Na Na Na
My head is my castle
Det springer en iskall skalbagge längs ryggen när min varma, kletiga nacke möter den kalla metallen. Jag vilar huvudet mot tågrälsen i en utdragen minut för likgiltig för att inse hur farligt det nog var. Det skulle gå fort. Jag skulle knappt märka något. Blunda. Vener och brosk som viker hädan inför dom skrikande hjulen i stål. Jag andas ut och in genom munspelet och låtsas att dom suddiga stjärnorna är förrymda själar som fastnat på himlavalvet.
Jennifer ropar på mig och jag häver mig upp från den tunga minuten jag badade i. Jag håller i hennes hand. Vi balanserar mellan verklighet och vansinne. Om man håller ut armarna går det bättre. Tågrälsen är ligger tyst och ensam. Jag spelar en usel melodi för att muntra upp den, den låter sig inte roas. Den ligger kvar mellan fågel-kadaver och grus i väntan på ett tungt tåg ska trycka ner den längre ner i jorden och ge den ett syfte.
Philadelphiaost och Limpa och Tom&JerryKex och Vaniljyogurt och smutsig filt och dött gräs. Det var en ihålig dans i skenet från de döda gatulyktorna. För en timme eller två var jag fri och fel. Jennifer och jag en kylig vårkväll i April.
Hon berättade om förgången kärlek och jag lyssnade samtidigt som jag badade i hennes silver-blå ögon. Jag drunknade inte, jag simmade på ytan. Jag har lärt mig simma nu. När tåget kom sprang jag upp från värmen under filten och skrek dom elakaste sakerna jag kom på. Jag lät orden gå sönder och slukas i vrålet från den tjocka metall-masken som slet upp ett hål i den mörka nattens andedräkt. Tåget lämnade ett sår av vakum efter sig som tjöt i mina röda öron. Vi fyllde såret med hemligheter och skratt. Kalla fingrar känner ingenting.
Vi promenerade vidare genom den sovande staden och rotade igenom containrar och våra skuggor lämnade avtryck i den dammiga asfalten och våra andetag smälte hål i luften. Den nostalgiska vaniljyogurten formade ordet "Fascistsvin" på ett av de sovande tågens smutsiga kroppar. Vi var oövervinnliga och sömniga. Bussen hem till mitt kvarter och möta två cyklande, övergivna pojkar i skenet från lyktstolpen. Vi målade en ko med filen på marken och Kristoffer smakade. Han var nästan som jag kom ihåg honom. Kortare hår. Tafattare lemmar. Adjö och in under ny-tvättade lakan. En rastlös Frida på min gräsmatta som får följa med upp på mitt rum. Besöket blev kortvarigt, och hon lämnar oss för vidare äventyr ut i natten. I samma ögonblick som jag somnar till ljudet av mörker och luft och den ovana närvaron av en annan människa, vaknar en bisarr värld bakom mina bleka ögonlock fylld av gnisslade tänder och färg-granna neon-skyltar. Håriga tungor och Flickor i vattenpölar. Döda kattungar och vit målarfärg.
Jag serverar glass på sängen till frukost och lämnar det tomma huset med flickan i för att gå promenad med Hunden. Mina ögon är kalla och blöta. Fåglarna för en förskräcklig massa oväsen. Håret är en torr, trasslig hopplöshet.
Ett hål i stängslet lyckas locka min närapå obefintliga uppmärksamhet och jag stiger plötsligt in i en värld som verkar vara tagen direkt ur en dålig tonårs-skräckfilm från 90-talet. Övergivna badbassänger med rostiga cyklar och kadavret efter en antastad stationär dator. Skogen har slukat det forna turist-paradiset och det som är kvar är kala skelett och kratrar av sprucken betong. Grodorna i bassängen lämnar knölar på den regnbågs-skimrande vattenytan, Kvarterets bråkiga pojkar har byggt ramper av trasiga skjul. Jag slår i knäet i ett tafatt språng och är glad att ingen såg mig. Ligger kvar på den blöta mossan på botten av bassängen efter fallet och låter kläderna absorbera fukten när jag tittar upp på den bleka, motbjudande himmelen. Biter mig i läppen för att inte börja gråta. Dumma knä. Dumma kant. Dumma mossa dumma himmel dumma allt.
