valrost

Idag sprang jag ifrån min skugga. Idag sprang jag så jävla snabbt att min skugga lossnade från hälarna och landade med ett blött duns i mossan och jag vågade inte se mig över axeln som dom gör i filmerna när dom blir jagade av salivslaskiga och eldsprutande och avrundsvrålande dinosaurier för då kanske den skulle komma ikapp mig igen. Barken och laven lämnade en kall, brun kyss på mina handflator när jag kastade mig över det fallna trädet vars färska sår skvallrade om att den nyss stupat och den mörka, ruttna insidan blottades i sterilt ljus som silades mellan regnmolnen. Tallarna omkring stod likgiltigt  i sina kappor av duggregn över knäckebrödshud och ignorerade liket vid deras fötter.
Kyssen på mina handflator blev till ett dyngblött hångel med när jag trillar framfota i leran men jag fortsätter att trampa som jag var ett uppvriden leksak och jag försätter upp, upp upp för backen. Lungorna vrider jag ut som blöta trasor med sur mjölk, hjärtat slåss och skakar galler i bröstkorgen men trådarna som sitter fast på mina våta axlar kittlar min puls med arsenik. Små skalbaggar av metall gräver ner sig i halsgropen och kolsyran i revbenen gör kullerbyttor genom ryggraden. Jag biter mig i tungan medans stumma stammar lämnar bruna regnbågar i ögonvrån och regnet smattrar ilsket på pannbenet för att sedan gömma sin i ögonbrynen och slicka sig längs tinningen och absorberas ljudlöst av det illgula svettbandet. Adrenalinet leker datten i mina vener och när skogen spottar ut mig i en soggig glänta kastar jag ansiktet mot regnet och stannar med armarna längs sidan som döda grenar.
Jag låter smaken av metall leta sig in i varendra vrå i min munhåla när bruset och våldet under min hud släcks med en tung filt av tystnad. Jag hör bara min puls som dovt och blött försöker komma loss från sitt fängelse under mitt käkben. När farten rinner av min kropp och späds ut i pölen under mina fötter öppnar jag sakta ögonen för att mötas av en likgiltig vägg av betong som hänger högt ovanför skogens trädtoppar. Sakta smälter gruset i botten av pölen, som brustabletter i ett glas med vatten. Under ringarna på ytan flätar mörkret sina fingrar i sina syskon för att i takt med att en liten ljusblå spricka krackelerar i betongen väva mig en ny, om ännu mörkare skugga.