valrost

Andas i halsduken tills den blir varm och blöt, undvika blickar, räkna mina fötter. En två. Världen ser annorlunda ut när man tittar ner, gör statistik över fimpar av olika märken, röstar fram det finaste och mest estetiskt tilltalande fotavtrycket ( Min röst vinner alltid ) Hittar blöta hundralappar, inhandlingslistor i samma pastell som tuggummina på asfalten, nerkluddade med arga, torra bläckpennor. Jag ser var bläcken tog slut, hålet i pappret, frustrationen och hur orden sedan byter färg från djupaste blå till våtaste lila. Jag hittar på människorna bakom dom trassliga bokstäverna och bygger upp deras liv och deras brister och deras hemliga älskare och tjocka hundar och krossade drömmar. Sparkar små avgrunder på busshållplatsen som människor ramlar ner i och förvinner, letar reda på andra fötter med omaka strumpor och förälskar mig i dom. Går inte på skarvarna mellan plattorna för då dör man. Kroppskontakten som uppstår när en främling i fart och fläkt går in i min vassa axel och muttrar någon svordom jag inte kan urskilja känns finast, för visst gör det lite ont men min hud ekar så och jag ler alltid lite och känner mig lite mindre ensam när jag hittat balansen igen. Sakta ser jag till att flyta bort från verkligheten för att det ska bli lite lättare att andas. Jag försvinner sakta, en liten bit om dagen, som pusselbitar i snön. Dom lossnar och smälter ihop med fotstegen bakom mig. Dom försvinner ner i mellanrummet mellan sängen och väggen när jag sover och gör monsterna sällskap, fastnar i min spegelbild, drunknar i teet. Mina fotspår är som halsband, sitter ihop. Trä pärlor på ett tunt snöre. Jag önskar att jag satt ihop.