker om Shakespeare vid mina fötter och det röda håret sträcker sig längre ner över axlarna för var dag. Det finns fortfarande mossa i min navel efter lördagens aktiviteter och jag är rädd för att duscha bort den tillfredsställande känslan som vilar under huden. I Hovslätts öde skog hade alla Jönköpings upproriska, hormonstinna ungdomar konspirerat sig under Majks farväl-fest och jag dansade bort mig själv tillsammans med Bells mellan höga tallar och berusade människor. Jag rökte pipa och drack Kir och bjöd på kakor och hängde lyktor i träden och kissade på mina skor. Fullständig, artificiell lycka. Rostfri puls.
Nu ska jag torka bort snoret från tangentbordet och kura upp mig mellan lakanen för att vaka över alla sömnstridare, kaffekokare och sängvätare tills solen går upp.
Skin
När jag stängde dörren efter mig och möttes av en dånande tystnad som dom tomma väggarna i mitt hus komponerat, kunde jag simma upp mot ytan av tillgjorda leenden strålkastare svett paljetter och ta ett svart, ihåligt andetag. Jag har lärt mig hantera ensamheten. Till och med åtrå den. Om jag håller ut armarna går det bättre. Inte falla handlöst ner i den och drunkna, balansera på kanten av vansinne och eufori.
I speglarna fanns det en flicka jag inte kände igen. Sättet hon såg på mig genom de glansiga ihåliga irisarna. Hon påminner om någon för länge sedan långt bort. Jag stängde in henne bakom tyg och tejp och flottiga fingeravtryck. Om jag blundar finns hon inte. Jag gör dubbelknutar på mina ögonfransar.
Vivaldi och Mozart överröstade tystnaden som tjöt i mina öron. Stråkar och trumpeter och klagande fioler strömmade genom mina artärer där det egentligen skulle vara rött och levande. Den blåa, slitna ollen vilade över mina brinnande axlar jag satte blommor i de kopparröda tovorna runt mitt dimmiga ansikte. Jag rörde mig till musiken, blundade och lät det göra ont ont. Allt mjukt jag kunde hitta samlade jag på vardagsrumsgolvet. Sofforna blev motbjudande skelett av läder och trä, sängarna kala vinterlandskap. Musiken svällde upp och fick inte plats. Den blev luft blod tankar. Ögonen var stängda. Under ett tak av filtar och i det blåa skenet av jordklots-lampan och i ett hav av koldioxid och trasiga andetag kurade jag ihop mig till en värdelös boll och lät mina skakiga fingrar fly över den hårda plasten. Jag seglade över de sju haven, korsade heta savanner och besteg nakna bergstoppar. Det finns en stad som heter Depression. Jorden har ett bäcken. Jag är nära intill obefintlig.
Jag tappade uppfattningen om verkligheten och befann mig i ett halvvaket, förvridet tillstånd. Bakom röda ögonlock. Vibrationerna i luften vaggade min kropp till sömns. Jag föll ner i mig själv och det varma som fanns därinne.
Jag vaknade av min systers röst som ropade på mig. Jag orkade inte svara. Låt mig vara. Hon ropade igen, igen, hennes röst var på bristningspunkten. Jag förmådde mig att lyfta mitt huvud en patetisk centimeter över den leopard-mönstrade, blöta kudden och pressa fram ett stön genom min torra strupe. Jag såg hennes silhuett i ljuset från köket. Hon förklarade mellan häftiga snyftningar hur hon funnit boden och ytterdörren öppen, och min mobil på mitt rum, och inget svar, och tomt hus, förtäckta speglar, och jag kunde varit våldtagen, styckad, mördad. Hon förstörde min koja. Hon sopade upp de trasiga blommorna från golvet. Jag blev ledsen, satte dom i en vas, men hon slängde dom igen. Jag hade tagit sönder blommorna. Det var inte meningen. Hon trodde att jag var berusad, påverkad, hög, men jag bevisade motsatsen. Hon hjälpte mig upp till mitt rum. Jag snubblade i trappan. Jag bad henne att inte berätta för mor och far, att dom inte skulle låta mig vara ensam i huset mer. Hon lovade. Jag somnade.
