valrost

Det känns lite som att hoppa höjdhopp i lågstadiet. Man tog fart, sprang som bara fan. Dom svarta shortsen prasslade och väste mellan låren. Hästtofsen fladdrade röd som en fana i famnen hos en lilagittrig tofs. Blodet rusade, hjärtat knuffades och trängdes om plats i bröstkorgen. Golvet kvittrade som sparvar mot gummisulan, blickarna i nacken jagade en som hyjenor. Man var ostoppbar, adrenalinpumpad, on the top of the world. Så kom flaxande, beniga lemmar ända fram fram till ribban och den ljuvliga slow motion man befunnit sig går av som okokt spagetti. Sväljer pulsen i en slemmig kallsup, tvärstannar och trillar omkull. Ribban i magen och mattan i ansiktet, lukten av svett och plast rinner ner i halsen tillsammans med näseblodet. Brännsår på knäet hjärtat. Inget vunnet. Längst bak i kön igen.

Samvetet greppar efter hjärtat som slinker mellan fingrarna likt en hal fisk. Min våta brynja kastar solkatter i björktopparna, krampande dansar jag i sanden och lämnar nakna kommatecken efter mig som smakar salt utan ord att dra i kjolkanten. Jag låtsas att tråden i min mungipa är en spindeltråd. Gälar frasar som cornflakes och munnen gapar tom som min ocean av leopardmönstrade lakan. Ögonen ekar som en bjällra av plast, utan ögonlock att gömma sig bakom. Tomma och vassa på låtsas. En bottenlös brunn med svart tjära som slukar den som lutar sig över kanten. En o-önskebrunn, dom sa åt dig att inte gå nära. Om du får tag i mig kommer du slunga mitt huvud i stenarna, lyssna på hur brosket krossas som en symfoni av minusgrader. Blodet kommer kyssa stenen svart, min brynja kommer fallera och fastna på dina läppar. Som paljetter kommer du tänka. Du kommer känna dig fin. Jag kommer vila mot den orangea galonen i ditt knä, blodet kommer lämna ett blött moln på plasten. Mina broskläppar kommer fortsätta mima som om jag försöker viska någonting och mina brunnar kommer fortsätta vissla. En sista spasm, jag kastar en blick över min axel och lämnar sedan mitt silverkärl och flyter upp genom dina näsborrar som en svans av kompakt luft. Sen slår jag mig till ro där bakom det blå och simmar vidare i ditt tankehav. Världen smakar klor, ett komvext universum slickar mina fingrar bakom en kam av ögonfransar.  Du har en liten skattkista i imiterat trä som släpper ut bubblor med jämna mellanrum som vilar skevt mellan sötsliskiga glaskulor i pastell. Här kommer jag bo tills någon slungar ditt huvud i stenarna till en symfoni av minusgrader, plaskar i dina visslande brunnar till ögon medans du blöder mot galonen. Du kommer lämna ditt patetiska plastkärl och smaka kloret.

Om jag var ett tåg skulle jag aldrig stanna. Jag skulle ha tomma vagnar och låta den stympade horisonten fylla dom med flackande ögonblick och vind. Dom som vill med får springa ikapp, tiotusen kilometer i timmen. Jag skulle elda tankar som bränsle och spy ut svarta korvar av sot på den marinblå himmelen. Himmelen är marinblå för att den är avundsjuk på havet. För havet har en botten.
Jag skulle mosa kungligheternas leenden på mynten som barnen placerar på rälsen. Mosa dom tills dom blir fula och flytande och ingen kommer älska dom någonsin igen. Jag skulle vissla genom hålen i bergen. Riva stenen med min fart. Jag skulle susa över öppna fält och punktera dammmoln och trasa sönder skeva broar. Jag skulle aldrig någonsin stanna.