Drunkna
Soft core seizures
Det var en sådandär löjlig dag, som vilken dag som helst egentligen. Jag var ensam hemma och rastslöheten brusade bakom ögonen och kittlade mig under fötterna. Jag lade mig raklång på köksbordet med händerna bakom huvudet och lät Tchaikovskys mästerverk ljuda mellan väggarna på högsta tänkbara volym. Jag lät tankarna flyta ut ur mina öron och trassla sig i mitt röda hår, slita och dra sig loss. En ide slog mig plötsligt och jag flög upp samtidigt som trumpeterna gav ifrån sig ett harmoniskt vrål.
Jag dansade mig egendom rummen som jag sett dom göra på Television, graciöst utan några som helst kläder. Jag dansade mig upp till mina föräldrars rum och satte på mig Fars rutiga kavaj bak och fram Mors smaklösa underkjol. Hatt på sned, trasig kikare runt halsen. Musiken löd genom huset, var rörelse jag utförde var i perfekt harmoni. I de dramatiska styckena kastade jag mig genom hallen med stora hopp och fäktande armar. Hunden hade vid det här laget gömt sig under bordet.
Uppklädd som jag var, ställde jag fram vårat finaste porslin, tände ljusen, och gjorde spenatsoppa på spisen. Jag tog de ärbara gästerna under armen och bar dom till bordet. Alla tre var där, sannerligen. Till allas förtjusining framförde jag ett nummer av skickliga hopp och konster, och deras repade ögon av glas sken av uppskattning. Jag slog vad att om dom kunde skulle de ha applåderat. Jag tog mig friheten och gjorde det åt dom. Jag hällde upp Spenatsoppa i var kopp, och lade en bananskiva på kanten. Nalle kunde inte bärga sig och kastade sig ner i sin kopp med nosen före, med resultatet att spenaten emigrerade till resten av bordet, och den väldigt vita duken som prydde den. Å andra sidan mycket Förståeligt, min spenatsoppa har ett sådant förskräckligt gott rykte. Jag drack upp i ett svep och fann att mitt sällskap inte hade rört sig ur fläcken. Jag tog kikaren och såg efter, mycket sant, deras koppar var fulla. Bestört över denna föromjukning, frågade jag vad som var på tok. Dockan sa att de var leksaker, och inte besatt inre organ, och var inkapabla att äta av det som serverades. Lustigt tänkte jag, att jag inte tänkt på det innan.
Jag diskuterade finanskrisen med dom, samtidigt som den klassiska musiken simmade ut ur högtalarna. Efter några minuter somnade jag på golvet, och hunden vågade sig fram och slickade på mina fötter. Illamåendet kom tillbaka och jag låg och grät tyst en stund. Tog mig samman, kastade mig upp ur den plötsliga misären och diskade med bubblor flygande genom köket, och falska toner pressades ur min strupe till mina gästers bittra missnöje. Muntert städade jag upp efter mig, satte tillbaka sällskapet på hyllan och satte på mig anständiga kläder. Jag bosatte mig sedan i soffan med knäna under hakan och stirrade in i väggen tills min familj kom hem och frågade vad jag hade spenderat dagen med. Ingenting särskilt sa jag, Ingenting särskilt.
Nu ska jag isolera mig på mitt rum och bli tjock och skriva anonyma brev till främlingar.
Right in the Lapland
Sim Salabim
Blöder på fingret igen efter repet med bandet, stod och betraktade dom mörka molnen av kajor som försökte få plats på hustaken tills mina bröstvårtor blev till sten av den kyliga vinden. Ville flyga högt, bort med dom. Dagarna flyter förbi som tunga fartyg på asfalt och mitt hår är äckligt. Jag har återupptäckt den nostalgiska duon av fil och Oboy-pulver och tar min stiliga cykel till skolan nu när isen har smält bort. Hemliga möten med Frida mitt i natten. Vill ha sommar med festival, fräknar och varma nätter. Bara kroppar, gräs mellan tårna och stora solglasögon. Vill ha sand i ögonen och samtal i soluppgången.
Hjärtat behöver något att drunkna i. Flyta på. Försvinna bortom. Allt utanför din hud är bara svart, inom dig lever du mer än någonsin. Blodet blir till kolsyra, tjära eller varm ånga. Bort bort bort från verkligheten.