Frasiga armbågar med sylt
Soul for sale
Vaknade här om dagen med en skrynklig tumme. Huden var fuktig och vit och sträv som om någon hade flått den när jag sov, prytt sitt huvud med den för att inte förstöra sin frisyr i regnet, och sedan sätt på den igen innan jag hann vakna. Jag skådade den likgiltigt i några dimmiga minuter där den låg framför mig på kudden. Kallt saliv mot kinden. Mardrömmar. Jag stoppade in den i munnen igen och somnade om i solens varma andedräkt.
Så dom senaste veckorna har bestått av att diverse förträngda ovanor har återvänt till mitt nya, fräkniga, vårkåta jag. Allt från att pilla bort huden från blodiga fingrar och tår, till att låta tankar skena iväg under allvarliga samtal och somna i duschen. Det hänger fåniga byxdresser i min garderob och jag syr bikinis av dusch draperier. Nätterna spenderas med Jennifer härjandes i natten likt skadedjur, klättrande i lyktstolpar och åkandes i kundvagnar på tomma parkeringar. Tomma bussar och tomma ögon. Fulla hjärtan.
Försöker övertyga mig själv till och från att mullet under den bleka huden och håret på benen mest är charmigt men utan någon vidare framgång. Vill på Emmaboda och West Coast Riot i sommar, om min flegmatiska mor tillåter sådana ohyfsade aktiviteter. Jag vill ha äckliga människor i äckliga tält med Blanka ögon och ostbågar i håret. Och om jag har tur får jag jag sommarjobb hos Majk i sommar, behöver pengarna. Köpa totalt onödiga saker ingår i min nya undergångs diet. Flyr från sin egen skugga under kvällarna tills ångesten och överskottsenergin dämpas av mjölksyra och snabba andetag. Dricker Slush tills jag får ont i huvudet och tungan blir blå. Tittar på moln. Förtränger känslor. Visslar muntra visor.
Smulor
Missar bussen hem med en patetisk sekund eller två och jag sparkar i gruset och fördömer dagen då jag kom ut ur min mors blodiga vagina. Mellan svordomar och hektiska gester stannar en röd, dammig volvo framför mig och jag ser en knotig hand som viftar i framsätet. Jag går tveksamt fram till bilen. En man med ljusgråa, snälla ögon och hud som ser ut som en karta som knycklats ihop tiotusentals gånger av en frustrerad turist på Berlins gator, lyfter bort skräp från framsätet och säger samtidigt åt mig att stiga in. Han muttrar något om hur fräck busschauffören var som körde ifrån mig sådär. Jag tvekar och överlägger under fraktionen av en sekund om jag ska sätta mig på det smuliga sätet i den främmande bilen, eller avstå som rösten i mitt huvud frenetiskt försöker intala mig att göra. Jag gillar att göra fel.
Vi pratar om hur elaka busschaufförer kan vara och han tutar på bussen och jag skrattar när vi kör förbi den. Det luktar död katt och varm plast, han har dragit fram sätet så långt fram till ratten det går. Jag slår vad om att han hette något på G, han såg liksom ut så. Han berättar om hur han som ung var Sverigemästare i hästhoppning, hur han träffat sitt livs kärlek på en av tävlingarna. Jag berättar om att jag slutade rida för jag hästarna på ridskolan var ledsna. Han höll med mig. När han skrattade var han tvungen att putta upp de tjocka glasögonen med den disformerade handen och blinka några gånger innan dom gled ner igen. Han släppte av mig vid stan, och vi vinkade Farväl och log hela vägen hem. Drack Snow-slush på en gunga och tittade på molnen tills tungan domnade bort. När jag var inkapabel till att se något annat än disformerade jätte-penisar på det blåa himlavalvet, gick jag hem och somnade på balkongen. Jag saknar honom.