Himmlen smakar sotig vanilj och kvicksilver. Tystnaden vibrerar på trumhinnan, trädtopparna ekar ihåliga och gräset gråter dagg. Kvarterets kött slukas av madrasser och duntäcken och lämnar tiden kliniskt ren och blytung i mina kuvade händer. Jag gör en en ängel. Den går sönder när jag reser mig. Det är jag och en trasig sparv som är vakna, den skriker och smular sönder tystanden som brödsmulor och jag skriver mitt svar med pekfingret i det gyllende gruset. I himlavalvet rymmer pulsen och det bottenlösa havet i min halsgrop. Blek och kall som den frusna reflektionen i smutsiga vattenpölar men ren som pärlemor. Så stor att färgen på insidan av bröstkorgen flagnar och bjälkarna täcks med en päls av skrikande, torr frost. Jag sväljer ett bowlingklot eller två.  Blicken snubblar över luft och ihåliga stenar, slickar trottoarkanten med ögonfransarna. Halsen visslar ihålig som en flaska av marinblott dam. Nikotinet får fötterna att domna. Kajor blir svarta stjänor på en vit himmel när molnen slukar vaniljljuset som av avund och brinner upp i sekunder av marmor. Stilla seglar morgonen in med segel fylld av andetag, vid rodret viskar en spegelman och ett timglas med kokain. Besättningen släpar fötter rasslar kedjor andas skum sväljer blickar. Skeppet lurar bakom varje blank tanke av klor, dömd att segla på sylvassa vågor av glas tills evigheten tar slut.

Trillar fram som en vilsen snöflinga som vintern glömde kvar, lämnar ett vitt spår av död efter mig och om man lyssnar riktigt noga prasslar det när jag andas. Han sa något om att ränderna som flygplanen lämnar efter sig är dragkedjor man kan öppna himmelen med om man sträcker sig tillräckligt högt. Skulle universum rinna ner då? Ögonen blir blå om man tittar på himmelen för mycket, men det gör mig inget. Trippelknutar flyter ut mellan revbenen, lättar från glansiga ögonlock och liftar med molnen som seglar förbi på havet som fastnat där uppe. Envisa hjärnspöken vinkar äntligen adjö, dom frågade efter mitt nummer men jag bara rabblade det första jag kom på. Mitt ansikte smälter ut över mitt kranium som biarnesås och betongen bakom fontanellen är behagligt ljummen. Luften är tjock av ultraviolett och sammet och man blir behagligt meningslös i jämnförelse med tusen ton luft ovanför mitt huvud. Vinden dirigerar trädkronornas orkester och dansar med godispapper och döda löv. Veckorna trillar mellan fingrarna när jag tänker efter. Jag försöker att inte tänka efter. Saker trillar mellan fingrarna om man tar tag i dom, kragar rycks ur trasiga sömmar. Vid vättern häckar dinosaurier och jag rullar inte längre i tusen kilometer i timmen över dammig asfalt, jag  räcker fula fingret till den fan som stal min svarta, ståtliga hingt i metall. Må djävulen ta dig. Kände mig sådär "spontan och lite galen" som i kontaktannonserna när jag dammade av inlinesen och steppade svettig och blåslagen till skolan utan vidare självbevarelsedrift eller verklighetsuppfattning. Vattenblåsor är ju ganska roliga att peta på.
Moder jord och jag sällskapar på balkongen och gula fingrar trycker ner sovande, blanka ädelstenar i djupaste röd och torraste beige långt under jorden där dom vaknar ur sin dvala och sträcker upp sina törstiga fingrarna mot solen. Jag känner mig allsmäktig och drabbas av vindlande högförräderi när koncentreat liv klibbar mot min salta, kuvade handflata och jag håller dom alldeles nära ansiktet så dom hör när jag önskar dom lycka till. Tänk att det verkligaste kan verka så overkligt verkligt. Vattnar jorden med otåliga blickar och moderkänslor, om jag älskar dom tillräckligt mycket kanske dom växer hela vägen till stjärna och då tar jag mitt pick och pack och lämnar den här dödsdömda planeten.