Celcius
För att mina kära föräldrar ansåg att jag var på tok för destruktiv, oförutsägbar och oansvarig för att stanna hemma medan dom åkte iväg på den traditionsenliga Åka-med-långa-hala-plankor-på-fötterna-nedför-ett-snöbeklätt-berg, fick jag göra det bästa av situationen. Så där sportiga underställ och reflekterande skidglasögon förväntades finnas, låg nu tjocka böcker och svällde tillsammans med trassliga garn nystan i ett suddigt hav av skjortor och stickade sockar. Kompletta Liftarens guide till galaxen, Norwegan wood och Gramatica obscura samt en dator tvångsmatad med filmer och musik och min bästa Te-kopp. Jag var nöjd med med vad jag åstadkommit.
12 Timmar i en klaustrofobisk lastbil med min enerverande familj. Jag höll ut. Tro mig, jag var tapper. Målade springande människor i frosten på fönsterrutan och lyssnade i David Bowie så att mina öron blödde för att överrösta rix fm musiken och spekulationer hurvida "Potentialutjämningsledarcentral" Passade in på lodrät under "Diarré".
Stugan luktade dammigt stearin och diskbänk det stod kaktusar i fönsterna och väggar och tak var täckta av gul-blekta furu plankor. Jag räknade kvistarna i taket i mitt rum. 289 stycken. 311 om jag räknade med dom suddiga och trasiga. Jag räknade dom varje kväll innan jag somnade. Tänk så var det inte alls kvistar. Tänk så var det ögon. Tänk så tittade plankorna på mig. Observerade, dömde och viskade till varandra på ett språk ingen förstod och misstod för oljud. Hela huset tittade på mig. Jag tittade tillbaka.
Om dagarna när resten av min familj hade lämnat mig ifred, höjde jag musiken till högsta volym och stekte blåbärs pankakor till mig själv som jag åt i solskenet med en tjock bok i knäet. Efter att ha utforskat varenda vrå i stugan och sällskaps-rummet blev jag rastlös och begav mig ut på äventyr. Jag hittade en rostig spark under trappan med gråa, håriga plankor som gnisslade en trevlig melodi när jag åkte på den. Hunden sprang brevid och gjorde den vita snön gul och vacker.
Jag hittade en stig upptrampad av renar vid vägkanten några kilometer från stugan som gick in mellan de tigande granarna, och jag lämnade sparken vid mynningen. Det var helt tyst förutom ljudet från den uppretade Husky-kenneln som jag hade passerat på vägen dit. Vinden blåste lekfulla moln av snö på den frusna sjön som fastnade i mitt hår och stack nålar i mina ögon. När skogens tunga kropp slöt sig omkring mig slutade vinden bita mig och solskenet blev trasiga fragment på trästammarna. Snön sjöng under mina skor och Städen andades tunga, sömniga andetag samtidigt som dom dansade i trans. Hunden åt på renbajset och jag plockade skägg från liket av en gran.
Jag berättade mina hemligheter och blev ett sår i närvaron av evighet och Kajor. Tiden glömde bort mig. Jag tuggade och spottade ut. Tuggade och spottade ut. Ingen visste vem jag var.
När träden försvann fanns det ett ensamt hus som en gång i tiden inte riktigt kunde varit rött och väntade. Snön vilade sig på fönsterkarmen, dörren var öppen, tapeterna var trasiga, luften var tom. Det fanns mögliga foto-album och dansband musik i bandspelaren. Svartvita minnen med utvecklingsstörda barn och kalla leenden. Soffor och möbler hade ställt sig på varandra som om dom var rädda för att nudda golvet. Dom gråa mössen blev dynornas blod och gav illusionen av liv. Kartonger med kläder. Kartonger med Porslin. Kartonger med kartonger. Trasigt glas och gapande fönster. Det kändes fel att rota. Det kändes rätt att kännas fel.
Jag gick tillbaka till huset varje dag efter det, fann tillskott till min samling med fotografier-på-människor-som-blundar-på-bild-utan-att-det-egentligen-är-meningen och norska, erotiska romaner. Jag lärde känna mannen som bott där någon gång utan att träffa honom.
När jag inte lekte Spiderman med Sam, eller fick spretiga flätor i håret av Milla, eller pratade om alldeles för vuxna saker med Leo försökte jag gömma mig på rummet, undan sociala krav. Min moster dansade roligt, och hennes man imiterade någon från TV som jag inte kände igen. Dagarna spenderades annars I skjorta och stor halsduk i solskenet som omfamnade mig med sin varma andedräkt. Alldeles tyst. Levande. En oändlig dal med ett hav av tigande dalar vilade tyst under ett molnfritt, ljusblått himlavalv. Kunde inte sluta titta på det. Ville att inte att det skulle ta slut. Önskade att jag dog där och då. Ville fånga ögonblicket i en glasburk för en regnig dag, men det gick inte.
