valrost

Jag sveps med i en skummande, porös våg av varmt tyg. En torr, hård kallsup slår sig fram genom halsen mot mina krampande lungor. Mitt skepp av trasiga drömmar som jag seglat under det nattsvarta himlavalvet sjunker och min tappra besättning vars vita, fluffiga innanmäte nu slukas i en våldsam storm av känslor. En kloförsedd orkan som river upp lager av bly och betong som sakta förvandlat mitt krävande inre till en pulserande fossil. Jag slåss hejdlöst med bomullsvågorna men har ingen chans. Jag trasslar in mig i mig själv, sparkar och spottar och fräser och slåss för mitt liv. Stormen vrålar i den stjärnlösa natten och sliter sönder luften jag desperat försöker andas. Jag försvinner ner i ett svart hav av salta tårar och knytnävar bland vrakdelar av något som en gång höll mig ovanför det tjocka luften och de starka strömmarna av blickar och ord. Kopparröda och flottiga lockar på min skalp sticker fram mellan lakanen och mörkret omfamnar varsamt min lamslagna kropp när den sjunker mot botten. Jag är död. Det smakar salt.