valrost

Fram tills den dagen NASA hör av sig, får jag helt enkelt nöja mig med att flyta runt i Cyberrymden.

Under bröstkorgen ekar en halvmåne av vakum, hjärtat hänger som en dyngsur hängmatta. Gnisslar och klagar efter varje steg som vaggar den, turkosa snören dränkta i syra visslar och trasslar in sig i pupillerna. Friterat, en tjock deg av vetemjöl dämpar pulsen och fallet. Blockerar musiken och vattnar ekot med ljummet flott. Jag fäller ut skulderbladen som amputerade vingar och flaxar vått under kavajen, genom skolkorridorerna och genom trottarkantens vinklar. Jag vill ha en jävligt snabb bil att trasa sönder tiden med, riva upp stora sår i rustningen och lämna melankolins dova kropsshydda. Jag vill ha ett blankt piano att punktera andetag med, med flaggorna på noterna giftiga som scorpiontaggar. Ballonger fyllda med avgaser och majonäs, fläkas upp på furugolv och där ska plasten ska vila som Dalis klockor. Sylvassa och ihåliga. Jag vill ha en hög hatt att konservera tankarna i, tillräckligt stor att rymma gröten inuti kraniet innan det flyr upp i stratosfären och bara skalet. Jag vill ha en egen dammig måne som i sången man sjöng med glittertofsar i håret och gnälliga gympaskor, Jag vill ha och jag vill ha. Ibland tror jag att en björn bor inuti min mage.

Hösten tuffar på och jag tuffar tusen meten bakom. Hostar, haltar, snubblar, kalla det vad du vill. Hösten har svalt staden hel, utan att tugga en enda gång. Näshåren klibbar ihop med fruset snor när jag låter lungorna absorbera lukten ruttnande löv och avgaser som en torr svamp. Barken blottas som sårskorpor och träden står sårbara och nakna i stenhårda minusgrader. Röda högar av deras kläder prasslar kring anklarna, gör kullerbyttor och krossas under gummisulor. Vita korvar av andetag klättrar över horisonten och ner på andra sidan. Kylan som vrider ur benpipor som handdukar och jag rycker envist upp frostens rötter ur blött kött utan resultat. Hjärtat pumpar syra, i min ryggrad bor det elektiska ålar och golfbollar. Kisspölar och snorloskor glittrar ikapp på asfalten och Animal Collective skvalpar i mitt kranium med små, trubbiga kuber dig när blytunga kängor klampar målmedvetet och ihåligt som pulsen. Jag slingrar mig ur en puppa av existens, tävlar med min egen spegelbild. Jag spenderar dygnets timmar med att själdiagnosera mig själv och skriva listor. Jag vill dela in allt i spalter och svart och vitt och ditt och datt för att organisation är min sprillans, fina badring som luktar kemikalier och klibbar fint mot huden. 
Mina nya hatobjekt är: 1. Tjejer med höga hästtofsar som gungar uppkäftigt i takt med deras hurtiga steg mot gymmet. 2. Torra suddiummin som man tror är bra men sen är dom inte det. 3.  Människorasen.
Mina nya glädepiller är: 1. Barn som sover i barnvagnar med armarna i kors som hiphoppare. 2. Vika sedlar och vinkla pappret så kungligheterna ser tokiga ut. 3. När man väntar på bussen hittar något mellan tänderna som smakar helt ok. 4. Kissa riktigt hårt så alla i båsen bredvid hör. 5. Ljudet av frosten som dör under fötterna när man man går ut barfota tidigt på morgonen och dom små skalbaggarna som klättrar upp för ryggraden. 6. Inehållsförtäckning på finska 7. Bilderna på människor som ser ut som att dom bajsar på sportsidorna 8. Smaken av salt hud. 9. Samla på skrynkliga inköpslistor som människor slängt. 10. Ordet Iktuarpok.

I huvudstaden finns det röda rum av sammet som rymmer bisarra sammanträffanden och sammarbeten och några mer ord med samman kommer jag inte på. Två är bättre än en. Mikrofoner som tjuter och stämband som dansar av nervositet.

Nonsens nr 1

Träpanelen sjuder av mystik
undrar vad som finns bakom
En tyst minut för fåglarna
som krossas mot våra fönsterrutor
Bugar för korset som tog deras liv

Kvistarna gapar håltomma
tittar på mig
nafsar med ljummen blick
Trädens minnen har fastnat
gråter koda
Bläcken spelar ingen roll,
bara när döda löv faller

Viskade
Lovade om evig död
Blodet smakar metall,
som att bita i gafflar
Kvicksilver pulserar
innanför sandpappret och sågspånet
Lakanen frasar som morgonflingor
under trasiga tår

Väggarna ekar baklänges
och viker själen ut och in
Ekar elakt och kantigt

Rubikskuber
Jag lär mig inget av mina framgooglade algorytmer
Försöker tygla skakiga fingrar
med korslagda ben
Men vad gör man med tonen
fastslemmad i strupen?
Sjung en sång för sorgen


Nonsens nr 2

Kalaspinglor ljuder likt
sår genom natten
Gruset stämmer in
Infekterade äpplen
mumlar
smakar lika sött som blodet vi spillde
längs skolkorridoren

Sakta slukas våra drömmar
av svärtan och frasiga fingrar
Äts upp av ihåligheten

bli min 4-ever
5-ever
6-ever

Vattenblåsor som kratrar
Du rimmar fint med månen
med kosmos
Acne förklädd till fräknar
som växer fast
i min högra kammare

Kajalen flyter som ett bevis
på att du är
människa
Men neonen skonar ingen alls

Rosor är röda, smultron är blå
Stubiner brinner inte lika snabbt
som ordet "vi"
Inte lika snabbt som halmen
mellan revbenen

Tretton pojkar tog livet av sig
den natten
Hängde det på krokar
som vinterrockar