Blev melodramatisk och självmordsbenägen på vägen hem. Vi stannade på en restaurang och jag tappade ett glas i golvet och den klassiska sitta-inne-på-toan-och-gråta proceduren återupprepades. Den börjar bli lite tjatig. Jag hade en blink-tävling med en pojke i rymd-dräkt som satt på bordet mitt emot och förlorade. Jag hatade allt och ville vara ensam, vilket inte var möjligt i en fyra kvadratmeter stor bil. Miserabel poesi och billig choklad. Kom hem och huset luktade konstigt.
Wag yo ass
Jag promenerar hurtigt till insikten, Frida och Jennifer skulle inte komma men Gustav ( Tjocka kommunisten ) Skulle vara där, så jag var optimistisk och tänkte att det skulle bli spännade att kasta sig ut och träffa nya männsikor. kommer fram, ok. Han svarar inte, ok. Massa arga punkare, ok. Jag skickar desperata sms "Örnen har landat, örnen har landat" Utan svar. Springer in och gömmer mig bakom en dörr och hör skrik och arga män som moshar. Desperata sms, rop på hjälp. Jude-fest på andra sidan i lokalen. Judar överallt. Judar och punkare. Hjälp. Gömmer mig på en toalett och sitter där och är rädd och snygg i någon kvart tills jag börjar hör stön på andra sidan väggen. Någon har samlag. Springer ut igen och bestämmer mig för att DET ÄR NOG BÄST ATT ÅKA HEM NU. Har smink på mig och får alla fyllons uppmärksamhet. Utmärkt. Missar bussen med en sekund. Två män stöter på mig. En grupp med amerikaner står brevid mig och manar en av killarna att gå fram till mig. Jag måste ha sett livrädd ut. Bion är stängd. Hjälp. Ringer mamma. Mamma kommer och hämtar mig.
Jag promenerar hurtigt till insikten, Frida och Jennifer skulle inte komma men Gustav skulle vara där, och sällskapa mig. Optimistisk promenerar jag med visslande fransmän i hörlurarna. kKommer fram, ok. Han svarar inte, ok. Massa arga punkare, ok. Jag skickar desperata sms "Örnen har landat, örnen har landat" Utan svar. Springer in och gömmer mig bakom en dörr och hör skrik och arga män som moshar och ser nitar som reflekterar sig i stålkastarna. Springer upp och sätter mig i en spiraltrappa men tjocka kvinnor med klackar och smink skrämmer bort mig. Desperata sms, rop på hjälp. Jude-fest på andra sidan i lokalen. Judar överallt. Judar och punkare. Hjälp. Gömmer mig på en toalett och sitter där och är rädd och snygg i någon kvart tills jag börjar höra stön på andra sidan väggen. Glödlampan i taket vibrerar något. "SOS, SOS, SOS" Springer ut igen och bestämmer mig för att DET ÄR NOG BÄST ATT ÅKA HEM NU. Har smink på mig och får alla fyllons uppmärksamhet. Utmärkt. Missar bussen med en sekund. Två män stöter på mig. En grupp med amerikaner står brevid mig och manar en av killarna att gå fram till mig. Jag måste ha sett livrädd ut. Vill gömma mig. Ska aldrig ha på mig smink någonsin igen. Bion är stängd. Hjälp. Ringer mamma. Mamma kommer och hämtar mig. Hon gör varm choklad i min favorit-mugg och klappar mig på huvudet och jag går och lägger mig tidigt. Inte en häftig kväll.
If I had a soul
Monoton tid
Engelskaprov A
2. Varför då? : För att jag blir alldeles för lätt distraherad av dumma saker. Såsom känslor, kakor och disney. Och jag sov inte ordentligt inatt för jag hade en bisarr dröm om att jag och min gula elefant blev jagade av en stor boll gjord av gummisnoddar och jag pratade med mannen i min garderob. Och för att mina ögon kliar och mina skor knarrar när jag gnider dom emot varandra ( Och min mage instämmer med jämna mellanrum ) Lite som musik. Fast fult. Och för att jag inte hittade inte något vettigt kylskåpet så jag åt snö på vägen till bussen. Det var gott och kallt. Och för att en finnig kines stirrade på mig i kön till konsum och jag är säker på att han och sina dresserade chikita-bananer planerar någon slags elakartad konspiration mot mig och att jag inte kommer vakna upp en dag. Och för att jag vet alldeles för mycket om kackerlackor och fetischer och fallande katter.
