Monoton tid
Engelskaprov A
2. Varför då? : För att jag blir alldeles för lätt distraherad av dumma saker. Såsom känslor, kakor och disney. Och jag sov inte ordentligt inatt för jag hade en bisarr dröm om att jag och min gula elefant blev jagade av en stor boll gjord av gummisnoddar och jag pratade med mannen i min garderob. Och för att mina ögon kliar och mina skor knarrar när jag gnider dom emot varandra ( Och min mage instämmer med jämna mellanrum ) Lite som musik. Fast fult. Och för att jag inte hittade inte något vettigt kylskåpet så jag åt snö på vägen till bussen. Det var gott och kallt. Och för att en finnig kines stirrade på mig i kön till konsum och jag är säker på att han och sina dresserade chikita-bananer planerar någon slags elakartad konspiration mot mig och att jag inte kommer vakna upp en dag. Och för att jag vet alldeles för mycket om kackerlackor och fetischer och fallande katter.
Jag målade en grod-hund och en flamenco med hög hatt och råkade dregla på "ner" i "bananer" vilket gjorde det oläsligt. En bra prestation.
The girl who tamed the Tiger
Orkar inte göra läxor. Orkar verkligen ingenting alls. Förmår inte mig själv att sova ordentligt, vilket får allt att verka mycket värre än vad det egentligen är. Har verkligen inte tid med sådant här, har inte tid med självömkan och ångest. Alldeles för lite tid.
Borde öva till bandet, borde lära mig replikerna till teatern, borde öva till proven, borde vara närvarande, borde läsa böckerna på min boklista, borde äta ordentligt, borde plocka upp mig själv från där jag ligger bakom det dammiga elementet. Har aldrig kännt mig såhär omotiverad någonsin. Vill låsa in mig på mitt mörka rum med filmer, musik en främmande varm kropp.
Fan. Jag som inte skulle låta mig själv känna någonting. Hormoner, ta er i brasan.
Jag har nu äntligen kunnat sätta ord på känslan som får mig att vilja tugga sönder min tunga, skrika tills mina lungor blir torra, bryta av mina krampande fingrar utan att känna något alls och springa så snabbt jag kan. Känns lite som att leva vidare som om inget hade hänt under fem ton med snö. Nej, tio ton. Minst. Det är inte deras fel. Jag önskar att dom kunde glömma bort mig och fortsätta med sina gråa liv. Jag hör inte hemma här. Jag förstör. Dom kväver.
Min familj kväver mig.
---------
Lily Cole.
---------
The hardest button to button
Har blodat ner handfatet plus lämnat ett spår av röda prickar på vägen dit. ( lite som i "Diamanten". Bara att det inte finns någon skatt i slutet av spåret ) Mina Näseblods-incidenter börjar bli lite farliga. Det lustiga är att jag får dom när jag bli upphetsad, vilket jag inte trodde ens var möjligt ( NEJ. SLUTA. USH. DU ACCOCIERAR FEL. JAG LÄSTE OM EN KVINNA SOM HADE EN HUSBÅT I AMSTERDAM MED SIN FRANSKA MAN OCH FÖRSÖRJDE SIG PÅ ATT SPELA PIANO. AVUND. INTE SEX. ) Efter en kvart sådär började jag bli yr av blodsfölusten, gett upp att försöka proppa in hela vårat förråd av toalettpapper i näsan. Låter det droppa ner ifred, medan jag målar elaka saker i blodet som sakta levrar sig i vasken, så att min kropp ska ta åt sig och sluta bete sig så fånigt. Nu är mina havrepuffar förstörda också. Och mina kläder. Och mitt golv. Min kropp är om möjligt mer melodramatisk än mig.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Innan det sedvanliga nerblodandet, lekte jag "inte nudda golv" med min hund. En ytterst allvarlig lek. Han förstod inte alls reglerna och drog istället undan alla kuddarna jag lagt ut och bet mig i fötterna. HAN HADE MINSANN GÅTT ÖVER TILL DE BLODTÖRSTIGA, GLITTRIGA KROKODILERNAS SIDA. FÖRRÄDARE, FÖRRÄDARE! Jag satt uppe på pappas skrivbord och kastade havrepuffar på honom tills han blev mätt och somnade i en pöl på golvet. Klättrade på borden, stolarna och skåpen. Slog mig halvt fördärvad när jag försökte göra en avancerad manöver från matbordet till bokhyllan där jag hade glömt min pankaka Men blåmärken är coolt. Drack te ur alla onödiga och groteskt fula prydnads-saker jag kunde hitta. Mor kom hem och blev jätteledsen och började städa undan allt och prata med sig själv igen. Jag försökte faktisk bara överleva, tur för dom att krokodilerna försvann så fort dom öppnade dörren. Far fick läsa mitt CV, som jag hade skickat till stadens alla Caféer och secondhand-affärer. Det var inte alls bra tyckte han, men det spelar ingen roll.
Bullocks!
Ghost dance
Har rotat igenom containrar tillsammans med Jennifer när staden sov och hittat ett bord, en tekanna, kakel och stolar. Kissat bakom lastbilar och köpt sig lycka för en rimlig peng. Limmat fast glas med mjölk på borden i matsalen, åkt kundvagn i snön bakom Eko-hallen och promenerat på tågrälsen mitt i natten. Buss-surfat och Dansat polka i hängsle-byxor till Last Steady Drama omringad av kritiska blickar från Öxnehagas alla blattar. Ätit purjolök, bestigit berg, lärt sig steppa, gjort livsavgörande val. Har troligtvis blivit gitarrist i ett intressant Punk/hardcore/trash band skapat ett foster av gips, och skrivit ett löjligt och o-ambitiöst inlägg på min löjliga och o-ambitiösa blogg.
