valrost

Det var en sådandär löjlig dag, som vilken dag som helst egentligen. Jag var ensam hemma och rastslöheten brusade bakom ögonen och kittlade mig under fötterna. Jag lade mig raklång på köksbordet med händerna bakom huvudet och lät Tchaikovskys mästerverk ljuda mellan väggarna på högsta tänkbara volym. Jag lät tankarna flyta ut ur mina öron och trassla sig i mitt röda hår, slita och dra sig loss. En ide slog mig plötsligt och jag flög upp samtidigt som trumpeterna gav ifrån sig ett harmoniskt vrål.

Jag dansade mig egendom rummen som jag sett dom göra på Television, graciöst utan några som helst kläder. Jag dansade mig upp till mina föräldrars rum och satte på mig Fars rutiga kavaj bak och fram Mors smaklösa underkjol. Hatt på sned, trasig kikare runt halsen. Musiken löd genom huset, var rörelse jag utförde var i perfekt harmoni. I de dramatiska styckena kastade jag mig genom hallen med stora hopp och fäktande armar. Hunden hade vid det här laget gömt sig under bordet.

Uppklädd som jag var, ställde jag fram vårat finaste porslin, tände ljusen, och gjorde spenatsoppa på spisen. Jag tog de ärbara gästerna under armen och bar dom till bordet. Alla tre var där, sannerligen. Till allas förtjusining framförde jag ett nummer av skickliga hopp och konster, och deras repade ögon av glas sken av uppskattning. Jag slog vad att om dom kunde skulle de ha applåderat. Jag tog mig friheten och gjorde det åt dom. Jag hällde upp Spenatsoppa i var kopp, och lade en bananskiva på kanten. Nalle kunde inte bärga sig och kastade sig ner i sin kopp med nosen före, med resultatet att spenaten emigrerade till resten av bordet, och den väldigt vita duken som prydde den. Å andra sidan mycket Förståeligt, min spenatsoppa har ett sådant förskräckligt gott rykte. Jag drack upp i ett svep och fann att mitt sällskap inte hade rört sig ur fläcken. Jag tog kikaren och såg efter, mycket sant, deras koppar var fulla.  Bestört över denna föromjukning, frågade jag vad som var på tok. Dockan sa att de var leksaker, och inte besatt inre organ, och var inkapabla att äta av det som serverades. Lustigt tänkte jag, att jag inte tänkt på det innan.

Jag diskuterade finanskrisen med dom, samtidigt som den klassiska musiken simmade ut ur högtalarna. Efter några minuter somnade jag på golvet, och hunden vågade sig fram och slickade på mina fötter. Illamåendet kom tillbaka och jag låg och grät tyst en stund. Tog mig samman, kastade mig upp ur den plötsliga misären och diskade med bubblor flygande genom köket, och falska toner pressades ur min strupe till mina gästers bittra missnöje. Muntert städade jag upp efter mig, satte tillbaka sällskapet på hyllan och satte på mig anständiga kläder. Jag bosatte mig sedan i soffan med knäna under hakan och stirrade in i väggen tills min familj kom hem och frågade vad jag hade spenderat dagen med. Ingenting särskilt sa jag, Ingenting särskilt.

Nu ska jag isolera mig på mitt rum och bli tjock och skriva anonyma brev till främlingar.