Vår får inte får
En knut dras åt i mellangärdet och kvällens överkonsumption av grönt te gör sig påmind men jag låtsas att det är vårkänslor och ligger kvar i sjöstjärne-formation på lakanet. Ler inåt. Det är egentligen för tidigt att gå upp. Morgonsolen gräver försiktigt in sina röda, varma fingrar mellan klibbiga ögonlock och bjuder upp dammet till vild vals i den tiger-randiga luften som om för att muntra upp mig. Jag sväljer slem. Sväljer igen. Tänker på att stjärnor och skärnor faktist inte alls är samma sak. Täcket ligger i en trippelknut vid mina fötter, fjunen på mina lealösa lemmar ser ut som guld i det brinnande morgonljuset. Små, röda hjärtan reflekteras i över väggarna från mobilen i fönstret. Dom darrar, nervösa av sin plötsliga existens, och gömmer sig långt in i hörnen. För varje brun fräken som flyter upp till ytan från baksidan av mitt kranium, släpper bröstkogen in en sockerbit luft mellan cementent och kalla tuggumin.
En sne kullerbytta och en enkelstöt förflyttar min morgonförlamade kroppshydda över det väsande golvet fram till fönstret. Jag sitter där en stund och räknar sockervadd på det overkligt blå himmlavalvet, försöker halvhjärtat lokalisera ett hårstå på tungan utan framgång. Klappar på min kaktus, kammar mattfransarna under den omöjliga vinkeln mina bara, bleka ben hamnat i. Jag slår med viss imöda upp knuten på mig själv och snubblar med min röda morgonrock dramatisk dansade bakom mina fötter, ner mot lukten av rostat bröd och marmelad.
En sne kullerbytta och en enkelstöt förflyttar min morgonförlamade kroppshydda över det väsande golvet fram till fönstret. Jag sitter där en stund och räknar sockervadd på det overkligt blå himmlavalvet, försöker halvhjärtat lokalisera ett hårstå på tungan utan framgång. Klappar på min kaktus, kammar mattfransarna under den omöjliga vinkeln mina bara, bleka ben hamnat i. Jag slår med viss imöda upp knuten på mig själv och snubblar med min röda morgonrock dramatisk dansade bakom mina fötter, ner mot lukten av rostat bröd och marmelad.
Skin fruit
Filmjölk
postsecret
Med vita knutar
Tick Takt
Slalom mellan gula pölar av galla om morgonen, svansen slokar snett åt vänster och jag kan räkna hans revben under dom svarta vågorna. Våra bröstkorgar passar ihop som pusselbitar. (Bröstkorg är veckans favoritord) Jag somnade bredvid honom på kakelgolvet igår. När hans matta pupiller slog bakåtvolter i pölar från tvskärmen såg jag en svart solnedgång på en blöt, röd savann. Jag såg cowboys och vita rektanglar. Men savanner är inte blöta och solnedgångar gömmer sig inte i min hunds sömndruckna ögon. Jag planterade min kalla nästipp i det varma havet bakom hans öron och försökte andas in det giftiga och trasiga till det lilla envisa hålet med kvicksilver bakom min halsgrop där det alltid verkar dra iskallt, hur hårt jag än stänger fönstret. Blåa naglar på gult tinades mot hans febriga tassar och jag viskade saker jag inte vågar berätta för mig själv.
Hundar är lättare att älska än människor. Enkelriktat, enfärgat, medströms, takt. Symfonier med tre strängar inte tiotusenetthundratjugosju. Som knutarna löser upp sig under vatten. Som rött garn drar efter andan i Ramlösa och slow motion. Om jag var hund skulle jag vara stor och mörkblå och kanske flyga och äta falukorv.
Hundar är lättare att älska än människor. Enkelriktat, enfärgat, medströms, takt. Symfonier med tre strängar inte tiotusenetthundratjugosju. Som knutarna löser upp sig under vatten. Som rött garn drar efter andan i Ramlösa och slow motion. Om jag var hund skulle jag vara stor och mörkblå och kanske flyga och äta falukorv.
Polska
Back to the future
Velvet Overground
Moskito
Lyktstolparnas ljus exploderar i stumma fyrverkerier på kvarterets fönsterrutor och jag känner för första gången på flera veckor blodet i fingertopparna. Husen andas tungt i den runda natten och stirrar med blanka, tomma ögon på mig när jag halkar förbi utanför deras rektangulära gap. Spöklika ansiktsuttryck ligger kalla och geometriska längs asfalten som de alltid har gjort. Kantiga kranium med vita knutar. Kvinnan med Schäfern har glömt ta in sin post. Fuktiga räkningar, fakturor, reklam, pangpris, inga brev. Undra om hon är ensam. Gruset har smält ner under isen och jag hoppar mellan asfalts-fläckarna för att få fäste. Jag är drottning över gatorna om natten, härskare över trafikdödade paddor och hundbajs. Jag är det döda tv-ljusets beskyddare och de trasiga lyktstolparnas trogna följeslagare. Ve dig som inkräktar mitt trasiga rike.
