valrost

Jag köpte en håv på zooaffären mitt emot parken med den drömmande pojken i brons som pekar på molnen, den som har elva betongsteg ner till en spraylackerad, mörkblå dörr. Tre av elva trappsteg är trasiga. Dom har spruckit och blottar dammiga sår som moder natur vadderar omsorgsfullt med mossa och smuts. Håven har ett tvinnat handtag och är inte mycket längre än min underarm och består av två tjocka stålstänger täcka i fulgrön plast, dom påminner om två ormar som parar sig. Om man tittar genom nätet blir allt dimmigt och grönt. Den får inte plats på mitt huvud, mitt huvud får inte plats i den.
Nu har jag väntat två dagar i rad, stirrat upp i takdammet. Letat i köksfläkten, mellan besticken i kökslådorna. I skarven mellan min säng och väggen. Mellan sidorna i böckerna, i vinklarna och mellan soffdynorna. Jag har tänkt fånga dagen men jag hittar den inte. Jag vet inte ens hur den ser ut, jag vet inte vad jag egentligen letar efter.  Jag försöker hitta kryptiska meddelanden och ledtrådar men orden är lika tomma som dom ser ut. Jag stavar det bak och fram, upp och ner. meid epraC. Jag ska fånga den där dagen, var den än gömmer sig. Vänta du bara.