valrost

Himmlen smakar sotig vanilj och kvicksilver. Tystnaden vibrerar på trumhinnan, trädtopparna ekar ihåliga och gräset gråter dagg. Kvarterets kött slukas av madrasser och duntäcken och lämnar tiden kliniskt ren och blytung i mina kuvade händer. Jag gör en en ängel. Den går sönder när jag reser mig. Det är jag och en trasig sparv som är vakna, den skriker och smular sönder tystanden som brödsmulor och jag skriver mitt svar med pekfingret i det gyllende gruset. I himlavalvet rymmer pulsen och det bottenlösa havet i min halsgrop. Blek och kall som den frusna reflektionen i smutsiga vattenpölar men ren som pärlemor. Så stor att färgen på insidan av bröstkorgen flagnar och bjälkarna täcks med en päls av skrikande, torr frost. Jag sväljer ett bowlingklot eller två.  Blicken snubblar över luft och ihåliga stenar, slickar trottoarkanten med ögonfransarna. Halsen visslar ihålig som en flaska av marinblott dam. Nikotinet får fötterna att domna. Kajor blir svarta stjänor på en vit himmel när molnen slukar vaniljljuset som av avund och brinner upp i sekunder av marmor. Stilla seglar morgonen in med segel fylld av andetag, vid rodret viskar en spegelman och ett timglas med kokain. Besättningen släpar fötter rasslar kedjor andas skum sväljer blickar. Skeppet lurar bakom varje blank tanke av klor, dömd att segla på sylvassa vågor av glas tills evigheten tar slut.