Blodet flöt som smälta gelehallon och dörrknoppen gick inte att vrida, det pastellfärgare golvet i imiterad marmor ekade under alldeles för svarta skor och rullväskorna knäppte montont när hjulen rullade över fogarna. Lägenheten luktade lotion och var klaustrofobiskt avlång, jag klev rakt in i 80-talet med kallsvettiga händer och kvälningar. Flygplansmaten slog kullerbyttor i magen och jag slog kullerbyttor i dubbelsängen i gräddvit plast, glittrande låtsasstenar och flagnande guldfärg och fjädrarna i madrassen gnisslade i kör som jag är ganska säker betyder "välkommen" på möbelspråk.
Ulf, en 50+ långtradarförare med güntermustash och speedos från Norrland hade omtänksamt nog lämnat sina smutsiga nikestrumpor som dansade förföriskt i draget från balkongdörren tillsammans med brödsmulorna runt brödrosten och ett femtal romaner som han författat själv. Sidorna var sträva och luktade torrt av kemikalier och ryggen gav inga tecken på att någon mänsklig själ faktist gjort annat än att halvhjärtat bläddra igenom den. Jag gjorde detsamma och det hann flimmra förbi ett dussin "Vällingaryd" och "baggis" i en suddig skugga av något i stil med "Bengt" och "bensinmack" innan jag kände gallsmaken i gommen igen. Böckerna låg nog ganska bra där dom låg.
Gran Canaria gick i nyanser av smutsigt tegel och dammigt kaffe, planterade palmer gungade behagligt på luxiösa, konstbevattnade golfbanor som låg som felplacerade färgklickar det karga landskapet. Dom vulkaniska kullarna rullade torra och döda i det obermhertiga skenet från det vita klotet på himlavalvet. Vassa klippor ignorerar tålmodigt de skummande vågorna i blötaste blå som leker tafatt tjugo meter under golvet på bussen som slingar sig otympligt och en bra bit över hastighetsgränsen på landsvägen mellan byarna. Asfalten slickade sig som svarta ormar längs kustens knäckebrödskant. Beirut flyter genom lurarna och solglasögonen glider ner på min svettiga, fläckbeklädda näsa i den rutiga skuggan som min solhatt kastar över mitt ansikte. Mellan sidorna i min bok ligger svart sand och solsken, hetsiga mopedister i badshorts och hästsvans misshandlar sina signalhorn och rynkiga, sönderbrända kroppar ligger uppradade likt cigarrer i en ask på smaklösa handukar inhandlade i närmsta sovenir-butik. Min moster, min kusin och min Mor och jag äter nybakat bröd och tomater på balkongen varje morgon och dricker blaskigt, Spansk kaffe till ljudet av morgontrafiken och våra grannars dagliga dispyt. Poolen gapar ljusturkos och tam fem våningar ner och havet skrattar skummande och överlägset i jämnförelse till sin kliniska avbild. Jag lyckas på något vänster trassla med grundinställningarna på den knubbiga TVn och en Indisk, kristen kanal vid namn "rainbowTV" blir det vi gemensamt åtnjuter på kvällen i det kvava köket på plaststolarna med en ljummen CubaLibre.
Jag boogiesurfar och fläker upp mina smalben i den dånande Atlanten, bondar med de kringströvande gatukatterna och pallar kockosnötter från grannhuset tillsammans med barnen. Familjen Elveblom bjuder in oss på en grillkväll med havets alla frukter och blaskigt bål, jag äter regnbågsfärgade popcorn och smuttar på en Mojito till ljudet av syrsor och det brusande havet. Mitt salta, trassliga hår tämjer jag med en tjock fläta som löper ner över mitt högra nyckelben och min vintertrötta kroppshydda absorberar desperat varje soltråle och ljummen vindpust som den får tag på. Jag lever på mangosorbé, vattenmelon, bokstavskex och grillad bläckfisk. Vi tar båten till de mindre sönderturistade grannbyarna när solen ännu inte står som högst och besöker marknader, restauranger och fiskehamnar och jag faller handlöst för ett slags Spansk Venedig och försöker ångestladdat och desperat fånga ögonblicken av perfektion med min billiga engångskamera. Sekunden när Fiskaren med cigaretten i mungipan håller uppe det turkosa nätet symetriskt korrekt framför ansiktet, när svettpärlan från den sandiga joggarens nästipp släpper taget, gnistan i flickans violblå ögon som reflekteras i glassbarens flottiga glas och när servitrisen snavar över sina glammiga flipflopp och avslöjar under den tafatta räddningsmanövern tre millimeter av den ceris-rosa spetkanten under sin jeanskjol.
Bakom Gran Canarias neonskyltar, kylskåpsmagneter och solstols-landskap finns det fortfarande lite karaktär kvar för den som inte nöjer sig med klorerat vatten och sovenirer men den kvävs sakta under den överväldigande charter-pulsen. Svenska kyrkan hade till och med slått sina envisa rötter i en av kuststäderna där tanterna broderade grytlappar och påsk-pyntade under tiden de knaprade på sina torra kanelbullar och läste svenska dagbladet. Min nära intill obefintliga solränna har redan försvunnit och man trillar lydigt ner i samma söndertrampade stig men mellan inbiten bitterhet och klaustrofobi andas istället våren och gör stegen tre gram
lättare.

