Frankly my dear, I don´t give a damn.
Fann en väldigt liten ( 10*15 cm ) anteckningsbok med paljetter på som jag hade stulit från min kusin när jag var liten, där jag hade skrivit meningar som jag gissar är samtal mellan människor jag lyssnat på, och frustrerade och irrelevanta målningar med torra tushpennor . Det som jag trodde var resultatet av en 8-årig flicka med kletiga händer, en penna och livliga vanföreställningar var faktiskt texter skrivna spegelvänt. Jag hade försökt i alle fall, och några meningar lyckades jag med viss möda tyda. "Om limousiner är jättelånga behöver man inte åka i dom" Inte... riktigt säker på vad jag försökte antyda.
Jag ville gråta lite när jag kom ihåg vilken fan jag var av Leonardo Da Vici ( Fast jag var inte medveten om att han hette så. En man i skägg som vet allt, var min benämning på honom ) när jag var yngre. Måste hittat någon bok om Karln´och börjat skriva hemliga saker baklänges, precis som honom för att sedan ge upp av ren frustration och låta det falla i glömska. Dör lite. Det finns till och med märken efter mina kladdiga fingrar.
HUR som helst, här om dagen bestämde sig Jennifer och jag för att en promenad i vår granna stad alrig sitter fel. Vi letade febrilt efter Lussekatter, men konditorierna hade bestämt sig för att det var på tok för tidigt på året. Så vi nöjde oss med en gräddfylld sak som smakade spännande, även om grädden hade emigrerat till den västra sidan av bullen, som inte alls var min del. Vi pratade om världsliga ting och lekte med de köttätande växterna till vi blev ut slängda, och sminkade glittriga blåmärken inne på Åhlens utan vidare framgång. Sprang iväg till biblioteket och Jennifer åt en smörgås och jag en bakelse med en torr kiwi på och gammal grädde. Vi planerade våran framtida karriär inom filmbranschen som surrealistiska regissörer till bland annat filmen "En kiwis bästa dagar" Som kommer vara 6,66 minuter lång och endast filma en ensam kiwi i hörnet på ett serveringsbås ( inspirerad av min bakelse såklart ) i fastforward som sakta skrynklar ihop och dör samtidigt som suddiga människor går förbi i bakgrunden. Låter som en hit, tycker ni inte? Det kommer också förekomma en hel film där det under hela tiden kommer vara en fluga på skärmen, och allt annat kommer vara irrelevant förutom bilder på barn i underkläder som du inte kommer märka för du inte ska göra det.
Läsa böcker om Punk, älgar och spännande gatukonst för att sedan bege oss till Peset där det spelades musik av Musik2orna, och jag fick en nästbästakompis som hette David och var fin fast jag inte träffat honom innan. Långt uppe i hörnet satt vi och jag applåderade så mycket jag orkade. Förutom dom fånigt nostalgiska Sum41 låtarna så var det tolerant musik. Det var en karl där som jag hört growla på Gårdsband, men som kunde sjunga jättefint och då blir man gladapa. Promenera hem i regnet fast jag inte alls ville hem. Har glömt bort hur man sover.
Pappersväggar
Jag har fortskridit min äventyrliga utforskning av våran kvava källare, och har funnit en påse med gamla frimärken som räcker sig så långt bak i tiden som 1939. Då fanns inte en massa människor. Inte mina föräldrar. Inte... en massa människor.
03.56
Jag sitter här i ihopkurad i det mörkaste hörnet jag hittade i mittrum med en stor balja där frimärken lossnar från det trygga, beiga kuveret och simmar lite tappert som en halvt död fisk mot ytan. Hittade en stearinstump och tände för jag såg inte vad jag gjorde. Ställde upp speglar mot väggen så ljuset reflekterades och lös upp hela den gråa natten som fastnat i väggarna på mitt rum.
Hårtork, pincett, kallt golv och knästrumpor. Stearin, brända flugor, Lim och förlorade drömmar.
Med skrynkliga fingrar drar jag sakta av det sköra frimärket, och funderar på vem som skrev brevet. Vems våta tunga som slickat baksidan av frimärket och vems fingertoppar som tryckt fast det på kuveret och lagt det i brevlådan. Var det ett par Mint doftande tonårsläppar med räls och busiga slangord, eller en tandlös käft med rynkig hud och kaksmulor? En halvmullig, nazistisk sjöman med och en underlig besatthet av att sjunga John Eltonlåtar baklänges som skriver en fumlig kärleksförklaring till den fräkniga Grannpojken hemma i Bratislava?