DJÜQZ
Fredagen var åka kundvagn på parkeringar och blodiga gitarrer. Fräknar och punkterade cykelhjul. Jag skulle för första gången i min patetiska historia som gitarrist komma att närvara under en spelning med bandet. Jag intalade mig själv att det skulle gå bra, fint, inga problem för att överrösta rösten på andra sidan kraniet som uppmanade mig att springa, gömma mig, bort därifrån. Var inte fånig nu. Jag smög runt i min randiga byxdress bland nitar och fascinerande håruppsättningar och gömde mig bakom Tim (som olyckligt nog hade en förskräcklig migrän) och spelade luftgitarr med mina klumpiga fingrar. Jacob sjöng om könssjukdomar, män i trasiga byxor skrek om politik. Sedan var det var dags.
Jag försöker i efterhand övertyga mig själv att publikhavet älskade oss, det flög underkläder, att alla fick en tjusig dam, och skivkontrakt, och pengar och så red vi därifrån på en flygande häst och allt blev bra. Men min fantasi har oanade gränser. Jag spelade fel, och det gjorde Tim också, vilket resulterade i att Gustav sjöng fel. Majoriteten av de suddiga kropparna i rummet var placerade i en slags sittande, avslappnad ställning och gestikulerade med kamraten bredvid om hurvida stubben på den finniga hakan var stiligt eller ej. Jag försökte se häftig ut. Som dom på TV. Som om jag faktiskt visste vad jag höll på med, som om det slumpartade rörelsemönstret på gitarrens hals var alldeles under kontroll. Nej, inte springa där ifrån. Det var inte förens förvånade ansikten och pekfingrar vändes åt mitt håll som jag märkte blodstänket på gitarrens blanka kropp. Jag blev erbjuden plektrum men tackade artigt nej. Jag spelade vidare och lät adrenalinet dämpa smärtan. Jag kände mig plötsligt lite häftigt, insåg att jag distraherade dom från mitt usla, musikaliska utförande med blod och leenden. Jag går nu under namnet "Hon som blöder". Bandet, jag älskar er.
Cykla hem med en frusen Frida för att spendera kvällen i en tyst källare med vackra kvinnor, film och Te. Vi sprang ut i natten med rop och fladdrade lemmar för att välkomna Bells och Cornelia med andfådda kramar vid den mörka busshållplatsen. Bells gillar äldre män. Men det är en hemlighet. Vi låg i ett varmt trassel under filtarna och tittade på "The Science of sleep" samtidigt som vita moln dansade över tekopparna och vi småpratade om husbåtar och transor. Dom var tvungna att åka hem, och jag förbannade alla otillgängliga bussar som tog min utomordentliga sällskap ifrån mig. Ni måste komma tillbaka. Omedelbums.
I ett tafatt försök att fly från mig själv nästa morgon, tar jag bussen upp till Jensifers tillhygge av dova ljus och trassliga hår. Det blåser ute och träden pratar med varandra. Jag försöker säga åt dom att inte ramla på mig, men min trädiska är lite ringrostig. Men jag tror dom förstod ändå.
Efter några timmar av tristess, mjukis-byxor, skolkataloger, och muffins, kastar vi oss ut i mörkret och gör kullerbyttor i det döda gräset och springer i trädgårdar tills vi blev berusade av lycka. Containrarna stod och gapade i väntan på att några trasiga fingrar skulle rota i dom. Vi strök fram mellan lyktstolpar och sovande bensinmackar tills vi fann en skatt bakom beigea tegel-väggar. Vi kröp under stängslet och fann en olåst container med mat, och en kundvagn med nya nudel-skålar i svart och blått. Jag tog vad som fick plats i ryggsäcken, fyra skålar och en ananas och ett paket soya-fil. Paranoid som man blir i såna här situationer, var vi övertygade om att en man klädd i i svart var en hemlig polis-ninja-dinosaurie som skulle ta fast oss och tortera oss och aldrig låta oss gå. Men han var bara ute och gick med sin hund. Långt långt långt och Mörkt mörkt mörkt var det på vägen hem. Kollapsade i en odefinierbar hög någon enstaka minut efter att hennes föräldrar öppnar ytterdörren.
