valrost

Trillar fram som en vilsen snöflinga som vintern glömde kvar, lämnar ett vitt spår av död efter mig och om man lyssnar riktigt noga prasslar det när jag andas. Han sa något om att ränderna som flygplanen lämnar efter sig är dragkedjor man kan öppna himmelen med om man sträcker sig tillräckligt högt. Skulle universum rinna ner då? Ögonen blir blå om man tittar på himmelen för mycket, men det gör mig inget. Trippelknutar flyter ut mellan revbenen, lättar från glansiga ögonlock och liftar med molnen som seglar förbi på havet som fastnat där uppe. Envisa hjärnspöken vinkar äntligen adjö, dom frågade efter mitt nummer men jag bara rabblade det första jag kom på. Mitt ansikte smälter ut över mitt kranium som biarnesås och betongen bakom fontanellen är behagligt ljummen. Luften är tjock av ultraviolett och sammet och man blir behagligt meningslös i jämnförelse med tusen ton luft ovanför mitt huvud. Vinden dirigerar trädkronornas orkester och dansar med godispapper och döda löv. Veckorna trillar mellan fingrarna när jag tänker efter. Jag försöker att inte tänka efter. Saker trillar mellan fingrarna om man tar tag i dom, kragar rycks ur trasiga sömmar. Vid vättern häckar dinosaurier och jag rullar inte längre i tusen kilometer i timmen över dammig asfalt, jag  räcker fula fingret till den fan som stal min svarta, ståtliga hingt i metall. Må djävulen ta dig. Kände mig sådär "spontan och lite galen" som i kontaktannonserna när jag dammade av inlinesen och steppade svettig och blåslagen till skolan utan vidare självbevarelsedrift eller verklighetsuppfattning. Vattenblåsor är ju ganska roliga att peta på.
Moder jord och jag sällskapar på balkongen och gula fingrar trycker ner sovande, blanka ädelstenar i djupaste röd och torraste beige långt under jorden där dom vaknar ur sin dvala och sträcker upp sina törstiga fingrarna mot solen. Jag känner mig allsmäktig och drabbas av vindlande högförräderi när koncentreat liv klibbar mot min salta, kuvade handflata och jag håller dom alldeles nära ansiktet så dom hör när jag önskar dom lycka till. Tänk att det verkligaste kan verka så overkligt verkligt. Vattnar jorden med otåliga blickar och moderkänslor, om jag älskar dom tillräckligt mycket kanske dom växer hela vägen till stjärna och då tar jag mitt pick och pack och lämnar den här dödsdömda planeten.