12.28
Så nu har jag ett halvt golv täckt med blöta frimärken och Karln´ från musikaffären har inte hört av sig. jag vill ha min gitarr. Jag vill ha den, sen vill jag klä den i frimärken. Det vill jag göra.
Jag tänker nu fördriva tiden med att skissa på återvinnings uppgiften jag har tills imorgon och baka Lussekatter. Mest baka Lussekatter.
MAX 40W E14
Bytt två Glödlampor idag och tagit sönder en. Jag är ju så nedrans händig av mig.
Gömde mig i vår källare en stund när solen höll på att gå upp och jag hade mina vanliga Morgon-kväljningar. Ville vara naken för inga kläder verkade passa mitt bittra humör, och ville inte gå upp igen för då skulle Föräldrarna märka att jag var vaken. Dumma elaka kalla dumma källargolv som förhindrar min nakna framfart.
När jag slutat fascineras av min knottriga, bleka hud letade jag igenom mammas undangömda Kartong med gamla kläder. Hittade fina Hängsebyxor som jag planerar att ha på mig på måndag, och skjorta som luktade skalbagge som allt annat där nere. Trampade på en Julgranskula som gick sönder och blodet och dom spegelblanka skärvorna bildade något som såg ut som en arg sten med hår som blir jagad av flera glada stenar med dålig andedräkt och sandaler. Eller möjligen John Lennon med mjäll. Det gjorde inte så ont. Slickade på en klump av frusna hjortron från frysboxen och hittade en ensam fastfrusen Twister som fick hålla hjortrona sällskap nere i min Missnöjda Mage. Bakom dammiga Fiskskålar och lustiga inlagda grönsaker hittade jag några gamla Tyg-färger, så jag planerar att slänga ner lite tråkiga kläder i tvätten och färga dom fina. Gul, grön och rosa. MEN ÄNDÅ. Lite omväxling skadar ju inte nu när höstmörkret gör allt grått och tråkigt. Måste till Myrona och hitta en grammofonspelare, min Mor äger nämligen ett flertal Tintin skivor som jag vill lyssna på innan jag stänger in dom i ugnen och gör märkliga skålar.
Blev trött igen och gick och la mig i badkaret som läckte så jag blev blöt och ledsen och gick och lade mig upp och ner i sängen för sova vanligt är inte roligt. Vaknade på rätt håll.
Jake som skulle ta med sin tröja igår men glömde den i källaren, jag slo g mig för pannan jätte hårt när jag märkte det. Tankspridda pojke. Annars så hade vi ganska trevligt, fast filmen inte var sådär utomordentligt fantastisk. Blåa Chips förgyller det mesta. Vi turades om att somna lite, så vi kunde förstå handlingen. "The Big Labowskij". Eric kom, det var Jakes granne. Han frös om sina händer. Sitta i köket mitt i natten och samtala om våra misslyckade fyllor. Viska. Far betedde sig som en kuk.
"Be Quiet, Homo!"
STUMFILMER. ÅH, HERREGUD STUMFILMER. Jag har nu suttit med knäna under hakan och uppspärrade ögon i Timmar med en burk Grön Tomat Marmelad och skrattat högljutt i stort sätt hela denna mörka Höstdag. Datoreffekter och snabba bilar och Pistoler och Skärpa är så förskräckligt överskattat. Jag har också pausat varje gång jag såg en fluga på filmen och pekat på den och sett väldigt nöjd ut, och den vita texten Prnt Scrn Knapp böjar sakta nötas bort. TREVLANS SÄGER JAG. Det fanns en hund som hette "Homo", jag ska döpa mitt barn efter honom.
The man who Laughs ( 1928 )- Paul Leni
Det våras för Stumfilmen - Mel Brooks
Pandoras Box ( 1929 ) - G.W Pabst
The Cocoanuts ( 1929 ) The Marx brothers - Robert Florney
Nos Feratu ( 1922 ) - F. W Murnau
Jag har för övrigt lekt schnell flicka och stannat hemma och hållit min Kära Far sällskap, För både Mor och Syster är bortresta. Tyst och skönt. Jag köpte en Kokbok med Thailändsk mat i till honom, så han ska sluta släpa hem ljummna Pizzor fram mot kvällen. Ett fint kort med en Enhörning till paketet, för dom är tuffa. HAN BLEV GLAD.
Vi var hurtiga och bestämde oss för att faktisk använda den samma kväll. Jag fick promenera till en spännande affär nere på Torpa och köpa spännande saker av Kvinnan med Exotisk brytning och glittriga byxor. Dom hade inlagda ägg där. Men jag köpte inte några.
