Smulor
Missar bussen hem med en patetisk sekund eller två och jag sparkar i gruset och fördömer dagen då jag kom ut ur min mors blodiga vagina. Mellan svordomar och hektiska gester stannar en röd, dammig volvo framför mig och jag ser en knotig hand som viftar i framsätet. Jag går tveksamt fram till bilen. En man med ljusgråa, snälla ögon och hud som ser ut som en karta som knycklats ihop tiotusentals gånger av en frustrerad turist på Berlins gator, lyfter bort skräp från framsätet och säger samtidigt åt mig att stiga in. Han muttrar något om hur fräck busschauffören var som körde ifrån mig sådär. Jag tvekar och överlägger under fraktionen av en sekund om jag ska sätta mig på det smuliga sätet i den främmande bilen, eller avstå som rösten i mitt huvud frenetiskt försöker intala mig att göra. Jag gillar att göra fel.
Vi pratar om hur elaka busschaufförer kan vara och han tutar på bussen och jag skrattar när vi kör förbi den. Det luktar död katt och varm plast, han har dragit fram sätet så långt fram till ratten det går. Jag slår vad om att han hette något på G, han såg liksom ut så. Han berättar om hur han som ung var Sverigemästare i hästhoppning, hur han träffat sitt livs kärlek på en av tävlingarna. Jag berättar om att jag slutade rida för jag hästarna på ridskolan var ledsna. Han höll med mig. När han skrattade var han tvungen att putta upp de tjocka glasögonen med den disformerade handen och blinka några gånger innan dom gled ner igen. Han släppte av mig vid stan, och vi vinkade Farväl och log hela vägen hem. Drack Snow-slush på en gunga och tittade på molnen tills tungan domnade bort. När jag var inkapabel till att se något annat än disformerade jätte-penisar på det blåa himlavalvet, gick jag hem och somnade på balkongen. Jag saknar honom.
DJÜQZ
Fredagen var åka kundvagn på parkeringar och blodiga gitarrer. Fräknar och punkterade cykelhjul. Jag skulle för första gången i min patetiska historia som gitarrist komma att närvara under en spelning med bandet. Jag intalade mig själv att det skulle gå bra, fint, inga problem för att överrösta rösten på andra sidan kraniet som uppmanade mig att springa, gömma mig, bort därifrån. Var inte fånig nu. Jag smög runt i min randiga byxdress bland nitar och fascinerande håruppsättningar och gömde mig bakom Tim (som olyckligt nog hade en förskräcklig migrän) och spelade luftgitarr med mina klumpiga fingrar. Jacob sjöng om könssjukdomar, män i trasiga byxor skrek om politik. Sedan var det var dags.
Jag försöker i efterhand övertyga mig själv att publikhavet älskade oss, det flög underkläder, att alla fick en tjusig dam, och skivkontrakt, och pengar och så red vi därifrån på en flygande häst och allt blev bra. Men min fantasi har oanade gränser. Jag spelade fel, och det gjorde Tim också, vilket resulterade i att Gustav sjöng fel. Majoriteten av de suddiga kropparna i rummet var placerade i en slags sittande, avslappnad ställning och gestikulerade med kamraten bredvid om hurvida stubben på den finniga hakan var stiligt eller ej. Jag försökte se häftig ut. Som dom på TV. Som om jag faktiskt visste vad jag höll på med, som om det slumpartade rörelsemönstret på gitarrens hals var alldeles under kontroll. Nej, inte springa där ifrån. Det var inte förens förvånade ansikten och pekfingrar vändes åt mitt håll som jag märkte blodstänket på gitarrens blanka kropp. Jag blev erbjuden plektrum men tackade artigt nej. Jag spelade vidare och lät adrenalinet dämpa smärtan. Jag kände mig plötsligt lite häftigt, insåg att jag distraherade dom från mitt usla, musikaliska utförande med blod och leenden. Jag går nu under namnet "Hon som blöder". Bandet, jag älskar er.
Cykla hem med en frusen Frida för att spendera kvällen i en tyst källare med vackra kvinnor, film och Te. Vi sprang ut i natten med rop och fladdrade lemmar för att välkomna Bells och Cornelia med andfådda kramar vid den mörka busshållplatsen. Bells gillar äldre män. Men det är en hemlighet. Vi låg i ett varmt trassel under filtarna och tittade på "The Science of sleep" samtidigt som vita moln dansade över tekopparna och vi småpratade om husbåtar och transor. Dom var tvungna att åka hem, och jag förbannade alla otillgängliga bussar som tog min utomordentliga sällskap ifrån mig. Ni måste komma tillbaka. Omedelbums.
I ett tafatt försök att fly från mig själv nästa morgon, tar jag bussen upp till Jensifers tillhygge av dova ljus och trassliga hår. Det blåser ute och träden pratar med varandra. Jag försöker säga åt dom att inte ramla på mig, men min trädiska är lite ringrostig. Men jag tror dom förstod ändå.