(Min kära Mor fotograferade aktivt med sin halvtaskiga mobilkamera när jag minst anande och mitt kameraskygga sinneslag överlistades med ljämna mellanrum av hennes slughet när hon inte lyckades övertala mig att posera krystat under tiden hon fumlade över knapparna. Min engångskamera är ännu inte förbrukad men kommer att publiceras snarast)

"Vad krävs för att någon som du ska stanna? Viska vack kra ord och ligga nära koå kom ta mig med storm, snälla"

"hej felix. jag tycker du ær fin ochhelt jætte bra. ppuss. ledsemn om du inte riktigt an se vad ddet står. skrivmaskin suger"

"jag önskar jag var en dlfin"

"molntussar. narvalt. æckligt. usch va"

"jag kænner mig som en detektiv nu."

"rosa.gurkaJhejsn"

"loves horses and her boyfriend to någon, sjunger. fredag creamsoda. d d det skulle vara fint med en sånhär jag fäll hamdlöst för hans ögon han var allt"

"hej jag hete hejj och är just nu jävligt kåt i enröd hårig tjej somj ag int vet namne på. jaaaaaaaaag är desperaaaaat i bruden... hur sk jag gör a varför har gud strasffat mig åhär.. sk a nulevaiexil somen unk inöd skkkkkkk kkkkkkkk" Jag tänker låtsas att den rödhåriga ( röda, håriga ) bruden är jag.

"visst finns det d ag ar då det k an göra ont att se dig raml a hær omkring. konstig a krumelurer som formar bokstæver . som formar ord somfår betydelse"

"ämnet är: arga människor. ddetta ar llsa., vad äreentligen en arg människa,, jg... med det är då självaste helvett... nu skiter jaag o ski. ny start. nu blev det mycket lättare att skriva om arga människor för jgg blev precis en sådan, varför undrar ni, jo för att den som uppfann denna styggelse. styggelse till maskin v ar ant gligen full, hög, eller rent av bara jävligt pantad,.. duger inte penna kanske,jja... ny fräsh början igen då..... svårt att hålla sig till ett ämne när man knappt kan hantera bastarden till maskin alla här inne idag verkar vara äüldüg. väldigt svåra, speciella, missöfs missförstådda, ja till en viss dell är ni väl det för jag förstår då fan inte det har nog dock m hur f an formulerar jag mina meningar. man kan tro att denna somskriv personen som skriver detta genomgår en stroke, suddiga.in linser samt"