Utan vidare katastrofer så lyckades vi göra något som skulle kunna liknas vid den fina bilden i boken. Nej. Men det smakade gott, och jag fick näseblod under måltiden och blodade ner hela tallriken, men var glad och åt upp allt som en väluppfostrade unge jag är.
Vi besökte Farfars Grav, och jag frågade massa dumma frågor och sade dumma kommentarer som jag brukar göra när jag inte kan hantera människor som gråter. Ironiskt nog fick vi inte eld på tändstickorna när vi skulle tända ljuset på graven, och skrattade lite. Karln´ rökte faktiskt ihjäl sig. Timbo var fin och Urinerade på Gravstenarna.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag blev lite kär i en Tjock Köttätande växt och tog hem honom och planterade honom omsorgsfullt i en trasig Grej med ett handtag på. Kvinnan i Kassan tyckte nog att jag hade besynnerliga Solglasögon, för hon tittade lite konstigt på mig. Men Anna sa att dom var fina. Solglasögonen då. Och det var dom. Heflof heter han, och han äter snälla barn. Men inte för tillfället, han försöket nämligen dra ner lite på kilona. Jag försöker förklara för honom att Kurvor uppskattas, men han lyssnar inte. Jag har sprungit runt och letat efter undernärda små barn, eller döda flugor som ligger under någon fåtölj badande i damm. Hittade en fjäril. Eckel sa Heflof.
Makrill med Tomatsås
Grejen med att äta Makrill i Tomatsås är att få upp det där sista slafset som befinner sig i hörnen av Metallbehållar vid slutet av måltiden. Många slänger det. Dumdristiga Människor slänger det.
Det är finurligt på det sättet att det krävs en väl utarbetad taktik för att få upp det. Du måste Bemästra Tomatsåsen. Förstå Tomatsåsen. Utrustad med gaffel och inga aningar om det tragiska slutet ( För det gick ju så bra hittills ) kommer du inte uppnå något. Du kommer förgäves skrapa med gaffeln som nonchalant låter den utsökta mosade Tomaten slippra mellan dess Vassa, stål tänder.
Du behöver en Sked.
Men nu har du ju en Gaffel. En kladdig Gaffel. Du vill ju inte springa ner till köket och hämta en Sked. Ner för den långa, farliga trappen. Över det hårda, kalla golvet. Genom den oändliga hallen med det smaklösa mattan där blodtörstiga Syskon befinner sig, redo att tugga på ditt huvud och äta dina inälvor. Du kan inte äta Makrillen med en Sked. Desperat börjar du slicka upp såsen från insidan av behållaren, men skär dig på den Vassa kanten. Järnspikar. Du känner hur blodförlusten får rummet att snurra. Du kan inte sluta. MÅSTE. HA. UTSÖKT. SÅS. Du flämtar. Blodet svämmar över och rinner över lakanen som suger upp den varma vätskan och färgas mörkt röda. Tjutet i öronen avtar och du ramlar ihop på golvet. Bitar av din tunga simmar fridfullt runt i blodet som fyller din munhåla, och rinner ner för din hals. Öppna ögon. Du gurglar. Du säger något som ingen kan urkilja.
Ghhsåååågs. grghhrl. GHHHSÅÅSGHL.
Det är finurligt på det sättet att det krävs en väl utarbetad taktik för att få upp det. Du måste Bemästra Tomatsåsen. Förstå Tomatsåsen. Utrustad med gaffel och inga aningar om det tragiska slutet ( För det gick ju så bra hittills ) kommer du inte uppnå något. Du kommer förgäves skrapa med gaffeln som nonchalant låter den utsökta mosade Tomaten slippra mellan dess Vassa, stål tänder.
Du behöver en Sked.
Men nu har du ju en Gaffel. En kladdig Gaffel. Du vill ju inte springa ner till köket och hämta en Sked. Ner för den långa, farliga trappen. Över det hårda, kalla golvet. Genom den oändliga hallen med det smaklösa mattan där blodtörstiga Syskon befinner sig, redo att tugga på ditt huvud och äta dina inälvor. Du kan inte äta Makrillen med en Sked. Desperat börjar du slicka upp såsen från insidan av behållaren, men skär dig på den Vassa kanten. Järnspikar. Du känner hur blodförlusten får rummet att snurra. Du kan inte sluta. MÅSTE. HA. UTSÖKT. SÅS. Du flämtar. Blodet svämmar över och rinner över lakanen som suger upp den varma vätskan och färgas mörkt röda. Tjutet i öronen avtar och du ramlar ihop på golvet. Bitar av din tunga simmar fridfullt runt i blodet som fyller din munhåla, och rinner ner för din hals. Öppna ögon. Du gurglar. Du säger något som ingen kan urkilja.