Efter några timmar av tristess, mjukis-byxor, skolkataloger, och muffins, kastar vi oss ut i mörkret och gör kullerbyttor i det döda gräset och springer i trädgårdar tills vi blev berusade av lycka. Containrarna stod och gapade i väntan på att några trasiga fingrar skulle rota i dom. Vi strök fram mellan lyktstolpar och sovande bensinmackar tills vi fann en skatt bakom beigea tegel-väggar. Vi kröp under stängslet och fann en olåst container med mat, och en kundvagn med nya nudel-skålar i svart och blått. Jag tog vad som fick plats i ryggsäcken, fyra skålar och en ananas och ett paket soya-fil. Paranoid som man blir i såna här situationer, var vi övertygade om att en man klädd i i svart var en hemlig polis-ninja-dinosaurie som skulle ta fast oss och tortera oss och aldrig låta oss gå. Men han var bara ute och gick med sin hund. Långt långt långt och Mörkt mörkt mörkt var det på vägen hem. Kollapsade i en odefinierbar hög någon enstaka minut efter att hennes föräldrar öppnar ytterdörren.
Na Na Na
My head is my castle
Det springer en iskall skalbagge längs ryggen när min varma, kletiga nacke möter den kalla metallen. Jag vilar huvudet mot tågrälsen i en utdragen minut för likgiltig för att inse hur farligt det nog var. Det skulle gå fort. Jag skulle knappt märka något. Blunda. Vener och brosk som viker hädan inför dom skrikande hjulen i stål. Jag andas ut och in genom munspelet och låtsas att dom suddiga stjärnorna är förrymda själar som fastnat på himlavalvet.
Jennifer ropar på mig och jag häver mig upp från den tunga minuten jag badade i. Jag håller i hennes hand. Vi balanserar mellan verklighet och vansinne. Om man håller ut armarna går det bättre. Tågrälsen är ligger tyst och ensam. Jag spelar en usel melodi för att muntra upp den, den låter sig inte roas. Den ligger kvar mellan fågel-kadaver och grus i väntan på ett tungt tåg ska trycka ner den längre ner i jorden och ge den ett syfte.
Philadelphiaost och Limpa och Tom&JerryKex och Vaniljyogurt och smutsig filt och dött gräs. Det var en ihålig dans i skenet från de döda gatulyktorna. För en timme eller två var jag fri och fel. Jennifer och jag en kylig vårkväll i April.
Hon berättade om förgången kärlek och jag lyssnade samtidigt som jag badade i hennes silver-blå ögon. Jag drunknade inte, jag simmade på ytan. Jag har lärt mig simma nu. När tåget kom sprang jag upp från värmen under filten och skrek dom elakaste sakerna jag kom på. Jag lät orden gå sönder och slukas i vrålet från den tjocka metall-masken som slet upp ett hål i den mörka nattens andedräkt. Tåget lämnade ett sår av vakum efter sig som tjöt i mina röda öron. Vi fyllde såret med hemligheter och skratt. Kalla fingrar känner ingenting.
Vi promenerade vidare genom den sovande staden och rotade igenom containrar och våra skuggor lämnade avtryck i den dammiga asfalten och våra andetag smälte hål i luften. Den nostalgiska vaniljyogurten formade ordet "Fascistsvin" på ett av de sovande tågens smutsiga kroppar. Vi var oövervinnliga och sömniga. Bussen hem till mitt kvarter och möta två cyklande, övergivna pojkar i skenet från lyktstolpen. Vi målade en ko med filen på marken och Kristoffer smakade. Han var nästan som jag kom ihåg honom. Kortare hår. Tafattare lemmar. Adjö och in under ny-tvättade lakan. En rastlös Frida på min gräsmatta som får följa med upp på mitt rum. Besöket blev kortvarigt, och hon lämnar oss för vidare äventyr ut i natten. I samma ögonblick som jag somnar till ljudet av mörker och luft och den ovana närvaron av en annan människa, vaknar en bisarr värld bakom mina bleka ögonlock fylld av gnisslade tänder och färg-granna neon-skyltar. Håriga tungor och Flickor i vattenpölar. Döda kattungar och vit målarfärg.
Jag serverar glass på sängen till frukost och lämnar det tomma huset med flickan i för att gå promenad med Hunden. Mina ögon är kalla och blöta. Fåglarna för en förskräcklig massa oväsen. Håret är en torr, trasslig hopplöshet.
Ett hål i stängslet lyckas locka min närapå obefintliga uppmärksamhet och jag stiger plötsligt in i en värld som verkar vara tagen direkt ur en dålig tonårs-skräckfilm från 90-talet. Övergivna badbassänger med rostiga cyklar och kadavret efter en antastad stationär dator. Skogen har slukat det forna turist-paradiset och det som är kvar är kala skelett och kratrar av sprucken betong. Grodorna i bassängen lämnar knölar på den regnbågs-skimrande vattenytan, Kvarterets bråkiga pojkar har byggt ramper av trasiga skjul. Jag slår i knäet i ett tafatt språng och är glad att ingen såg mig. Ligger kvar på den blöta mossan på botten av bassängen efter fallet och låter kläderna absorbera fukten när jag tittar upp på den bleka, motbjudande himmelen. Biter mig i läppen för att inte börja gråta. Dumma knä. Dumma kant. Dumma mossa dumma himmel dumma allt.