"uppsnærjd ide. uppsnærjd i det blå. dommmåste læra sig gå det ær vad folk sæger nær det ær vi två. vi måste hærifrån, den här staden drar ner oss till botten av ån. dekadensen ær hård allamina vænner har gett upp sömn:. dekanden ær så svårt ochjag har aldrig fångat en enda dröm. jag stårframför speglen, jag vill förändra all och allt ja g ser i den. du har varit ute i værlden i flera år nær jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå. så uppsnærjd i det p blå. prinsessan eva, i nylacker ade skor. h_lmon ær min væn, eva jag hænger mig för kærleken. var inte så högtid_lig. du med din dramatik ochstedlodld. en dag kommer jag och du ver kligen bli gamla med jag ælskar dig nu"

"Abdulla var ute ochckakade s sin matta sen kom grannen ch frågade om ha ej ej an hejsan vad händer denna underbara dag åhåhåhåhå"

"Sagan om en grodan, oj groda. det var en gång en ledsen groda lågnt ute i skogen,. han drömmde om att den dag bli kär i en vacker flicka med långt blondt g hår. problemet var att han var en ful, äcklig, slämmig groda. varje gång han försökte kyssa en vacker blond flicka"

"ehej hej på dig. jag hoppas du vet att du ær ælskad och værdefull jaghoppas du vet att jesus ælskar dig mer æn du och jag k rst på. det ær bara g ud som kan fylla vår"

Och sist men defeninetivt inte minst, Marcus Albinsson, vinnaren av novellduellen med temat "kungen":

"okej, det var en g ång ett land som kallades sverige. okej. så var det minsann. visst var det så. sverige var fullt med olika folk och annat. lösa föremål som flög i vinden. allt rörde sig i en, i en, rörelse. en turbulens av melankolisk lycka bland svensson svensson. sverige hade en k kungafamilj. haha. och denna familh var ririk. jag ær inte politiskt inriktad. den var rik. sverigen konung hette bengt, minsann, och han hade flera stycken banr att uppfostra. han hade pnegar så han kunde ge dem glass nær som helst. oftast nær de ville ha glass. men ibland köpte han fel. dom gillade piggelin. konungen av sverige var ett dystert sinne dock med stark karakör karaktär. han var kung, han kunde göra som han ville. men han var fångad i sig sjælv och ville inte gör något. finns det inget annat æn allt det hær. brukade han tænka nær han k olla ut över det fyrkantiga landet svea. nej, var det så. åh. var det så. barn, fru som inte tillfredställde, en vacker flicka i ungdomens dar men gammal, tråkkig, fyrkantig idag. hund, flera stycken hade han, men gå ut han aldrig hann... minsann. kungen hade en bankett fær slækten och vænner. han åt utan att dyllas. ingen vila för de som aldrig finner tomrummet i sig sjælva. han var dyste r, likgiltig. nu skall jag hålla ett såståttligt tal sa han i mitten av middagen och alla dess tillbehör. dipp dippen stelnade:. han sa, jag orkar inte vara olycklig. men mina sinnen t försvinner inte om jag reser ut i den vida værlden, man kan ej fly från sig sjælv sjælv. konfunderade och mycket riktigt funderande kolla alla påden ståtliga kungen. jag læmnar er alla till er sjælva. må ni finna, fylla, fylla upp, tomrummet i erat respektive hjærta. man kan sæ sækert ha k ul hela tiden, man kan sækert varalycklig hela tiden. men jag har inte lyckats. han hade en colt. 45a steel gun in hand, powerd by gas turbine and amagasine of b yullets. jag... sa han, sade han lyckligt. dog med ett leendeppå læpparna. han sköt sin hjærta itu på mitten. clownen skrattade"