Jag målade en grod-hund och en flamenco med hög hatt och råkade dregla på "ner" i "bananer" vilket gjorde det oläsligt. En bra prestation.
The girl who tamed the Tiger
Orkar inte göra läxor. Orkar verkligen ingenting alls. Förmår inte mig själv att sova ordentligt, vilket får allt att verka mycket värre än vad det egentligen är. Har verkligen inte tid med sådant här, har inte tid med självömkan och ångest. Alldeles för lite tid.
Borde öva till bandet, borde lära mig replikerna till teatern, borde öva till proven, borde vara närvarande, borde läsa böckerna på min boklista, borde äta ordentligt, borde plocka upp mig själv från där jag ligger bakom det dammiga elementet. Har aldrig kännt mig såhär omotiverad någonsin. Vill låsa in mig på mitt mörka rum med filmer, musik en främmande varm kropp.
Fan. Jag som inte skulle låta mig själv känna någonting. Hormoner, ta er i brasan.
Jag har nu äntligen kunnat sätta ord på känslan som får mig att vilja tugga sönder min tunga, skrika tills mina lungor blir torra, bryta av mina krampande fingrar utan att känna något alls och springa så snabbt jag kan. Känns lite som att leva vidare som om inget hade hänt under fem ton med snö. Nej, tio ton. Minst. Det är inte deras fel. Jag önskar att dom kunde glömma bort mig och fortsätta med sina gråa liv. Jag hör inte hemma här. Jag förstör. Dom kväver.
Min familj kväver mig.
---------
Lily Cole.
---------
The hardest button to button
Har blodat ner handfatet plus lämnat ett spår av röda prickar på vägen dit. ( lite som i "Diamanten". Bara att det inte finns någon skatt i slutet av spåret ) Mina Näseblods-incidenter börjar bli lite farliga. Det lustiga är att jag får dom när jag bli upphetsad, vilket jag inte trodde ens var möjligt ( NEJ. SLUTA. USH. DU ACCOCIERAR FEL. JAG LÄSTE OM EN KVINNA SOM HADE EN HUSBÅT I AMSTERDAM MED SIN FRANSKA MAN OCH FÖRSÖRJDE SIG PÅ ATT SPELA PIANO. AVUND. INTE SEX. ) Efter en kvart sådär började jag bli yr av blodsfölusten, gett upp att försöka proppa in hela vårat förråd av toalettpapper i näsan. Låter det droppa ner ifred, medan jag målar elaka saker i blodet som sakta levrar sig i vasken, så att min kropp ska ta åt sig och sluta bete sig så fånigt. Nu är mina havrepuffar förstörda också. Och mina kläder. Och mitt golv. Min kropp är om möjligt mer melodramatisk än mig.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Innan det sedvanliga nerblodandet, lekte jag "inte nudda golv" med min hund. En ytterst allvarlig lek. Han förstod inte alls reglerna och drog istället undan alla kuddarna jag lagt ut och bet mig i fötterna. HAN HADE MINSANN GÅTT ÖVER TILL DE BLODTÖRSTIGA, GLITTRIGA KROKODILERNAS SIDA. FÖRRÄDARE, FÖRRÄDARE! Jag satt uppe på pappas skrivbord och kastade havrepuffar på honom tills han blev mätt och somnade i en pöl på golvet. Klättrade på borden, stolarna och skåpen. Slog mig halvt fördärvad när jag försökte göra en avancerad manöver från matbordet till bokhyllan där jag hade glömt min pankaka Men blåmärken är coolt. Drack te ur alla onödiga och groteskt fula prydnads-saker jag kunde hitta. Mor kom hem och blev jätteledsen och började städa undan allt och prata med sig själv igen. Jag försökte faktisk bara överleva, tur för dom att krokodilerna försvann så fort dom öppnade dörren. Far fick läsa mitt CV, som jag hade skickat till stadens alla Caféer och secondhand-affärer. Det var inte alls bra tyckte han, men det spelar ingen roll.
Bullocks!
