valrost

Idag väger ungefär tre gram tyngre än igår. 0.06666666666666667 gram per sekund som gör att visan tickar öronbedövande som pistolskott. Som trädstammar som går itu, tick fucking tack. Det är inte mycket, men tillräckligt för att smula sönder min ryggrad. Ansiktet känns varmt och kompakt som stelnande lava. Mina leenden ekar håltomma liksom dom lerbruna kakelplattorna på nedervåningen. Lika ihåligt som hörnet under porslinskåpet som alltid skramlade så fort han rusade förbi och vakumet på översta trappsteget framför ytterdörren. Jag sväljer ekot, det fastnar som svarta karborreband på insidan av bröstkorgen. Det rinner bak och fram, ut och in. Rinner ner i ett hålrum som jag så omsorgsfullt urholkat till vänster om blodpumpen. När det försöker krypa upp igen, som sömniga daggmaskar ur en glasburk, begraver jag det under ett lager av slem. Under tusen ton blytung blodsmak. En dag kommer dom bli fula fossiler.
Den blåhudade Indianhövding som brukade svansa omkring och dom kastanjeögon som jag tillät mig drunkna i vilar under daggvåt jord. Daggen klättrade på gräset, tappade greppet och rann ner igen. Jorden på mina skor biter tag i min halsgrop och försöker dränka mig. Fåren stirrade på mig genom duggregn och kolsvarta rektanglar från andra sidan elektriciteten som om dom undrade varför jag inte andades. Ögonen rullar som pingisbollar fyllda med betong och syra. Tinningarna puttrar som havregrynsgröt, varje bubbla som når ytan kastar en blick ner i gruset. I ögonvrån pulserar en transparant mask, den fastnar i den gråa himmlen. I ett fängelse av fallande regndroppar, ståltrådar som desperat håller himmlen från att lämna jorden alldeles naken. Jag håller desperat i min gråa himmel för att den inte ska lämna mig naken.