Ghhsåååågs. grghhrl. GHHHSÅÅSGHL.
Dramatisering av när jag åt en burk med Makrill i Tomatsås här om dagen.
Klunka hostmedecin med mig, Raring
Det låter som att jag har satt en halv, mumifierad hästkuk i halsen. Och när hunden hittar ett spännande hål i häcken, och orsakar mig en ångestattack i sin frånvaro, är det praktiskt att kunna stå upp utan att ramla omkull och slå sig allt man har inom räckhåll. Han kom tillbaka efter någon timme. Jag hade då varit ute och letat efter honom i det fånigt kalla höstvädret. Lite glad att det låg halvruttna löv på marken. Mjukt att ramla på.
Saken var ju den att min uppgift för dagen var att passa hunden, Vilket inte skulle vara något problem om vi hade haft diverse värktabletter och halstabletter hemma. MEN DET HADE VI INTE. INTE ENS HONUNG. Jag hade inte heller sovit ordentligt på två dygn på grund av febersömnen, och orelevanta drömmar och blommiga hästar i med röda andedräkter och ihåliga moln. Mor kom hem, tog hand om hundfan och gav mig alvedon. Lättnaden är lite svår att beskriva. Han är lite som en... bajskorv som inte går att spola ner. Sov så djupt att jag inte lade märke till att Frida kom och lämnade tillbaka klänningen hon lämnat till Halloween. Vaknade och lyckades efter några försök äta en Pepparkaka, som smakade roligt.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Innan mitt insjuknande ( Tillsammans med hälften av Jönköpings invånare? ) Så hade jag haft det trevlans hemma hos Dafni, där det bakades Muffin i Stekpanna och googlades Penis-Peicingar. Kebby kom. Vi hittade en Larv i Bland Dafnis ärtor. Men hon ville inte äta på den. Jätte fin Larv. Kramade en Ärta. ( Se Dafnis bild nedan ) Den kanske viskade sina hemligaste hemligheter till ärtan som var så fin och rund och tyst när den låg alldeles rädd och ensam i Kylpåsen. Jag ska skriva en saga om Larven. "Larven och Ärtan, en kärleks historia" Du måste inte läsa den om du inte vill.
Dafnis säng var mjuk, och hennes hus var tyst, men jag sov inte bra. Åt Müsli, och pillade ut de förvridna neger-ansikterna som alla andra kallar russin och radade upp dom på mitt knä för att betraktas med avsmak. Barnprogram och sol i ögonen. Vi åkte ner på stan och shoppade på låtsas, för jag hade prioriterat gasmask över plånbok. Min kära grek handlade stayups, underkläder och fåniga ringar. Krama Adjö.
Äta SUSSI med Frida, fast jag var ganska dålig på det och grät för wasabin var stark och allt blev sönder. Näsan rann, och snoret hängde in i munnen tillsammans med sushin, i all hast. Nostagisk smak.
Vi fick inte ha Fridas cykel på bussen. Vi blev Ledsna. JÄTTE KALLT UTE. AUHGH. Mådde apa , förlorade all uppfattning om värme och kyla när jag satt på Paket hållaren ( Vad är det för diskriminering förresten, "Paket"hållare? VA. VI KVINNOR DÅ. UTAN PAKET INNANFÖR GYLFEN. JAG ANVÄNDER CAPSLOCK OFTA FÖR DÅ KOMMER JAG BLI POPULÄR OCH BRA I SÄNGEN) men jag var ganska säker på att kramperna var på grund av eventuell nedfrystning. Mådde lustigt, men inte dåligt, när vi anlände till mitt hus.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Halloweenkalas hos Janina på kvällen, jag var engagerad nog att måla mig en mustasch med Fridas Kajal, för att sedan ta bor den för den kliade alldeles för mycket. Fick kakor. Tittade på Yrrol, med lite annat otippat folk. Boel var snygg med en abstrakt kanin-dräkt och det anlände en och annan Pirat och Taliban. Ville sova över, men lyssnade för första gången den dagen på min kropps patetiska rop på hjälp. Jag behövde komma hem och vila. Resten av dagarna var en enda utdragen Schlager-festival på crack. Kommer inte ihåg så mycket av det, tack och lov.
Tell me Lies, Tell me sweet little Lies