Fjärilarna slåss blodigt i mitt pilträd och kvarterets ungar vrålar indiana-jones låten och jagar varandra med bandyklubbor på gatan. Jag kan inte somna om och gör hemmagjord melonglass till frukost som jag enligt tradition äter alldeles för snabbt på min balkong för att få sådär ont innanför huvudet så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Under huden sväller venerna som maskar av vårvärmen och kråmar sig obekvämt när jag spelar luftpiano på dom randiga skuggorna pinnstolens bleka rygg kastar på golvet. Jag har jord och snor under naglarna och sår på knogarna, mina tummar är armerade med rosa efter att gång på gång flåtts av sina långa, ståtliga grannar. Man kan fortfarande ana ett hakkors på höger handled och det som i själva verket är vad som är kvar av en röd bak-och-fram klocka jag målat (i hopp om att tiden skulle börja gå baklänges) ser ut som ett stypmärke i linje med ett perfekt cirkel-format ärr som faktist inte alls är från en fimp. Jag funderar på om jag borde tatuera in en ledsen gubbe på ena handflatan och en glad på den andra för att ge min omgivning en chans att uppfatta mina inkompetenta, barnsliga känslomönster men trassliga regnbågar går inte riktigt att dela in i svart och vitt. Men tänk va, hur enkelt allt skulle vara.
Igår var 16 timmar koffein nonstop. Kulturhuset var fyllt till brädden med rockstars, fula frisyrer och pastasallad och mina fötter kändes som varma blodballonger fram mot småtimmarna. Ett behagligt smatter ljöd genom kulturvinden och några få vågade slå sig ner och knacka in några bokstäver på de gamla skrivmaskinerna som stod rygg mot rygg på vita spetsdukar. Resultatet av några kallsvettiga, ångestladdade novelldueller och uttråkade, nyfikna klåfingrade vemsomhelstare höll mig uppe hela natten, fascinerad av hur fint något fult (mänskligheten) kan vara. Bland felstavade ord, kent-citat och bläckklumpar hittar jag litterära mästerverk och hemliga kärleksförklaringar som gör mig stum av förundran.

Helgen har åter tagit fram mina bättre sidor men ingenting går inte att bota med alvedon, tusen liter vatten och en löjlig mängd självdistans. Sex stycken blåmärken, en blodblåsa (ganska fin) hakkors i ansiktet och minnesluckor stora som höghus. Kunde bokstavligen lokalisera gårdagens lunch i mitt hår när jag försökte dusha bort illamåendet på morgonen. Eftersom att min image mer liknar en silverfisk i respirator under någons svettiga skinnsoffa så har jag inte mycket att fara för, dock kastar jag ut ett snörpligt, otillräckligt "Förlåt" i internätets svarta djup till dom stackars varelser som var så illa tvugna att skyffla upp mitt maginnehåll och största delen av det som kunde vara min stolthet från toalettgolvet. Om jag faktiskt hade någon gnutta självbevarelsedrift kvar, förmågan att tänka logiskt och inte fingrat på pappas undanskymme av syndigt mörkt, urinfärgat helvete skulle det inte gått så långt. Men det gjorde det, så there you have it. Jag är nu officiellt världens sämsta fyllo.
Moder natur driver för den delen med mig och jag envisas med att bära min nyinförksaffade fuskpäls och lufsa runt som en björn i skolkorridorerna men när man äntligen vant sig vid kylan så kommer värmen igen och man får nog egentligen inte önska tillbaka snön men det gör jag ändå. Om en vecka lämnar jag det påsk-fula Sverige med min mamma, moster och kusin för att få sand mellan tårna och fjällande näsor bland tjocka turister på Puerto Ricos stränder. Lägenhet med havsutsikt och balkong, fem minuter till vattnet. Jag tänker äta vattenmelon och bygga sandslott med kusinen dagarna i ända. Förhoppningsvis ska det hålla klaustrofobin i schack fram tills sommaren. Idag såg jag en man med hästtofs köpa sju stycken 50 cl flaskor med ättika i affären och påse chips. Läser Alice i underlandet, dricker hemmagjord fläderblomssaft, tittar på dom vita sträcken på himmelen och tänker inte längre på föroreningarna utan istället på om solhatt kanske är min grej ändå.