Ghost dance
Har rotat igenom containrar tillsammans med Jennifer när staden sov och hittat ett bord, en tekanna, kakel och stolar. Kissat bakom lastbilar och köpt sig lycka för en rimlig peng. Limmat fast glas med mjölk på borden i matsalen, åkt kundvagn i snön bakom Eko-hallen och promenerat på tågrälsen mitt i natten. Buss-surfat och Dansat polka i hängsle-byxor till Last Steady Drama omringad av kritiska blickar från Öxnehagas alla blattar. Ätit purjolök, bestigit berg, lärt sig steppa, gjort livsavgörande val. Har troligtvis blivit gitarrist i ett intressant Punk/hardcore/trash band skapat ett foster av gips, och skrivit ett löjligt och o-ambitiöst inlägg på min löjliga och o-ambitiösa blogg.
Les Fuilles Mortes
Mitt kråkbo luktar av damm, sömn och musik och är fyllt av ofantliga skatter jag antingen stulit eller funnit i en av våran stads containrar och smutsiga gränder. Golvet väser föraktfullt när jag släpar mina bleka fötter mot det, och andas tungt när morgonsolen värmer det. Jag sörjer liken av från flugor som en gång hållit mig sällskap under salta nätter. Feta Böcker vänder nonchalant ryggen mot mig i bokhyllan och en tom ram hänger på väggen i väntan på att fyllas av någon verkligt. Det ligger högt upp bland molnen och väggarna här sjunger tyst tillsammans med vinden när jag ska sova. Minnen av forna liv dansar den tjocka luften tillsammans med det dova ljuset. Som en djungel av underbar ångest.
Konsten att skrika tyst
Jag behöver inte kärlek. Inte sex. Inga vänner. Bara pengar, för man kan tydligen köpa lycka och sätta det på fötterna. Där har du dom; världens stiligaste skor. Frasen är väl använd, det vet jag mycket väl om. Men dom är stiligast i världen, på riktigt.
Eftersom jag är så förskräckligt rädd för att bli tjock och oälskad, har jag befunnit mig i en av stadens många svettdrypande gymnastiksalar i stort sätt var eviga dag under dom senaste veckorna. Årskort i julklapp, och jag tänker minsann använda det. Jönköpings medelålderskvinnor och jag hör helt enkelt ihop. Det är ren kemi. Frida var där med sin totala brist på kroppskontroll och gjorde allt åt fel håll, och var allmänt charmig.
Idag utförde jag Yoga. Placerade kroppen i alla möjliga vinklar som inte borde gå egentligen, men gick inte sönder som jag så illa farade för. Hel och fortfarande vid liv promenerade sedan mot Myrorna med ett illavarslande knip i magen, som jag inte insåg var ett mycket angeläget nödläge. Naturen kallade, men jag lyssnade inte på. När jag började gå lustigt, med knäna ihop och miserabelt uttryck på ansiktet insåg jag att något borde göras. Önskade för tillfället att jag hade en stor rynkig penis som jag kunde hänga ut lite diskret över byxkanten och utföra mitt behöv mot en tigande lyktstolpe. Men flickor har inga penisar. Och jorden är inte rund. Det var bara att acceptera.
Kom fram till Myrorna, dansar den klassiska ( ganska pinsamma ) Urindansen fram till disken och frågar om "Ni inte råkar ha en toalett till hands?" Neit. Ingen toalett. Järnspikar.
Så där gick jag runt i den stökiga affären med min sedan barnaben, väldigt olydiga urinbehållare. Om jag bara som liten flicka hade gått på toaletten, även fast det var så förskräckligt tråkigt, och inte behärskat mig tills olyckan skedde.
Mirakulöst nog, trots att jag ständigt såg scenariot med en nästan vuxen flicka stående i en gul pöl på trägolvet med pekade människor, fyndade jag både 60-tals skor, senaps färgade-sammetskuddar och en rolig väska för endast 125 svenska riksdaler. Kvinnan i kassan såg mitt lidande och underrättade mig om att det fanns en toalett inne på Mc-donalds mitt emot. Ville skrika "VARFÖR IN I HELVETE SA DU INTE DET INNAN" Men det blev "hnngg... ta... ck" och jag dansade iväg. Kissade sedan och tyckte att jag hörde en änglakör bakom handfatet. Bussen hem, duscha, baka Valnöts bröd, fåna mig, skriva låtar, äta naglar. Allt utfört med mina förtjusande skor på, självfallet.