Ett isande duggregn blåser en ful mittbena och halsduken vägrar ligga kvar på min axel. Moder jord leker med det dummaste hon gett människoarten. Hoppet. Våren kommer inte. Om det börjar snöa nu tänker jag bara vända mitt bleka anlete mot himlavalvet, låta läpparna bre ut sig i ett frasigt leende och vänta på att snöflingorna ska smälta på kinderna och göra ont för vem fan orkar hoppas.
Pastell
Om jag hoppas på vår nu kommer jag ändå bara bli besviken.
Mellanrum
Tiden luktar ruttet kött och vanilj, nafsar mig i ögonen och vill att jag ska följa med. Lock i hjärtat Jag stannar kvar en stund till. Glömmer bort hur månen ser ut för jag vågar inte hoppa högre än såhär. Den tjocka isen slår hala knutar på luften i halsen. Huden brinner nu, jag släcker den med bläck och blåmärken. Jag släcker det brusande glaset med galla. I träden blommar dom svarta fåglarna och silar himlen från ensamheten. Solen dansar en dans med döden i skuggan av kolsyran och spiller sin värdighet över den trasiga savannen. Vassen viskar, saltet dansar med. Dom letar efter dig. Längst bak i bussen ramar jag in någons ansikte med verkligheten och inte ens bajs-bruna lockar kan rädda honom. Inte ens två sekunder av tyg.
overall
The a-ha experience
fuck you fuck this fuck yeah
grow till tall
Så snurrar universum åt höger igen och jag andas istället för kallsuparna. Smaken av klor sitter kvar där, som om dom gröpt ur min mun från insidan och alltid kommer passa med min gom, inte ens cigarettrök och främmande saliv kan sudda ut spåren. Jag vrider min spegelbild ur led, snubblar över orden, reser mig upp igen. Jag äter kiwi med skal för det har min moster lärt mig och det får mig att känna mig vild och farlig. Dragkedjan i plast ger ifrån sig ett gnagande, behagligt grubblande när jag drar upp den ända till näsan. Jag gräver ner händerna långt ner i fickorna bland krossade drömmar, flottiga enkronor och smulor av tuggumipapper och horisonten tänder eld i mina ögonfransar när jag halkar mot grinden med klagande, isländska pojkar i lurarna.
ignorera
Oh spine of mine
Bajsballad
Merry Crisis and a happy new fear
På senaste har jag tittat ner i asfalter mer än jag brukar. Låtsats att knölarna i snön är bergskedjor och landskap, gruset trädtoppar, pölarna bottenlösa hav. Jag flyger högt över allt och det biter i kinderna för att det är ju klart det är kallt i stratosfären. Tyngdlösheten bakom ögonhålorna smittar inte min bröstkorg. Betong kanske inte går att bota. Sten kanske är konstant. Jag behöver dynamit.
Andas i halsduken tills den blir varm och blöt, undvika blickar, räkna mina fötter. En två. Världen ser annorlunda ut när man tittar ner, gör statistik över fimpar av olika märken, röstar fram det finaste och mest estetiskt tilltalande fotavtrycket ( Min röst vinner alltid ) Hittar blöta hundralappar, inhandlingslistor i samma pastell som tuggummina på asfalten, nerkluddade med arga, torra bläckpennor. Jag ser var bläcken tog slut, hålet i pappret, frustrationen och hur orden sedan byter färg från djupaste blå till våtaste lila. Jag hittar på människorna bakom dom trassliga bokstäverna och bygger upp deras liv och deras brister och deras hemliga älskare och tjocka hundar och krossade drömmar. Sparkar små avgrunder på busshållplatsen som människor ramlar ner i och förvinner, letar reda på andra fötter med omaka strumpor och förälskar mig i dom. Går inte på skarvarna mellan plattorna för då dör man. Kroppskontakten som uppstår när en främling i fart och fläkt går in i min vassa axel och muttrar någon svordom jag inte kan urskilja känns finast, för visst gör det lite ont men min hud ekar så och jag ler alltid lite och känner mig lite mindre ensam när jag hittat balansen igen. Sakta ser jag till att flyta bort från verkligheten för att det ska bli lite lättare att andas. Jag försvinner sakta, en liten bit om dagen, som pusselbitar i snön. Dom lossnar och smälter ihop med fotstegen bakom mig. Dom försvinner ner i mellanrummet mellan sängen och väggen när jag sover och gör monsterna sällskap, fastnar i min spegelbild, drunknar i teet. Mina fotspår är som halsband, sitter ihop. Trä pärlor på ett tunt snöre. Jag önskar att jag satt ihop.