I found Hitler in my heart
Hektisk vecka. Jag har såriga läppar som orsakats av den helvetiska kylan och mitt rostiga, underbara munspel. Sen Julklapp som är bättre än alla dom andra tillsammans. Tack Dafni ♥ Det är Tyskt och rostigt och jag leker att det var Hitlers en gång i tiden. Så jag har nu Hitler-DNA i mig, som inte kommer försvinna på högst Fem år. Så det kanske blir nynazist av mig i alle fall.
Två Spindelägg låg i en av dom små facken. Märkte inte det förens efter en dag eller två. Jag lyckades pilla ut dom, men jag tror att det lät bättre när dom var i. Och nu känner jag mig elak för att ha dödat två Spindelbebisar. Borde låtit dom vara. Jennifer är musikalisk och talangfull och har lyckats lära sig Broder Jakob innan mig. När jag spelar låter det inte alls lika bra. Inte rättvist alls. MEN JAG KAN SPELA MED NÄSAN. OCH DET KAN INTE HON. KANSKE.
Vi hade en 8 minuter och 31 sekunder lång rast under HistoriaLektionen, och vi tänkte att vi skulle vara så produktiva som det bara gick. Så vi kastade oss ut genom dörren och störtade ner genom korridoren så snabbt vi kunde. Vinden ven i våra öron och alla dom andra barnen tittade på oss med kritiska blickar. SPRING SKOGEN, SPRING. Ut genom byggnaden, halka över isen, in i den andra byggnaden. Snabbare snabbare snabbare. En varv runt receptionen, upp för trapporna, ner igen, FEL HÅLL, Skaka hand med alla dom vita statyerna och säga Goder afton, Springa tyst genom biblioteket, blunda och dra handen över bokryggarna, "Människan i Rymden", Slet ut boken ur bokhyllan, slog upp den på måfå, Lärde oss att de första djuren som överlevde en Rymdfärd var två Apor vid namn "Baker" och "Ad...e...el...någonting" Dom åkte upp på 350 km höjd i en kvart och dog lite när dom kom tillbaka. Men det räknas inte. TILLBAKA MED BOKEN. UT FRÅN BIBLIOTEKET. NER FÖR TRAPPORNA. GENOM KORRIDOREN. ÖVER ISEN. HALKA. AJ. UPP FÖR TRAPPORNA. MOT KLASSRUMMET. KOMMER FRAM. FEM MINUTER KVAR. HHNGGGGG- Vi spenderade dessa minuter med att springa upp och ner för trappor tills Jennifer fick Andningssvårigheter och vi fick sätta oss ner och vila.
Hittade senare en toalett borste av något slag som jag beslagtog och nu gör den min brandkylt, en dresserad sten, ett halsband av plastblommor och en hjärter kung sällskap i mitt skåp. Detta efter att jag viftat med den över värdskartan på en redovisning om Slavhandeln såklart. Och efter att den räddat Volly-bollen från ett tragiskt öde under gympa Lektionen. Men det kanske ni redan listat ut.
På vägen hem besökte jag Röda Korset ( På pricken röd ligger i närheten någonstans, men jag hittade inte var ) och köpte en retro långkjol som jag ska sy om till en klänning, och en hårborste från 1800talet som var så vacker att jag tänker börja borsta håret. Besökte en undangömd Antikaffär som jag spenderade andlösa timmar i, livrädd för att förstöra någonting. Tavlor och hyllor lät täckte väggarna och uråldrigt porslin stod packade i högar. jag känner mig alltid dum när jag påpekar det uppenbara, men jag var tvungen att berätta för ägaren att han hade väldigt många saker i sin affär. Det visste han redan om. Gamla telefoner, speldosor, smycken, porslindjur, stolar,kastruller,böcker,dockhuvuden,meningslösa prydnader och allt annat du kan tänka dig.
Åka bussen hem och ofrivilligt råka låta fantasin skena iväg, och se framför sig hur den unga, finniga mamman men barnvagnen på sätet framför mig levererade en väsande Voldermort mitt där på det slaskiga, glittriga bussgolvet. Blod och vaginor och jag borde verkligen sluta med sådant. Fick kväljningar och försökte tänka på hur snön såg väldigt lustig ut den dagen. Vilket den faktiskt gjorde.
Tugga kex
Befinner sig i ett relativt trevligt sinnestillstånd med tanke på den brutala brist på sömn jag har orsakat mig själv. Fosterställning i gymnastiksals förråd på en knölig matta med 90-tals hits på högsta volym och kväljningar. Ett underhållande vintermöte där Frida och jag blev utskällda två gånger av Våran gruppledare ( En trevlig karl detdär! ) och sedan utslängda ur gruppen. Vi fördrev tiden på andra kreativa, dekadenta sätt. Hela min chilla-med-krista-människor-utan-konsekvenser-princip har fallit samman. Nytt år, förväntningar som inte blir som man tänk sig och förändringar som jag är rädd för. Dricka te, urinera som aldrig förr, ge tips på samtals-ämnen till min kära Gingerkvinna ( Är enhörningar bara hästar med svärd på huvudet? Skulle du reproducera dig med en kamel om det var genetiskt möjligt och ni var dom sista i världen? Är jorden platt? ) Lovade att storma in och kidnappa henne, eller ringa ett desperat om-du-inte-kommer-nu-tar-jag-livet-av-mig- samtal om den okända Pojken visar sig vara en kuk. Eller kanske till och med ful.
Huston, we don´t have a problem.
Så vi sätter oss ner för att äta gröt. Dunkel belysning, tända ljus. Jag är tyst, tänker att dom ska få märka det själva. Pappa KLAPPAR MIG PÅ HUVUDET men märker ingenting. Herregud. Herregudherregudherregud. Fem minuter in på måltiden, och jag har inte förmått mig mer än att pilla lite oengagerat i gröten. Då ber syster om smöret som står bredvid min tallrik. Tittar på mig. Tittar på mig igen. STÄLLER SIG UPP. VAD HAR DU GJORT ELIN. Oansvarigt, brist på respekt, impuls, tonårsfitta, Du ska dö osv. Far sitter där brevid mig OCH FÖRSVARAR MIG. TYP. DET KOMMER ORDNA SIG. SKRATTAR LITE. VI HAR NÄSTAN SAMMA HÅR JU. KLAPP PÅ ARMEN.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
JAG... vet inte vad jag ska säja. Jag var förberedd på blod och våld och mänsklighetens vrede som skulle släppas lös, men icke. Jag måste sluta vara så förskräckligt melodramatisk. Måste. Min syster tycker det ser ut som skit, men vi har ju sannerligen inte samma stil. Och det blir ingen riverdance-konsert för mig. Och Mor pratar inte med mig. Men jag lever. Hej.
Memento mori
Så där står man i ett helt tomt hus med "Bad kids - Black Lips" på högsta volym för den regelbundna fin slipningen på det fåniga, ouppfostrade röda håret som växer frenetiskt på min skalp. Håller en näve hår i handen och placerar det mellan kökssaxens slitna, blänkande blad. Bara på lek. Bara på låtsas tänker jag. Du vågar inte. Sen klipper jag. Saxen tuggar sig genom med ett lustigt ljud. Adrenalinkick, blir yr. KAHSKJSFHkjas. Ramlar nästan omkull. Skrattar högt och fortsätter klippa. Håller en näve med perfekt, friskt hår i näven. Hår som fått förtjusta blickar och ivriga rynkiga tanter att fnittra av extas. Slänger lite med det i luften. Åt helvete med det.
Nu återstår det bara att presentera mitt nya jag för familjen. Undrar om det ser lika bra ut när jag ligger i en blodpöl på golvet med inslagna tänder och krossat kranium. Kanske rent ut av framhäver det hela. Ska presentera det riktigt uruselt också. Typ. HEJ PAPPA HÅR KLIPPA HEJ JAG ÄR GRAVID OCKSÅ HEJ AIDS. Högljutt förneka att jag tar droger, men ha en mystiskt vit överläpp. Sedan kan jag hångla upp min syster och säga att jag exprimenterar lite, och nog är lesbisk.
Har börjar kladda ner mitt Testamente på en postit-lapp. Det blev inte så mycket. Pony får gitarr, en grön klänning hon nog gillar, mina pengar och sin julklapp och allt annat hon vill. Agnes får resten av mina kläder, den tomma ramen på min vägg och mina pokemonfigurer. Dafni får allt som finns på mina väggar, och den nyfunna, läckra spegeln jag hittade igår och alla mina frimärken. Frida får Lennart, Barbro, den vita bröllopsklänningen som jag har bestämt att hon ska ha på sitt bröllop och livmoders-stolen. Jake får min Gasmask. Gåsha får Porslinhunden och min poesi-samling.
Jag tror det var allt. Resten kan ni dela på. Jag äger mest bara skrot, ändå.
'
